Tre ting som kan stoppa Djurgården från SM-guld

Vi fick allt vi kunde önska oss av en allsvensk seriefinal.

Till och med väder så ljuvligt att den förväntansfulla vandringen som görs från innerstan längs Pildammsparken bort mot Stadion var en vallfärd i högsommarskrud.

Vi fick fullsatt, vi fick en dynamik som vibrerar i luften så som bara stora idrottsevenemang kan göra, vi fick en grönt inbjudande gräsmatta, vi fick Marcus Danielsson vs Markus Rosenberg, vi fick dramaturgi, vi fick intensitet, en glödande kamp om varenda liten kvadratcentimeter, vi fick en kuliss så bedårande i decibel.

Och vi fick en domare, Glenn Nyberg, som var så förbannat bra eftersom han gav spelarna utrymme nog att ge och ta, att avgöra den här matchen öga mot öga, tand för tand.

Det var långt ifrån en spelmässig godbit, det var istället så mycket annat som skapat den här lilla älskade skitligan till något så stort att det ibland är svårt att riktigt greppa.

Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand har skapat ett Djurgården som utstrålar harmoni. Inget lag åker till Malmö och vinner en seriefinal med 1-0 om inte det är ett lag som mår väldigt bra.

Det var inte bara det att djurgårdsspelarna stod upp på slagfältet, de lyfte sina vapen och gick till motattack.

Det kräver sin moral att göra det under de här omständigheterna, för det kan blåsa rätt snålt när Christiansen, Rosenberg, Lewicki och Co är på sitt allra argaste humör och lyfts fram av publiken.

Det kräver sitt lag.

Vilket Djurgården återigen bevisade att de har.

Över hela linjen, idag också med power på bänken om så krävdes; Bärkroth, Ajdarevic, Kujovic, Walker (Witry indisponibel dessutom).

Djurgården kunde pressa bort Malmö FF från ett vägvinnande anfallsspel och de kunde skapa en trygghet av egen kraft.

Mittfältstrion Ulvestad, Karlström, Edwards är elak, smart och så naturlig med bollen att det oftast blir utrymme för antingen kombinera med instick, med vändningar ut mot kanterna eller bara att hålla bollen inom laget.

Framförallt har sommarvärvningen från Östersund, Curtis Edwards, seglat rakt in i laget som om han aldrig gjort någonting annat i hela sin brokiga fotbollskarriär än att spela fotboll för Djurgårdens IF.

Edwards har lyft Djurgården ytterligare ett snäpp.

Tillsammans åt de sig in i matchen och deras förmåga att skapa bollkontroll blev viktig.

Du kan säkert stå emot Malmö FF på Stadion genom att spela kontrollerat försvarsspel – vi såg ett gäng israeler stå med elva pers i straffområdet under en halvtimme i torsdags – men kan du inte konstruera något eget vägvinnande spel så är du stekt till slut.

Förutom det:

Mohamed Buya Turay är allsvenskans bästa ensamma forward. Ingen kan få ut så mycket av så lite. 

Givetvis Marcus Danielson så majestätisk, så rakryggad i sin elegans att han skrider fram på planen likt en John Varvatos-modell på en catwalk i Paris.

I den miljön finner vi inte riktigt Tommy Vaiho, snarare med nyanlagd Glenn Strömberg-prilla i blåställ hos en bilmekaniker i Mjölby, men han är tillsammans med Häckens Peter Abrahamsson allsvenskans bästa målvakt just nu.

Målet kom på en kontring, iscensatt av Jonathan Ring och Haris Radetinac, men var också frukten av att Djurgården fått Malmö FF exakt dit de ville.

MFF-tränaren Uwe Rösler menade att hans lag “under normal circumstanses” borde ha vunnit den här matchen.

Jag håller inte med.

Två exakt likadana hörnvarianter (Christiansen till Rosenberg för skott) och  desperationsfotboll i slutjakt på en kvittering kändes inte som kontrollerat grepp om den här matchen.

Straffen var ju heller ingen straff och även om Rosenberg hade satt den så tror jag inte MFF hade vunnit matchen.

Ingen kan tycka annat än att sex raka straffmissar är sjukt, för ett lag på den här nivån bör inte sitta med en så galen allsvensk rekordstatistik, men den oförmågan sitter såklart i huvudet nu.

Värre för MFF med den som sitter i benen.

Malmös storseger mot Falkenberg (som har 3-16 på fyra bortamatcher) och 3-0-vinst mot det där udda gänget från Israel var en chimär. 

De fyra raka oavgjorda dessförinnan är nog snarare närmare sanningen kring den status MFF har av idag.

Markus Rosenberg missade straffen och var överhuvudtaget olycklig mot Djurgården, men det är fortfarande 37-åringen som är MFF.s riktiga anfallsvapen.’

Arnor Traustason är mittfältare.

Jo Inge Berget är skadad.

Marcus Antonsson har skadebekymmer och känns knappast som Röslers favorit.

Guillermo Molins mest ett komplement.

Romain Gall fick starta mot Falkenberg, gjorde succé men verkar i övrigt ha noll förtroende hos tränaren.

Carlos Strandberg ligger förvisso tvåa i allsvenska skytteligan, men han är utlånad till Örebro. Det är där han fått spela, känt förtroende och gjort sina mål.

Malmö FF har helt enkelt överskattat sin allsvenska forwardsarsenal.

Nu handlar MFF:s offensiv om huruvida Rosenberg hittar rätt i sina sista matcher i karriären och om Anders Christiansen kan trolla in något från sin mittfältsposition.

Det är inte tillräckligt för att springa hem ett allsvenskt guld samtidigt som man ska ta plats i Europa.

I nuläget är det faktiskt så att Malmö FF kommer få kriga för en Europaplats, den som räddades i sista stund förra året.

Häcken – med relativt lätt program kvar – ångar på i skymundan, Hammarby har full fart under fötterna och jag räknar inte bort Norrköping från en tredjeplats ännu.

Så, har Djurgården händerna på Lennart Johanssons pokal? 

Nja.

Men ser ljust onekligen ljust ut.

Det är dock en del kvar och en match i nästa omgång som betyder minst lika mycket.

Vi pratar om att de är sex pinnar före Malmö, men det är “bara” fyra ned till AIK.

Vinner AIK derbyt i nästa omgång så kan ni räkna på egen hand och då kan MFF fortfarande vara inom räckhåll.

Djurgården har gjort det mesta rätt så här långt i allsvenskan. 

Så pass bra att de har en väldigt stark vittring av guld i näsborrarna.

Vad kan få  Djurgården att tappa greppet?

1) Derbyspöket. Såklart. De har två kvar och har sannolikt inte råd att (återigen) förlora bägge.

2) Hjärnspöket. Det kommer att börja tänkas. Många av djurgårdsspelarna har aldrig varit i en situation där det varje match kan handla om ett SM-guld. Hanterar man inte det rätt finns det alltid en risk.

3) IFK Norrköping. Sista omgången. I Norrköping. 2 november. Kallt och jävligt. Kanske helt avgörande. Djurgården om ett SM-guld. Norrköping om en plats i Europa.

Det dramat, tänk er det.

Ett av många denna oslagbar allsvenska höst.

Men just nu: Djurgården med guldgreppet, för att de är bäst helt enkelt.

Fyra poäng tillgodo, nio omgångar kvar, 27 poäng att spela om.

Och ny seriefinal på söndag; det kan aldrig bli för många av sådana.