Janne måste kanske tänka om – och ge de här chansen i januari?
En ny januaritrupp har presenterats och jag konstaterar att för varje år som går får Janne Andersson gräva allt djupare i godispåsen för att hitta fräscha praliner.
Aldrig har det varit tydligare än den här gången.
Vi ha världens bästa sämsta mest underhållande lilla älskvärda liga, men allt färre svenska spelare som är tillräckligt spännande – för de har redan försvunnit någon annanstans.
Vem får inte var med?
Vem kan inte vara med?
Vem vill inte vara med?
Och vilka av de som är uttagna kommer inte kunna vara med?
Till slut landar januariturnén i de frågorna. Den här gången i större utsträckning än tidigare.
Klubbar stoppar spelare, vissa vet inte om de har klubblagsmatcher som är viktigare, andra är slitna (läs; vill vara hemma hos familjen och inser att de ändå inte blir “riktiga” landslagsspelare) och några (ja, nästan alla) hoppas på ett utlandskontrakt som innebär att de “måste” tacka nej.
Januariturnén har blivit som att ta ut en VM-trupp i ishockey där det mest handlar om vilka som INTE kan vara med. Eller som den där OS-truppen som Håkan Ericsson fick skrapa ihop till Rio 2016; ingen av oss har någonsin varit närmare en landslagsplats än då.
Så därför har det blivit som det blivit den här gången.
Janne tager vad man haver - och det har inte varit mycket i slutändan.
Vi ser en landslagstrupp som är till för att bygga broar till framtiden, där två spelare (Robin Söder och Alexander Kacaniklic) är 28 år, Marcus Danielson är 30 och såväl Peter Abrahamsson och Martin Olsson fyllt 31.
Jag har inte några som helst problem med någon av de spelarna, men det säger en del, trots allt.
Givetvis att spelare - som Janne A var inne på - fortsätter att utvecklas och kan få en boost i åldrar långt över 25 nuförtiden.
Men framförallt att allt fler unga lovande spelare försvinner iväg utanför Sveriges gränser allt tidigare.
Det är ju inte så att det saknas talang, utan att den talangen i allt mindre utsträckning spelar i Sverige och därmed inte går att få hem till januariturnén (med få undantag).
Som allra mest tydligt på forwardssidan.
Tre av de allra bästa med svenska pass i allsvenskan 2019 var Markus Rosenberg, Carlos Strandberg och Henok Goitom.
Två som är väldigt mycket för gamla, varav en lägger av, en numera representerar Eritrea och en tredje valt att som 23-åring spela i den saudiska ligan.
Ungefär så.
Då fick det blir den evigt unga Robin Söder och den klubbsökande Dino Islamovic. Ingen kan ifrågasätta deras kvalitet i allsvenskan, men hur nära tror ni de är en plats i en framtida landslagstrupp? Hur många forwards går före just idag? 10? 15?
Nu fick Janne Andersson loss Jordan Larsson från Spartak Moskva och där har han ju på riktigt en liten EM-kvalkandidat.
Det är möjligt att landslagsledningen ska tänka om ett varv när det gäller januariresorna?
Jag tror inte det är helt fel att gå ännu lägre i ålder, istället för att fylla ut med spelare som förvisso är bra nog för ett "ligalandslag" men som sannolikt inte är landslagsaktuella om tre-fyra-fem år.
Lex Viktor Gyöekeres förra året. Eller Alexander Isak året innan. Det finns ingen sådan godbit i den här truppen.
Supertalangen i Malmö FF, vald till en av Europas talangfulla, 17-årige Tim Prica - hade inte det gett mer i ett framtidsperspektiv? Norrköpings Pontus Almqvist? Häckens Kevin Ackerman? Helsingborgs Armin Gigovic?
Vi kanske ska se det ännu mer som ett intressant talangutvecklingsprojekt än att leta ett hyggligt slagkraftig lag i matcher som ändå är "shit the same".
Vad är mest intressant för förbundskaptenen i ett framtidsperspektiv, att se Robin Söder in action i en landslagssamling än Tim Prica?
Det handlar ju inte riktigt om vem som är bäst just nu, utan vem som har störst förutsättningar att bli det.
Men det är förstås först och främst en arbetsbeskrivning av januariturnén?
Vad ska vi ha den till när antalet valbara framtidsspelare begränsats, när de flesta av de som redan är nästnästnästbäst redan är utomlands?
Den här truppen har jag annars inga problem med, sett till de förutsättningar som föreligger.
Även om jag kan sakna spelare Hosam Aiesh, Jake Larsson, Adi Nalic, Max Svensson och Nils Fröling.
Men det är möjligt att de inte kan, inte får, inte vill eller redan är på väg utomlands.
Avslutningvis är det förstås en gåta att Svenska Fotbollförbundet fortsätter att välja lägga lägret i Qatar.
När så många andra klubbar och länder väljer andra alternativ av väldigt uppenbara skäl, då fortsätter SvFF att borra ned såväl huvud, hals som hela överkroppen så långt ned i sanden som det går att komma.
Varför inte bara avstå för att slippa bli ifrågasatt och slippa sätta sig i den väldigt känsliga situationen om det nu är så att man inte riktigt vill eller kan förstå varför du helst avstår från att främja stater som Qatar?
Varför inte tänka på de spelare som är tveksamma, men som inte vill missa sin stora fotbollschans?
Resonemanget att "vi gör större nytta på plats" håller inte längre, jag tror att Qatars regim skiter fullständigt i den "nytta" som Håkan Sjöstrand tror att han gör så länge Sverige frivilligt marknadsför landet.
Det handlar inte om pengar, säger SvFF...jo tjenare.
Det handlar om träningsmöjligheter och motstånd, sägs det.
I år fick man med sig Moldavien och Bosnien till slut, grattis till det.
Och så här: jag har varit några år i Marbella och sett tränings- och matchmöjligheterna där - de är minst lika bra, om inte bättre.
Lite kallare såklart och möjligen lite mindre lyxiga hotell, å andra sidan kortare resa och ingen tidsskillnad.
Att på riktigt hävda att Qatar eller Förenade Arabemiraten är de bästa alternativen för ett träningsläger i januari ur ett sportsligt perspektiv är ju faktiskt klart tveksamt.
Och moralen?
Ja, den struntar SvFF fullständigt i.
Som om det bara var fotboll det handlade om.
Kan Håkan Sjöstrand och Co inte se längre än så, då har de ingen aning om att de representerar Sveriges största folkrörelse.
Den här artikeln handlar om:
