EKWALL: Mitt råd till Janne inför Spanien – kör, bara köööör!

Janne Andersson har ställts inför sina prövningar; Frankrike på Stade de France, Holland i Amsterdam och Italien på San Siro.

Men Spanien på Santiago Bernabeu blir den tuffaste utmaningen hittills.

Ingen annanstans i Europa kan ett landslag stå så handfallet, förnedrat och ensamt som inne i den kokande Madrid-grytan.

Och jag tror att Janne Andersson älskar den utmaningen – har han mod nog att chocka spanjorerna?

Jag vet, det är inte samma Spanien, inte det laget som förtrollade oss för några år sen.

Och jag vet också att Norge faktiskt hade 1-1 för några månader sen i Valencia innan Spanien avgjorde matchen.

Jag vet självklart också att VM-chocken knappt lagt sig och att det gick åt helvete även i Nations League.

Men det är fortfarande Spanien, det är fortfarande ett av Europas bästa landslag i sina bästa stunder och samma lag som besegrade VM-finalisten Kroatien med 6-0 på hemmaplan.

När det väl bär iväg, då blir det åka av – och det gäller att ha kraft, närvaro och smartness nog för att sätta stopp för den hisnande framfarten i tid.

Jag tror på möjligheten, men jag tror inte på en parkera San Siro-buss.

Snarare tvärtom; kör, bara kör!

Sverige har under 2019 börjat snickra på ett landslag som kan gå framåt och som har pjäser starka nog att slå ut vem och vad som helst.

Vi ser ett anfallsspel i harmoni med en mix av komponenter som kuggar i varandra, det när snabbare, det är större kreativitet och mera väloljat än vi sett på länge.

När anfallsalternativet under en period var en rak fin boll på Ola Toivonens eminenta huvudspel, så var det bra nog med rätt komplement.

Nu är alternativen desto fler.

Spanien kommer inte att skakas av ett lågt och välorganiserat svenskt försvarsspel, för det har de sett förut. I landslaget och i respektive klubblag.

Däremot tror jag att de tycker det blir jobbigt om de tvingas vända hemåt i perioder. Om de får slita med Robin Quaisons djupledsflyt, Emil Forsbergs bollbegåvning, Viktor Claessons kraftfullhet och Marcus Bergs förmåga att sätta spelare av Sergio Ramos kaliber i ständigt enerverande arbete.

Och förhoppningvis ett inhopp från Alexander Isak som verkar ha självförtroende nog för att försätta ett Santiago Bernabeu i chock.

Jag tänkte såklart skriva om Kristoffer Olsson och hans naturlighet att hålla fast bollen för att skapa sig själv och laget tid att andas.

Men jag tror inte att Olsson får starta här, sannolikt blir det Sebastian Larsson som förväntas ta hans position för att släcka den eld som spanjorerna förväntas tända under matchens inledning.

Det är möjligt att en tro på Olssons specifika egenskaper i en sån här match, mot en sådan motståndare, är att vara lite för naiv.

Men ibland önskar jag bara att vi skulle våga. lite mer än vanligt och nu har Sverige tillräckligt spännande material för att göra det.

Har du det modet i dig, Janne?

***

Jag minns Santiago Bernabeu i slutet på november 2007.

Vi trodde verkligen att det skulle finnas en liten möjlighet att skaka Spanien, som hade besegrats hemma med 2-0 året innan.

Sverige kom med  Isak i målet, Olof Mellberg, Fredrik Ljungberg, Anders Svensson, Chippen och Zlatan…det kändes som ett starkt lag.

Men sällan – eller aldrig under Lasse Lagerbäck – har jag sett ett svenskt landslag så utspelat, i det närmaste förnedrat.

En snöboll hade haft det lättare att klara sig i helvetet.

Men det var också ett helt annat Spanien, det ska sägas.

***

Jag avskyr att jämföra, men eftersom det ändå görs hela tiden, så här kommer ytterligare en jämförelse. Väl så intressant i dessa dagar.

Om Alexander Isak. Och Zlatan Ibrahimovic.

Precis som det var med Isak på Friends i fredags så skreks det högt om Zlatan Ibrahimovic 2001 när han kom in och gjorde mål i en VM-kvalmatch mot Azerbadzijan.

Sen fick Zlatan göra en och annan start i träningsmatcher (som inte finns längre) innan det blev ett VM-slutspel i Japan där han var med i truppen och gjorde två korta matchsekvenser.

Först elva månader efter det bejublade inhoppet och målet på Råsunda så fick Zlatan Ibrahimovic spela från start i en tävlingslandskamp. I stort sett ett helt år senare.

Det är sånt vi lätt glömmer.

Nu går det aldrig att jämföra rakt av, inte på något vis eftersom det finns så mycket olika komponenter som spelar in.

Men att vi önskat och älskat att se något nytt och fräscht har vi varit med om förut.

Det år lätt att glömma i den ivern att allting har (och tar) sin tid.