En klassiker – inte vacker, men så skön
SEVILLA. En klassiker.
Inte vacker, men så skön.
Målvakten Robin Olsen rätade upp en svår slagsida när Sverige fick en drömstart på detta EM-slutspel.
Där vi redan lärt oss att allt är möjligt.
Det är som det är med fotboll.
Med matcher och stora mästerskap.
Man försöker måla en bild hur det ska se ut. Hur taktiken ska fungera för att vara lyckosam. Vilka spelare som ska avgöra.
Man funderar, hur långt kan egentligen det här laget gå?
Långt!
För det ser ju så bra ut. Det känns så rätt.
Janne Anderssons trygghet på bänken. De ungdomliga världsstjärnorna Alexander Isak och Dejan Kulusevski. Den på träning så vidunderlige Emil Forsberg.
Och vi i presspacket har ju inte varit ensamma. Under läger i Båstad och Göteborg så har spelare målat upp höga förväntningar på sig själva och laget, till och med (med hjärtat) tippat Sverige som EM-guldmedaljörer.
Vi har smålett under munskydden kanske, men ingen har sagt emot. Så bra har det sett ut och så bra har det känts.
Till ungefär 21.00 lokal tid i Sevilla den här måndagen den 14 juni.
Då hann verkligheten ikapp, och det tog inte mer än några sekunder för oss alla på Estadio La Cartuja att förstå att det här skulle bli en låååång blågul kväll. Då hade Emil Forsberg spelat av en första svensk EM-avspark, men ivriga och skickliga spanjorer pressade fram ett i stort sett omedelbart bolltapp - och på den vägen var det.
Sverige försökte organisera sig på egen planhalva. Spanien spelade runt och igenom. Precis som man gjort varenda gång (känns det som) Sverige kommit på fotbollsbesök med landslaget till Madrid, Vigo eller Sevilla i modern tid.
De rödgula passningarna skar som knivar genom rumstempererat bordsmargarin.
Sebastian Larsson & co lyckades inte hålla i en boll mer än några sekunder innan den åter var i spansk ägo, och nästa anfallsvåg sköljde över det svenska försvaret. Det var ett lag på banan. Spel mot ett mål.
Sverige, som enligt plan skulle spela sig förbi den spanska förstapressen och sen attackera vidare - hade nu som bästa anfallsvapen Robin Olsens utsparkar.
Talande var det när förbundskapten Janne Andersson ställde sig upp och applåderade ett svensk inkast på offensiv planhalva efter dryga 20 minuter. Det var på den nivån.
Tre sekunder senare var bollen spansk igen.
Robin Olsen svarade för en mäktig enhandsparad nere vid sin vänstra stolpe på Daniel Olmos närnick efter en kvart.
Koke lyckades inte förvalta Mikael Lustigs klumpiga passning i eget straffområde som förvandlades till ett spanskt kanonläge.
Även Mikael Danielson bjöd på ett spanskt superläge när han sparkade hål i luften, men Alvaro Moratas skott smet någon centimeter utanför Olsens vänstra stolpe.
När man började få nackspärr av att bara titta på en planhalva, så var det svårt att ta in att Sverige faktiskt var sanslöst nära ett ledningsmål fem minuter innan halvtid då Alexander Isak via en spansk försvarare fick bollen i stolpen.
Det hade inte direkt varit superrättvist, om man säger så, om det nu är någon som bryr sig om rättvisa när Sverige spelar mästerskapsfotboll.
Så här: det spelar ingen roll vilka framtida stjärnor man har i laget, det kvittar vilken fantastisk klok och framgångsrik förbundskapten som sitter på bänken eller om Emil Forsberg är i superform - om man aldrig får låna bollen.
Det var en uppgiven känsla i halvtid.
Det ska erkännas.
Och det doftade sannerligen inte svenskt EM-guld i den spanska natten.
Men det är något med det här landslaget ändå.
En obändig vilja att aldrig ge upp.
Det är inget man bara planterar in i ett lag, det är en känsla som växer sig stark över tid.
En tro på det man håller på med, även om läget ser hopplöst ut.
Och under andra halvlek så lättade det spanska trycket en smula. Den hetta (31 grader vid avspark) som såg ut att chocka och handlingsförlama Sverige i första halvlek avtog en smula och med det kom lite extra krafter.
Det kämpande och sprintande Alexander Isak drog tre spanska försvarare och bjöd den lika hårt kämpande anfallskollegan Marcus Berg på ett öppet mål vid bortre stolpen, men Berg kunde inte kontrollera den hoppande bollen.
Spanien tryckte på, men spelade mer runt än igenom och den känsla av extremt hot och ångest man satt och tryckte med under de första 45 minuterna infann sig inte riktigt i den andra halvleken.
Värmen tog på alla.
Både Luis Enrique och Janne Andersson matade in fräscha ben istället för slutkörda spelare i försök att vinna tre eller rädda en poäng.
Sista tio minuterna så rensade svenskarna vilt och mot ingen alls bara för att få lite andrum.
Någon sekunds vila från belägringen,
Robin Olsen gjorde ännu en monsterräddning på en spansk närnick när klockan tickat förbi 90 minuter, knöt näven och skrek ut adrenalinet i Sevilla-natten. Olsen gjorde sin bästa landskamp i karriären, han var magnifik.
Enastående.
Tömda blågula spelare låg ner efter varje avblåsning. Luis Enrique viftade och fäktade med armarna av frustration. Sebastian Larsson sparkade ner alla han kom åt.
Så ljöd slovenske domare Slavko Vincics visselpipa till slut en sista gång.
Och signalerade att Sverige fått en kanonstart på det här EM-slutspelet.
Det kanske inte såg ut som vi eller landslaget målat upp, det kanske inte ens var nära och det kanske med objektiva ögon inte var i närheten av rättvist - men det var en heroisk svensk försvarsinsats och ett jävla kanonresultat.
Och det där med rättvisa struntar vi som sagt i.
Sverige åker nu till St Petersburg för att på fredag möta ett malligt slovenskt landslag som nyss slagit Polen, och även det känns på förhand som ett bra läge för detta svenska landslag.
En trepoängare där och det ska mycket till för att Janne Andersson inte leder sitt lag ut genom gruppspelet och till åttondelsfinal.
Och känslan att allt är möjligt har redan slagit rot.
Jag menar, i en ännu galnare värld så hade Sverige kunnat vinna den här matchen.
Den här artikeln handlar om:
