EKWALL: Där fick vi ett namn att lära oss stava till. Alltid något

DOHA: Viktor Gyökeres, det stavas så och vi fick åtminstone en aning om att det är ett namn som vi behöver lära oss att stava till framöver.

Från ett U23-lag i England till en landskamp med rätt stora pojkar och det var det mest intressanta – och kanske mest överraskande – vi sett på länge under en januariturné.

Så långt, allt gott.

Annars var det lite som vanligt i de här matcherna; lite för nytt för lite för många, en gammal räv (Simon Thern) klarade sig bäst, för tidigt på en säsong som inte finns och folk som sitter hemma och gnäller över hur dåligt det är.

Den stora skillnaden var att motståndet var väldigt mycket bättre än det brukar vara.

Finland startade med 8/11 av sitt framgångsrika Nations League-lag och Sverige har förvisso ställts mot ett stjärnspäckat Elfenbenskusten för några år sen, men deras spelare var helt ointresserade av att spela den matchen inför afrikanska mästerskapen sedan Johan Mårtensson avgjort med ett snyggt mål.

Eller så här: finnarna hade 150 A-landskamper i bagaget när matchen började.

Sverige fick inte ihop till tio.

Förbundskapten Markku Kanerva har sina bästa spelare mestadels i nordiska ligor och kan köra runt sitt A-lag på en januariturné.

Janne Andersson sitter inte i samma läge och får använda turnén för att framförallt se över vad som finns för framtiden.

Då är det inte så konstigt att det såg ut som det gjorde under första halvlek.

För när spända svenska debutanter sprang omkring och funderade över att de faktiskt gjorde debut i A-landslaget (jag vet, januariturné, men ändå; det känns) och hur och var de skulle springa, passa, prata och finnas till..då körde Finland på som vanligt, så som de gjort i “riktiga” landskamper tillsammans.

Sen är det förstås en annan faktor som spelar roll och som kan vara intressant i ett längre perspektiv.

En enda svensk utespelare spelar normalt i det system som Janne Andersson använder sig av, det klassiska 4-4-2.

Ja, egentligen ingen eftersom Jonathan Augustinssons Djurgården har laborerat med allt möjligt till och från, men åtminstone en fyrbackslinje.

Joel Andersson, Alex Milosevic och Robin Jansson spelar i 3-5-2-lag.

Hosam Aiesh, Alexander Fransson, Simon Tibbling och Daleho Irandust är till vardags i kombinationer som antingen är tre eller fem.

Alexander Jeremeieff är utpräglad 9:a, Kalle Holmbergs Norrköping har lämnat 4-4-2 sen länge.

Jag vet att svenska spelare är skolade i 4-4-2 och du kan nog väcka vilken sådan spelare som helst mitt i natten och han vet sin roll.

Men det har ju förändrats allt mer i klubblagen och jag tror även att konstgräsfotbollen spelat viss roll i sammanhanget.

Jag vet också att Janne Andersson gärna pratar om att landslaget faktiskt spelar 3-5-2 i uppbyggnadsfasen men det är fortfarande 4-4-2 i grunden.

För flera av spelarna som inledde matchen är det inte helt naturligt längre.

Visst var många lite ansatta av nervositet, kanske smått märkta av att inte vara i säsong men positionsspelet kom inte av sig självt direkt.

Sen var inte Finland creme de la creme överallt och vi ska inte glömma att matchhjälten Eero Markkanen senast representerade Dalkurd och såg ut som om han hade haft en riktigt god finsk jul över ledigheten.

Sverige blev så mycket bättre, distinktare och lite lugnare när Simon Thern kom in för en olyckligt skadad Simon Tibbling.

Dels för att Thern varit med lite förut och inte var rädd för att ta för sig, dels för att han och Alexander Fransson spelat en hel del ihop förut och främst för att han han hade modet och förmågan att ta bollen framåt.

Men Finland blev också väldigt mycket mer på Sveriges “nivå”  när de luftade sin second string och bland annat tog ut mittfältsgeneralen Tim Sparv i paus.

Det tar ändå ingenting från Viktor Gyökeres och det han lyckades åstadkomma under den halvtimme han fick visa upp sig.

Vi var smått häpnade över killens power och respektlöshet, för han var verkligen sensationellt bra.

Det är sådant man får ta med sig ändå, en ljummen Qatarkväll som denna.

Gyjökeres, det är så det ska uttalas,

Lika bra att vi lär oss.

***

Kim Källström och Peter Forsberg på plats på hedersläktaren.

Bara en sån sak.

***

“Vem representerar du idag”, frågade före detta och numera pensionerade landslagschefen Lasse Richt mig lite syrligt.

Han hänger inte med på sociala medier.

Oklart dock vem Richt företrädde, men han var ackrediterad och sufflerade runt laget nere vid innerplan inför matchen.

Som om ingenting hade hänt.

***

Det var kul att springa på Lasse Eriksson i korridorerna.

Nu iklädd Islands träningsoverall.

Han är målvaktstränare för Erik Hamréns Island numera.

***

Det är inte svårt att tycka synd om Simon Tibbling som ville så väldigt mycket men som kändes låst när resten av laget inte gick bra och som dessutom fick utgå med kraftfull stukning.

Nu lämnar han lägret.

***

Det var åtminstone en januarilandskamp som var lite på riktigt, mot ett bra motstånd på en fin liten arena – där Xavi normalt spelar sin ligafotboll – och en helt ok domare.

Det kan vara lite si och så med det annars.

***