Inte kan väl så många djurgårdare helt ha tappat minnet?

Namn på namn hade hoppat av.

Tränaren Magnus Pehrsson har hoppat av, likaså ordförande Tommy Jacobson och sportsligt ansvarige Ingvar “Putte” Carlsson. Ett inkastat päron har spätt på stöket och kostat credd och poäng.

Nu har i och för sig den petade klubbdirektören Bosse Andersson under 2013 hjälpt till att dra i lite trådar på “sin fritid”, och starkt bidragit till att rekrytera norrmannen Per-Mathias Høgmo som frälsartränare.

Årets Häcken-tränare lyfter blåränderna från jumboplatsen till en slutlig sjundeplats i allsvenskan, men få tillåts glädjas över det då klubben samma år gjort ett ekonomiskt minus på en bra bit över 20 miljoner. Så hade det varit sedan 2009.

Röran är så fullständig, att där till och finns gällande kontrakt med spelare som sedan länge lämnat Djurgården.

Pengarna och det allsvenska livet ser ut att rinna ur Djurgården.

- Det luktade superettan. Allt talade för nedflyttning, sa anfallaren Erton Fejzullahu när han summerar situationen 2013.

Avgrunden är inte långt borta. Få pusselbitar finns på plats.

Vem fan vill ta tag i det här?

Vem fan k a n rädda upp den här skutan som vann SM-guld så sent som 2005?

Ni vet alla svaren. 

Ändå verkar många glömt bort historien.

Fyra år senare har Djurgården vunnit Svenska Cupen.

Året därpå - 2019 - blir man svenska mästare, och mitt i guldfirandet så svimmar sportchefen Bosse Andersson av alla känslor.

Kollegan och mannen med de ekonomiska tyglarna, Henrik Berggren, vågar inte ens se på matchen i Norrköping. 

Två stora djurgårdshjärtan stryker nära på med när de återigen får uppleva den ultimata drömmen. 

Men inte nog med det.

Två år senare är man återigen med i guldracet. Ja, man delar till och med just nu ledningen i allsvenskan med Malmö FF efter fjorton omgångar.

Tränarna Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf är kompromisslösa, inte sällan osmidiga - men också mycket framgångsrika. Truppen Bosse Andersson har byggt är bred och håller hög klass, men lönekostnaderna som Henrik Berggren håller i är betydligt mer humana än till exempel Hammarbys.

På marknaden dominerar “Super-Bosse” i vanlig ordning, och billiga värvningar utvecklas till dyra försäljningar.

Det egna kapitalet låg efter 2020 i senaste årsbokslutet på 116 miljoner kronor, vilket gör Djurgården till en av allsvenskans mest välmående föreningar.

Det är rakt igenom ett sanslöst jobb som gjorts sedan 2014.

Ändå finns där tvivel bland supportrarna, och proportionerna är för mig helt obegripliga.

När man talar med någon AIK:are med reptilhjärnsreflexer när det kommer till Djurgården så kunde de inte vara mer nöjda i dag.

De till och med baxnar av belåtenhet.

Inte nog med att man har ett mentalt övertag på Djurgården i derbyna sedan sådär tio år.

Inte nog med att man senast vann med 4-1 på Tele2 arena och förstörde festen för 9 000 uteslutande djurgårdsfans.

Nej, efter svidande intern kritik (en del befogad naturligtvis, annan i affekt) ska nu alla medlemmar få vara med och analysera, kritisera (igen) och en gång för alla få en förklaring av de ansvariga varför man inte kan vinna derbyn mot AIK och Hammarby.

Mitt i guldjakten ska detta alltså ske.

När man ligger på samma poäng som giganten Malmö FF efter halva seriespelet.

Jag vet inte vart man riktar sitt missnöje (spelare, ledare, tränare?), men jag vet vilka som tar åt sig, och som alltid tagit ansvar för klubben.

Och jag skulle bli förvånad om den här märkliga situationen ger Bosse Andersson och Henrik Berggren den där extra energin för att vilja hänga kvar och fortsätta slita lite till och lite till och lite till.

Jag lovar, de kan få andra jobb rätt snabbt.

Och det som gör konkurrerande fans mest lyckliga är att de ser att det är Djurgårdens egna supportrar som bidrar till att möjligen på sikt - eller i värsta fall tidigare än så - jaga iväg de hjärtan och den kompetens som visat sig kunna utföra underverk både på fotbollsplanen och bland ekonomipärmarna.

Så här, alla som begriper något om sport och supporterskap fattar också att de återkommande förlusterna mot AIK och Hammarby gör ont så in i helvete, och att efter cirka tio år av detta lilla helvete så går det proppar i många blårandiga skallar när man åker på en mycket elak 1-4-smäll på hemmaplan med 9 000 längtande djurgårdare på läktarna.

Men perspektivet får inte försvinna.

Man får inte glömma sin historia.

“När en klubb tappar sin historia så tappar den sin själ”, sa en före detta mästartränare till mig nyligen.

Ni får gissa vem.

Jag tycker det i alla fall att det var klokt, och värt att påminna om.