Nu är det matchboll, Djurgården

Ingenting i den här ligan kan i alla fall stoppa Mohamed Buya Turay på 60 meter, så mycket vet vi.

Djurgården besegrade Falkenberg med 1-0 på Tele2 och kan man inte göra mål på ett antal superchanser inne i straffområdet, från distans eller på fasta situationer så kan man göra det på en regelrätt kontring.

Det är också ett tecken på att Djurgården har en del i sitt register.

Buya Turay drog alltså iväg från egen straffområdeslinje och när han väl fått upp farten var alla gula distanserade med bred marginal och han kunde lätta in segermålet mellan benen på storspelande FFF-målvakten Hampus Nilsson.

På sitt sätt ett smått osannolikt avgörande på den här matchen, lite som att Tommi Vaiho skulle gjort matchens enda mål på en cykelspark.

Inte så mycket för att Buya Turay är snabbast i allsvenskan, utan det faktum att Djurgården var så överlägset i bollinnehav och erövringsspelet att det inte fanns på kartan att de ens skulle få starta en kontring.

Det såg lite ut som Djurgårdens möte med Helsingborg på Tele2.

Falkenberg sjönk med allt de hade ner i eget straffområde, enda anfallsspelaren Nsima Peter hade också fått en defensiv uppgift som han praktiserade med att markera plats någonstans mitt på egen planhalva genom att stå helt still.

Men det hjälper inte i längden att försvara mycket eller ens bra, så länge du inte kan göra något med bollen för du väl får den.

HIF kontrade metodiskt och blixtsnabbt, Falkenberg fick inte ihop två passningar i rad första halvtimmen.

Det tog sig en aning för hallänningarna (Peter hade ett superläge till ledning) och när Hampus Nilsson gjorde ett par fina parader samtidigt som djurgårdare brände givna lägen så fick Falkenberg blodad tand.

Då kom kontringen.

Och när Mahmut Özen inte längre fanns kvar på planen – han fick utgå med befarad knäskada – så var ingen i närheten att hänga med Buya Turay.

Djurgården körde inte över Falkenberg, Djurgården hade ingen storseger i sikte mot bottenlaget men Djurgården vann. Igen. Och höll nollan. Igen.

Det går att hävda att Djurgården inte imponerade.

Men jag menar att det var exakt det Djurgården gjorde.

De parerade en på förhand underlägsen motståndare som en proffsboxare tar sig an en amatör.

Jabbade lite, höll avståndet, fortarbetet igång och så en knockout när motståndaren sänkte garden för ett ögonblick.

En av Djurgårdens styrkor är att de viftat bort den här typen av “enkelt” motstånd utan större problem under hela säsongen. 

Och i nuläget finns det ingenting som tyder på att Djurgården kommer gå bort sig totalt.

De har ett relativt “bra” schema kvar. Åtminstone jämfört med sina närmaste guldantagonister.

Förvisso ett derby (Hammarby kvar) där spöket lär sväva över Tele2 och två bortamatcher mot Göteborg samt Norrköping. Därutöver Östersund och Örebro.

Men konkurrenterna har en del matcher mot varandra.

Och framförallt: Djurgården kan nog ha råd att tappa någon pinne här och där.

Vare sig Malmö FF, AIK eller Hammarby har det i samma utsträckning.

Redan under torsdagen “måste” MFF vinna ett Skånederby mot Helsingborg och AIK “måste” vinna mot IFK Göteborg i kväll (3-0 till Blåvitt senast).

Efter Djurgårdens (kanske helt avgörande) seger mot Malmö på bortaplan konstaterade MFF-tränaren Uwe Rösler att det kommer “psykologiska aspekter” in i bilden när det börjar närma sig ett avgörande.

Han har helt rätt.

Mycket tankar kommer smygande när du plötsligt står i ett läge för att slå in den där matchbollen.

Men så här långt har Djurgården inte varit i närheten av att missa ett enda avgörande slag.

Advantage, Djurgården?

No,no – balle de match!