EKWALL: Många frågor, men ETT bra svar: framtiden är redan här

OSLO: Hur gick det här till då?

Det var ju Lagerbäck vs Janne på en sumpig sandplan; vi skulle få långa bollar på Björn, ”samhandling” i all sin perfektionism, stora block av lagdelar som skulle förflyttas symmetriskt för att döda veranda liten yta, 0-0 och två tränare som var nöjda med det.

Det var så upplagt för ”tråkig fotboll” att Drillo satt i norska TV-studion inför matchen och såg ut som om han var ett barn i färd med att slita upp sina julklappar.

Själv tyckte jag det var befriande att alting gick precis tvärtom.

För fotbollen vore väldigt enformig om vi alltid hade svar på allting.

Jag var livrädd inför den här matchen. Den kändes otäck.

Men känslan var ändå att Norge var klart sämre på sin hemmaplan än jag hade förväntat. Inte samma intensitet, inte samma hårda ryck mot de svensk försvarslinjerna, inte den urkraft jag förväntat mig och långt ifrån den lagerbäckska försvarsdisciplin som vi kan på våra fem fingrar.

Och ändå stod vi där med 2-0 i arslet. Out of nothing.

Sverige var ju det överlägset bästa fotbollslaget i den här matchen – jag vågar påstå det utan att ha inhalerat den tobak som uppenbarligen är det första Joshua King tänker på när någon är av annan åsikt, vi får spekulera i skälet till det en annan gång.

Tryggare med bollen, starkare i passningsspelet, smartare i presspelet och endast överrumplade en enda gång av Martin Ödegaards briljanta fotbollsteknik.

Men Norge träffade ribban, Norge nickade fram till 1-0 och Norge tog tillvara på en smått obegriplig kamikaze-aktion från Albin Ekdal och fotboll må vara mycket men resultat är resultat är det som räknas, oavsett hur du räknar.

Det var det som hände sen, när allting ställdes på sin spets, det var det som gav svar nog i en match full av obegripliga frågor.

För när det som bäst behövdes så vände Sverige på den här matchen genom att spela ypperlig fotboll.

Och för att förbundskapten Janne Andersson har valt att ge en ny generation spelare chansen i ett skarpt läge.

Åtminstone som jag vill se det.

Vi tryckte inte in Sebastian Andersson för att lyfta långt mot ett norskt straffområde i en förhoppning att bollar skulle dimpa ned framför fötterna på någon svensk.

Sverige spelade bort Norge.

Kristoffer Olsson gjorde det till sin match och ägde mittfältet sista halvtimmen. Med hjälp av sin finurliga, svårlästa (motståndarna tror verkligen att de har honom och så plötsligt har han vänt åt ett helt annat håll) och lätt aviga teknik att utföra det oförutsägbara.

Det kan förstås vara att jag gillar just den spelartypen extra mycket, men jag tycker verkligen att han berikar ett svenskt fotbollslandslag.

Det här var hans tredje riktig landskamp, han haft varit strålande i alla tre.

Olsson fördelade smakfullt för kantspel, han höll i bollen, han bäddade för direktspel, han trippade snabbt bort från press och vi har inte haft en central mittfältare på många år som sett och utfört den instickspassningen som gav Viktor Claesson fritt spelrum vid 3-2-målet.

Robin Quaison tyckte det var roligt, var magnifik och smått skoningslös. Alexander Isak fick en halvtimme och känslan var ju att killen ville och kunde avgöra den här matchen i varenda minut som han han fanns på planen.

Googla självförtroende och du får in tio träffar på Alexander Isak. Alla från mars 2019.

Flankerade av främst Viktor Claesson var de här tre som att se en ljus svensk fotbollsframtid födas under en halvtimme.

De var sylvassa, snabba, luriga och bäst av allt: de hade roligt, det såg ut som om de älskade att spela med varandra trots att de aldrig gjort det.

För mig var det svar nog.

Trots att ingen hade en aning om vad som hände den här kvällen på Ullevål.

Det vi inte riktigt förstod var hur en fotbollsmatch under ledning av Lagerbäck och Janne Andersson kunde bli en sån villervalla av High Chaparall-fotboll.

Men ETT svar var ju att Sverige inte längre är lika förutsägbart som vi alltid har varit (med stor framgång).

Att vi idag har flera spelare som kan göra det annorlunda och att de trivs ihop.

Det är förstås ett skäl till att det blev just som det blev

Och det har någonstans en större betydelse för framtiden än vad de där tappade poängen i slutsekunden kommer att ha.

Så måste vi också kunna tänka i stunder av besvikelse över ett jobbigt 3-3-mål.

Framtiden är här, framtiden är vår.