Ingen kaxighet i tystnaden – det känns inte AIK alls

Det har varit lugnt i AIK.
I många år har det varit lugnt med svartgula mått mätt – och det är stabilt ledarskap, fina resultat och guldmedaljer som är orsaken till harmonin.
Men stormen kommer alltid tillbaka i Solna, så är det bara – och nu är den över Rikard Norling, Björn Wesström, Per Karlsson & Co.
Frågan är om pressade ärkerivalen Djurgårdens IF ikväll trycker dolken i AIK:s nybygge och vilka konsekvenser det skulle få i så fall.

Det borde ju inte snackas ödesmatcher i omgång elva.

Två tredjedelar av säsongen återstår och där finns all tänkbar tid för att lappa ihop hål, omgruppera och hämta hem en svag start på säsongen.

Ändå står vi här i dag och jag tror många delar känslan med mig att det är oerhört mycket som står på spel i kvällens derby mellan AIK och Djurgårdens IF på Friends arena. 

Att regerande mästarna Djurgården fått en sisådär – ja, till och med ganska blek – inledning på titelförsvaret, det är inget som lätt viftas bort. Men i jämförelse med den storm som rivit tag i AIK och Rikard Norlings man-mot-man-taktik efter haveriet och kölhalningen på Hisingen senast (0-4 mot Häcken) så är Kim Bergstrands och Thomas Lagerlöfs problem max en liten bitande nordanvind som (tillfälligt (?) stör solandet på bryggan.

Där går nu rykten i varje fotbollsvrå om att Norlings jobb är i fara, och när ingen ansvarig vd, sportchef eller ordförande vill uttala sig i ämnet (man bestämde ju sig för en “silenzio stampa” efter senaste förlusten) och ge AIK-tränaren sitt stöd utåt så är det klart att dessa rykten knappast avtar.

Jag har i jobbet följt AIK sedan millennieskiftet och jag har sett kriser komma och gå. Ett lag som degraderades 2004, massor av tränare som sparkats, sportchefer som tvingats bort - ja, säg vad man inte fått rapportera kring när det kommer till AIK.

Och - som sagt - stormarna kommer alltid tillbaka med (o)jämna mellanrum.

Nu har det dröjt länge, och det är på grund av klokt ledarskap som genererat vägvinnande spel och vassa tabellplaceringar. Till och med SM-guld och Europa-spel, och både vd (och tidigare sportchefen) Björn Wesström och tränare Rikard Norling ska hyllas för detta.

Men hur jag än krafsar mig i håret och funderar så kan jag inte påminna mig om en sådan här tidigt-på-säsongen-kris i AIK. Ännu mindre en “silenzio stampa”. 

Det känns ju inte AIK alls.

Det är ingen kaxighet i tystnaden, det är inget självförtroende när ledare som tilldelats uppsatta roller i en klubb, där just kaxighet och självförtroende är viktiga hörnstenar, väljer att ducka.

I en klubb där man vet att det alltid kommer en storm som måste ridas ut. Det måste man veta om man jobbar i AIK.

Det signalerar tyvärr också mycket lite trovärdighet för den nya resa som AIK precis valt att ge sig ut på.

Man har med all rätt manat till tålamod, men denna åtgärd ger en uppenbar känsla av att ledningen i AIK ändå planerat att man vid det här laget skulle kommit betydligt längre på vägen.

För det är en fortfarande nyfödd idé där spelet emellanåt varit lite upp, med nya fräscha talanger som fått ta mängder med viktigt ansvar. Men mestadels har det varit ned - med en rörig defensiv och ett väldigt trubbigt anfall. Ofta är man beroende av heroiska löparinsatser av Sebastian Larsson (hur orkar karln?), eller Sven Dufva-försvar av Per Karlsson för att inte ge upp vad som utifrån verkar vara galna frilägen och vidöppna målchanser.

Det är med “våren” och nu senast Häcken-matchen på näthinnan oerhört svårt att se AIK lyfta om man inte modifierar taktiken och anpassar den efter spelarmaterialet.

Och om Rikard Norling kan vara så modig att han ger sig ut på en sådan man-man-resa, då tycker jag att han kan vara lika modig och “dra i lite skruvar här och var”, som förre lagkaptenen Nils-Eric Johansson uttryckte det på FotbollDirekt i går.

Om Norling får den tiden, det vill säga.

***

Men jag kan ha fel. Det har hänt tidigare och det kommer hända igen. Och kanske är just en derbyseger mot ett stundtals välspelande men impotent Djurgårdens IF som vändningen kommer.

Men det jag sett av AIK så här långt förbryllar mig.

Och ängsligheten internt gör mig tveksam.

***

Hos mästarna Djurgårdens IF är det främst målgörandet man behöver jobba med. Jag har sett ett DIF i år som stundtals spelat mycket bra fotboll, men också väldigt MYCKET fotboll. Från sida till sida, passning efter passning blir till småduttigt i skarpa lägen och många chanser som kunde blivit något har runnit ut i sanden.

Man har spelat runt bollen, och spelat runt bollen och spelat runt bollen. Gör någon mål så är det mittfältsdynamon Fredrik Ulvestad, och det är ju bra men kanske inte riktigt vad någon blårand tänkt inför säsongen.

Och även för Djurgården börjar man ana att tåget till toppen snart går, om nu trepoängare inte börjar rassla in i hastig takt. IFK Norrköping agerar just nu X2000 (finns det förresten fortfarande?) och Malmö FF, som trummat igång med Ola Toivonens ankomst, har kapacitet att nå hastigheter likt det japanska rakettåget shinkansen.

Därför är det lätt att kategorisera detta 08-derby i den elfte allsvenska omgången:

Det är ett ödesderby.

Varken mer eller mindre.

I kväll spelas Ödesderbyt.