LÜHR: ”En sån chef skulle jag vilja ha. En sån tränare skulle jag vilja spela för”

Den växlande känslan i luften är inte ny.
Den som på någon sekund, eller med ett covid-test, svängde från segermys efter Armenien-matchen, peppande frågor om premiären mot Spanien och funderingar över anfallsuppställningar – till spända presskonferenser där svaren från podiehåll inte sällan svävar, eller helt enkelt är självkritiska konstateranden att man gjort fel.
Vi har aldrig upplevt en liknande situation, den med pandemi och all ovisshet som den medför, men vi har faktiskt upplevt svängningarna i mästerskapsstämningen tidigare.
Det bästa, eller värsta, exemplet är ju VM 2006 i Tyskland.
Där Sverige med supertrion Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg faktiskt nämndes som en potentiell guldkandidat inför mästerskapet, men efter en 0-0-premiär mot Leo Beenhakkers Trinidad & Tobago så började stöket internt, vilket även medförde en iskyla mot de kritiska svenska medier som var på plats vid träningsanläggningen i Bremen.
Inte alltid omotiverat, då vi med dålig smak i munnen minns Sportbladets anti-Anders Svensson-kampanj – men de taggarna som då visades utåt var sannerligen inte att leka med.
Dåvarande förbundskaptenen Lars Lagerbäck förvandlades från Lagerbäck-munter under pressträffarna, till ett fruktat Lagerbäck-åskmoln.
Efterträdaren Erik Hamréns relation med motgångar och mediernas efterföljande frågor var alltid lika skör som ett knastertorrt egyptisk pergament.
Den höll aldrig.
Och här har vi en av skillnaderna mot dagens landslag.
Även om jag är en tung Lasse Lagerbäck-fan, så är Janne Andersson en helt annat typ av ledare.

Han kallade tisdagen med de bägge blågula coronafallen den näst svåraste i hans 39-åriga karriär.
Bara ett plötsligt dödsfall hade varit jobbigare.
Tårarna kändes nära där upp på podiet.
Han visade upp en mänsklighet som blev till en ny styrka, ett nytt viktigt verktyg i en redan välfylld ledarverktygslåda.
Janne Andersson svarar tryggt på jobbiga frågor som bäst hade besvarats av hans chef, Stefan Pettersson - den ytterst ansvarige för de senaste dagarnas kaos på Hisingen där landslaget har sin bas.
Han kommer inte med ursäkter, medger fel och duckar inte frågor om han helt enkelt inte sitter på svaret. Blir han irriterad så döljer Janne Andersson det på ett sätt som pokerproffs i Las Vegas skulle vara avundsjuka på.
Och är han så mot medierna, presspacket - så kan man bara ana hur han är mot sina spelare.
En sån chef skulle jag vilja ha.
En sån tränare skulle jag vilja spela för.

Nu satt i dag han återigen där i det stora mediatältet och axlade ansvaret för ännu ett nytt beslut som han och resten av landslagsledningen hade tagit, lite för sent.
En parallell bubbla med sex inkallade potentiella ersättare anländer till basen på Hisingen, det vill säga en kopia på den spanska strategin - bara väldigt långt senare.
Jag vet, ingen vet vad denna pandemi har för “överraskningar” åt oss dag för dag, men den svenska landslagsledningens jobb var att inför EM ta höjd för för värsta tänkbara covidscenario. Vilket torde vara att hela truppen smittas.
Nu överrumplades man av först ett, och sedan två fall.
Beslut som slås fast ena dagen, ändras över en natt.
Där någonstans, i denna skitstorm, står ändå Janne Andersson rätt stadigt på benen. Hans humör på presskonferenserna är tämligen orubbat, han kan dra sig mot journalisterna under träningar och skoja med oss vid sidlinjen - och förbundskaptenen kan döma ut sig själv som domare under spelet.
– Inga kommentarer. Var Janne domare? Jag trodde vi skötte det själv, svarade Sebastian Larsson med ett leende när jag frågade om detta.
Janne Andersson vill nu att fokus flyttas till fotbollen, men det är ju som att fäktas mot väderkvarnar likt Don Quijote.
Däremot så tror jag att förbundskaptenen är mannen som kan få truppen att rikta tillräckligt med fokus mot fotbollen för att det här landslaget ska kunna ta sig vidare ur EM-gruppen, där Spanien väntar nu på måndag i Sevilla.
Och sen får vi se vad som händer.