Detaljerna ger EM-hopp

STOCKHOLM: Ett genrep så gott som något.
Vad det nu är värt?
Historiskt sett, ingenting.
Men du kan inte göra mycket mer än att vinna, även om det är 3-1 mot Armenien.

Nu är nu och då och då, som förbundskaptenen sannolikt har i brodyr på en vägg hemma i Lidingöhuset.
Om vi börjar med dåtid:
Janne Anderssons landslag spelade två bedrövliga 0-0-matcher mot Danmark och Peru inför VM senast och gick till kvartsfinal.
Inför VM 2002 torskade vi mot Paraguay (1-2) på Råsunda och krigade ihop 1-1 mot Japan i Tokyo för att sen gå vidare från Dödens Grupp med England, Nigeria och Argentina.
1990 gick hela Sverige bananas när Olle Nordins lag äntligen var tillbaka i ett mästerskap och det talades om medaljläge efter 4-2 mot Wales och 6-0 på ett gärna risiga finnar.
Två veckor senare lommade det svenska laget hem från Italien med 1-2,1-2,1-2 varav en var mot Costa Rica.
Är ni med mig?
Träningsmatcher är träningsmatcher är alltid träningsmatcher.
Vare sig resultat eller praktiskt utförande behöver betyda särskilt mycket den kvällen du står där i spelargången med helt andra förutsättningar.
Med ett tryck utifrån, poäng på spel, nerver utanpå tröjor.
Och en annan motståndare, om vi säger så.
I Sevilla är det alltså Spanien.
Vi kan säga rätt mycket om såväl Finland som Armenien (eller det kan vi väl egentligen inte, men för sakens
skull); det är inte Spanien på bortaplan.
Jag har aldrig sett svenska landslag bli så utspelade som mot Spanien i Spanien. Det har byggts upp förväntningar och en tro på att det kanske skulle kunna vara möjligt.
Sen har spanjorerna inte lånat ut bollen.

Det är sånt jag kan sitta och tänka på när Sverige småputtrar fram i possession-fotboll-anda mot småilskna aggressiva armenier en ljuvlig kväll i juni på Friends.
Två träningsmatcher mot relativt svagt motstånd bygger förstås en god känsla som inte alls är att förringa, men jag vet inte vad sådant betyder överhuvudtaget när det väl börjar brännas i Andalusiens Pärla.
Därför är det alltid så svårt att värdera betydelsen av de här matcherna.

Men det går förstås att gå på en känsla.
Som att Emil Forsberg älskar att spela fotboll just nu och det syns väldigt tydligt; lekfullheten, självförtroendet, förmågan att bryta mönster helt på egen hand.
Eller att Albin Ekdal såg fräschare och piggare ut än på väldigt länge i landslaget, även om det vilar en förbannelse över hans målskytte i landslaget.
Sådana detaljer. Som säger mer än ett mål, en missad passning, en bra hörna, en dålig straff.
Ska vi gå efter mönster istället så finns det ju sådana att skönja men jag vet inte vad det spelar för roll när motståndet har varit som det har varit?
Sverige kommer inte dominera någon matchbild mot Spanien, å andra sidan spelas det två matcher till som kanske blir desto viktigare i slutändan.

Det här var vad det var.
Marcus Danielson och Victor Nilsson Lindelöf fick en match ihop, Micke Lustig kunde luftas, Kristoffer Olsson känna på det, Seb Larsson kunde bädda för en Staffan Tapper i VM 1974 (lite långsökt, men Bosse Larssons straffmissade i 0-0-genrepet mot Schweiz), Alexander Isak och Dejan Kulusevski kunde matchas tillsammans och Marcus Berg gjorde mål igen.
Ungefär så.
Så, i nuet:
Det blev 3-1, det var bra nog och det går inte att göra mycket mer än att vinna.
Men låt EM ta fart nu, låt det bli på riktigt.