Allsvenskan kan ställas in i tio år - ultimata räddaren i nöden

Himlen kan falla rakt över oss, världen kan slås i spillror, allsvenskan kan ställas in i 10 år och fel låt kan vinna Melodifestivalen.
Men oavsett vilken katastrof vi drabbas av, oavsett hur mycket och många som faller längs vägen: Vi har ju alltid VM 1994.

Det är sådana mediala tider nu, när det krävs en redbar soppa på varenda liten spik. Jag måste erkänna att jag är imponerad av finessrikedomen…och det är vare sig ironi eller illa förtäckt hån…när all vettig arenaidrott ställts in så har sportredaktionerna i det här landet skapat material tillräckligt intressant att ta del av.

I en del fel så är det givetvis i brist på annat, det ska erkännas, och i några fall lyckas vi skapa en hype av en hype på en hype som en gång har varit.

Men folk sitter ändå där och läser, tittar eller lyssnar.

Och när jag till slut fick en känsla av att nu börjar fan idéerna tryta, nu har det letats fram en gammal grej för mycket och nu spyr jag på ännu en fotbollsspelare som gör armhävningar i trädgården.

Då drog SVT fram den ultimata räddaren i nöden.

270 000 pers satt framför TV:n och såg Sverige - Kamerun, den första gruppspelsmatchen i ett VM som spelades för 26 år sen.

Det är galna siffror i en TV-värld, så som den ser ut idag.

Och, ja, folk har inget vettigt för sig, men det finns fan rätt mycket annat i dagens utbud som känns fräschare än en gammal VM-match.

Det mesta av av det är dock aldrig i närheten av att nå ens 20 000 tittare.

Det är som att VM 1994 är en Messias.

Som att Brolin, Dahlin, Ravelli, Bjärred, Thern, Schwarz, Ingesson, Tommy och gänget alltid fungerar som balsam för själen.

Sverige kan ha haft ett riktigt dåligt fotbollsår, vi kan ha en ekonomisk kris, en tsunami, en regnig sommar, ett klimatkrig eller ett eldningsförbud i grilltider.

Allt kan bara vara mörker.

Då plockar vi fram VM 1994.

Alltid. Och det slår aldrig fel.

Det var längesen jag kände att vi måste gå vidare, att det räcker nu; 1994 var då, nu är nu, så släpp det.

Men jag vet inte vad det är, för magin lever vidare.

Jag ser och hör människor som inte ens var födda för 26 år sen ha åsikter om Sveriges framgångar i USA.

Du kan veva igång "När vi gräver guld..." på vilket hak som helst och varenda människa i alla ålderskategorier kan hela texten.

Och idag går Twitter kokhett över Bosse Hanssons fullständigt bisarra sågning av Thomas Ravelli (och varenda svensk målvakt) under en minut och 40 sekunder mitt i brinnande VM-mötet med Kamerun.

Det finns ett engagemang kring det här mästerskapet som aldrig upphör att förvåna eller förena.

Är det dags att glömma skiten och blicka framåt?

Kanske det, men så länge VM 1994 fungerar som glädjekatalysator så har jag inga problem med att vi sitter där igen och förundras över Kennet Anderssons fantastiska lobb mot Brasilien i gruppspelet.

Framförallt inte i dessa tider.

Snart väntar åttondelen mot Saudi, straffdramat mot Rumänien och lite längre fram bronsfestivalen mot Bulgarien.

Undrar hur fan det slutar?

Men intresset är enormt och kanske kan det bli en stor grej av att bisittare Sven-Göran "möcke bra" Eriksson plötsligt utbrister "nu måste Wernerson ta en straff" i dramat mot Rumänien, trots att Thomas Wernerson inte ens var med i den svenska truppen.

Ytterligare en fin spik att koka lite soppa på.

Som den här krönikan, en hel text om att VM 1994 fortfarande är intressant.

Det visste vi ju redan, men vi kan inte sluta prata om det.