EKWALL: Varför gav Sverige inte det en ärlig chans mot Spanien?

Vi visste att det kunde gå som det gick eftersom Sverige vanligtvis är Sverige och Spanien är någonting helt annat på Santiago Bernabeu.

Men jag hade förhoppningar om nya tider och så såg det ut exakt som det gjorde 2007 på samma arena; 3-0, utspelade, utrullade, utskällda.

Och jag som hade på känn att vi hade kommit lite längre.

Jag krönikerade igår om vad jag hade för förhoppningar.

Jag ville ha ett mod och en tro på att försöka spela ett eget spel.

För att vi har spelare som skulle kunna göra det.

Det är en tro jag fortfarande har om de spelare som Janne Andersson ställde på planen.

Kanske var jag för naiv?

Kanske var motståndet övermäktigt för att det skulle vara möjligt?

Kanske minskade Viktor Claessons tråkiga skada Sveriges möjligheter att göra något på egen hand?

Jag köper alla de tre argumenten; ibland är det bara att lyfta på en hattjävvel och sträcka fram näven.

Men när Janne Andersson efteråt sa att taktiken och matchplanen i stort sett satt så som han hade önskat så vet jag inte riktigt.

Vi skulle alltså köra Miraklet i Milano-taktiken en gång till och hoppas på jultomten. Igen.

Förbundskaptenen har helt rätt när han gång på gång påpekar att landslaget måste anpassa sin balans efter det material som finns tillgängligt.

Jag tycker inte att han gjorde det den här gången.

Jag vet att det var Spanien, jag vet att de kunde slå Kroatien med 6-0, men jag vet också att de gjort några mindre bra resultat efter VM och att tillochmed Norge kunde skaka om Sergio Ramos och Co en aning.

Men vi ville inte ge det den chans som jag menar hade varit enda möjligheten att störa Spanien.

Spela med ett lite högre utgångsläge för att inte ha en evighet till motståndarnas straffområde när vi väl fick tag på bollen, försöka spela ett eget spel för att ge utrymme till såväl genombrotts-, djupleds- som kontringsspel.

Inte skänka bort kommandot, inte sätta oss i knäet på Robin Olsen och hoppas på lite på jultomten och en målvakt som kan ta allt.

För till slut går det inte att stå emot.

Nu var det två straffar som fick den svenska muren att rämna helt – och de kan säkert ses som både onödiga och/eller felaktiga om man vill, men står du i en konstant storm så kommer du att falla baklänges till slut.

När Janne A hävdar att han var nöjd taktiskt sett så var han alltså det efter en första halvlek där Robin Olssen var försatt i trans och där spanjorerna faktiskt gjorde ett regelrätt mål som felaktigt dömdes bort.

En hel del får man förstås räkna med att stå ut med mot Spanien i Madrid, men är man verkligen nöjd med den taktiska utvecklingen om man ändå kommit undan med blotta förskräckelsen?

Janne Andersson kanske får tänka om när vi ställs mot giganter, har vi kreativa centrala spelare med god förmåga att hålla i bollen (Kristoffer Olsson) så kanske vi ska gå på den linjen framöver?

Har vi en Alexander Isak i nuvarande form kanske han ska få mer än nio minuter i en match där man inte riktigt har mycket att förlora?

Jag menar att vi med Claesson, Forsberg, Ekdal, Olsson, Berg och Quaison har spelare vars egenskaper gör sig bättre med näsan mot motståndarens mål. Än tvärtom.

Ingen kan ha kalkylerat med några poäng mot Spanien borta, i sina bästa stunder kan de fortfarande spela världsklassfotboll.

Men jag känner att vi bjöd in dom till det. Faktum är att Norge var klart bättre på att störa spanjorerna när de möttes i Valencia.

Och det är givetvis så att det här hade kunnat sluta med både 5- och 6-0.

Oavsett hur vi hade spelat.

Men jag hade hellre sett att vi gett det en rimlig chans.