EKWALL: Svensk fotboll behöver det

Ett dygn med eftertanke och det Malmö FF gjorde i Glasgow är något av det mäktigaste som något svenskt lag gjort i europaspelet under 2000-talet.

Underläge med 1-0, en spelare utvisad i en hel halvlek och 50.000 Rangers-fans på Ibrox.

Den vändningen är av absolut högsta europaklass, imponerande på alla sätt – och nu är det dags för andra allsvenska lag ta rygg, för det är på tiden.

Du trodde väl kanske att undrens tid var förbi i Malmö FF på europascenen när Markus Rosenberg tackade för sig; härföraren som ledde sina styrkor, som målskytt och ledare.

Antonio Colak är förstås ingen Rosenberg i Malmö för det lär ingen någonsin bli. Men det är uppenbarligen en spelare som kan tysta rätt många i Europa.

Tysk-kroaten har med råge betalat av sin låneperiod och det kommer finnas cash över för att köpa loss honom för PAOK.

Så här långt är det en megahit för sportdirektören Daniel Andersson, som gick för ett namn i den (med allsvenska mått) tyngre löneklassen.

I Colak visste alla att den fanns en potential om det lossnade.

När det gäller Veljko Birmancevic så är det ett oerhört snyggt köp, sett till såväl scouting som etablering i laget på kort tid.

Nu lurar Champions League runt hörnet för Malmö FF.

Den bulgariska främlingslegionen Ludogorets är en tuff motståndare - de har precis avfärdat Olympiakos - men inte riktigt vad de var för några år sen och framförallt fanns det betydligt tuffare lottningar.

Oavsett vilket, MFF är minst i Europa League och lyckas nu år efter år att nå gruppspel i Europa.

Övriga svenska lag? Smått bedrövligt.

Här är allsvenskan på väldigt god väg att bli den fattigaste kusinen från landet.

Svensk fotboll riskerar att halka ännu längre ned i näringskedjan och därför måste fler än Malmö FF lära sig att spela i Europa.

1-1 hemma mot Velez Mostar från Bosnien för Elfsborg, 3-1 i arslet för Hammarby mot ett halvknackigt mellangäng från den serbiska ligan.

Dessförinnan åkte Häcken snabbt ut (det har gjort det till en tradition i sitt europaspel) efter bedrövliga 1-5 borta mot Aberdeen, ett lag från en liga där tvåan Celtic (som slogs ut av Midtjylland)) var 25 poäng efter vinnaren Rangers, Aberdeen i sin tur19 poäng efter Celtic.

Ingenting är ännu över för vare sig Elfsborg eller Bajen, jag tror att bägge lagen har bra möjligheter att fixa det, men det är förstås oroväckande om våra allsvenska lag inte ens kan ta sig till play off i Europas nya division 3.

Sanningen är att svensk klubblagsfotboll skriker efter fler som lyckas i europaspelet. Senast vi hade ett lag i europagruppspel som inte var Malmö FF var förstås Östersund, vilket känns som en one-hit-wonder och innan dess var det Elfsborg 2013. Det är inte mycket att skryta med.

Samtidigt som fler och fler klubbar gärna talar stort och brett om hur proffsiga de är - det finns i allsvenska klubbar representanter som vill få oss att tro att de egentligen är som Real Madrid - så är det bara MFF som lyckats med det som alla framgångsrika klubbar måste lära sig, att kombinera liga- och europaspel.

För cashen måste in.

Vi är nämligen rätt usla på att sälja spelare till marknadsmässiga priser också, eftersom allsvenskans spelare ses som något du hittar på avdelning för fyndgrejer; allt i samma låda, sällan dyrare än 15-20 miljoner.

Här kan vi gå banans när någon gör en 50-miljonersaffär, samtidigt som stora danska klubbar inte gärna säljer sina bästa för mycket mindre än 100 miljoner.

I förlängningen sitter allsvenskan på ett problem i en värld där existensen till stor del handlar om att köpa och sälja.

Eftersom vi med ett snabbt överslag inser att danska och norska klubbar har trupper som är väldigt mycket högre värderade i kronor och ören.

Vilket i sin tur är en anledning till att danska ligaklubbar åker till Sverige och plockar in U21-landslagsspelare, som Eric Kahl, Rasmus Wikström och Emil Holm.

De har inte köpts upp av någon i England, Italien eller Spanien - de hamnar i AGF, Bröndby och Sönderjyske.

Så när de förhoppningsvis ska säljas vidare till större klubbar i framtiden så hamnar den feta sedelbunten i dansk fotboll samtidigt som AIK och IFK Göteborg (i de här fallen) får stå och vifta med några tusenlappar som räcker till lunch på något Rasta på väg till en bortamatch i Örebro.

Det är klart att det är oroväckande. Eller, det känns för jävligt, helt ärligt.

Vi kan inte profitera på de talanger vi byggt upp, de väljer hellre en mycket tråkigare liga för där får de bättre betalt och vet att det finns större chanser att göra klippet vid en försäljning och så måste svenska klubbar hoppas de kan hitta något som kan fylla luckan. Kanske nån lyckträff i Kenya, nån utsliten fd landslagsman som vill flytta hem eller en serb som inte fått det att stämma i grekiska ligan.

Svenska klubbar har varit bra på det, för en hel del har förädlats och sålts vidare. Men det är på långt mycket lägre nivåer än när danska klubbar säljer.

För att höja den statusen måste allsvenska klubbar ta sig ut i Europa.

Och det finns all anledning för alla hoppas på de som har chansen varje år, för i slutändan kommer det att gynna alla.

Därför har jag inga problem att backa Anders Christiansen i hans kritik mot att Malmö FF måste spela allsvenskan på lördag eftermiddag i Halmstad när de ska Champions League-kvala i Glasgow på tisdag.

I många andra länder (ja, i Danmark!) är det en självklarhet att flytta matcher för att gynna ligans representanter i Europa.

Det borde vara självskrivet även i Sverige.

Sen handlar det förstås också om att lära sig spela det europeiska spelet.

Det är knappast så att MFF imponerat mot Riga och HJK, snarare tvärtom. Men de har lärt sig att ta sig vidare för att sen ge sig själva chansen och vara bäst när det gäller som mest.

För bortser vi från Graham Potter-succén, Östersunds fantastiska 2017/18, så har alla andra svenska lag haft det jobbigt.

Ibland har jag fått en känsla av att de inte riktigt förstått vad de gett sig in i. Eller vad det är värt.

Det kräver en del att sig vidare i Europa och då måste du vara beredd att offra det. Du ska hantera allsvenskan samtidigt, det mentala trycket och den fysiska påfrestningen.

Det kommer att kosta på alla plan och det måste klubbarna vara beredda på. Du tar dig inte längre vidare i Europa om du låter kvalspelet vara en kul grej vid sidan om.

Hammarbys Darijan Bojanic, som sannerligen är tillbaka i matchen sen Milos Milosevic intåg, talade om tunga fötter och ben efter mötet med IFK Göteborg eftersom de rest och bott på hotellrum i samband med europaspel.

Han påpekade att han inte var van vid det, att återhämtningen inte varit tillräcklig och elaka tungor talar förstås om att det också är viktigt med en rejäl fysik i grunden.

Jag förstår Bojanic, men det är ju också så att rätt många lag som ständigt är i Europa spelar så här vecka ut och vecka in.

Match, resa, träning, match, resa, träning, resa, match. Och så vidare.

Rätt ofta mot tuffare motstånd än Cukaricki.

Jag tycker det är kanon att Malmö FF fortsätter imponera i Europa.

Jag hoppas lika mycket att Hammarby och Elfsborg löser de problem man själva satt sig i.

För att svensk fotboll behöver det.