EKWALL: Det Alternativa Landslaget – sällan har det varit så spännande under Janne

Vi vet redan vad Janne Andersson kan bygga på trygghet, disciplin, klokhet, Granen, Lustig, Seb Larsson och Marcus Berg.

Det känns bra nog inför EM-kvalstarten mot Rumänien på Friends.

Men bäst känns ändå att det åtminstone finns utrymme för någonting helt annat; det alternativa landslaget.

Jag har varit inne på det tidigare, att det fanns något med den här uttagningen som kändes lite spännande. Ett litet enkelt steg bortom Janne Anderssons comfort zone.

Vi skriker gärna om elektricitet, vi som står vid sidan. Om mera hetta, lite spänning, en dos flärd och en spelare eller två som vi kan skapa rubriker eller åtminstone dribbla sig genom ett samlat försvar i en flygplansgång.

Men vi vet ju också att det är gött nog att vinna fotbollsmatcher och det är liksom det som är och har varit Janne Andersson uppdrag.

Eller arbetsbeskrivning om du så vill: ta oss till EM- och VM-slutspel. Skitsamma hur. Eller VAR.

Jag tror inte för ett ögonblick att Janne A frångår några av sina principer mot Rumänien.

Det är inget supermotstånd, det är ett relativt mediokert landslag som dessutom är minst lika vingklippt med skadeproblem som Sverige är.

Kontringsstarkt även om skyttekungen George Tucudean saknas, relativt hotfulla med fint skytte i lägen utanför straffområdet och just därför väldigt sugna på att få frisparkslägen just där som Gerorghe Hagi älskade att förtrolla en hel nation med magiska fötter.

Men inte mycket mer än så. I paritet med dagens Turkiet, ungefär som det rätt usla Ryssland vi såg på Friends senast.

Det ska vi kunna lösa, även om vi saknar en mittbacksbesättning, även om Albin Ekdal återigen missar med skada och även om Janne startar med en relativt orutinerad kraft sidan om Marcus Berg på topp,

Det jag fastnat för är dock inte vad Sverige inleder med mot Rumänien.

Utan – för att citera Erik Hamrén, minsann – kan avsluta med.

Det alternativa landslaget.

De som Janne Andersson kan förändra med, om så behövs eller önskas.

För då blir det mer spännande än på mycket länge.

Sam Larsson, den konservöppnande illern som allt mer framstår som en viktig kugge i Feyenoord, som ju trots allt är Feyenoord och inte de Grafschaap.

Robin Quaison, spjutet från Mainz, bättre än någonsin, tydligt etablerad i Bundesliga, som forward eller offensiv mittfältare

Ken Sema, som vi vet kan förgöra en vänsterkant på egen hand och som nu jobbat sig in som en av väldigt få svenska Premier League-spelare.

Alexander Isak, återuppstånden från en sidoplan i Regionalligas fördolda och med spetsegenskaper som inte försvunnit över en natt.

Sebastian Andersson, targetman som är en av få svenska forwards som kontinuerligt faktiskt har producerat mål över en längre period. I det tysta, förvisso. men målen är ju lika mycket vörda öven om man heter Andersson och spelar i ett lag vi inte sitter och ser varje dag i TV-soffan.

Alternativen ser bättre, roligare och mer spännande ut än de någonsin gjort under Janne Anderssons ledning.

Det är också en trygghet i en värld som är Janne Anderssons.