EKWALL: “Ingen i Hammarby är helig – ett högt spel av Billborn”

KRÖNIKA MED PATRICK EKWALL 

Det finns något hos Hammarbys tränare Stefan Billborn som gör att han känns som en vinnare, trots att han var en förlorare mot Sirius.
Att som helt färsk ansvarig tränare i Hammarby plocka ut tre av lagets fixstjärnor i ett knivskarpt läge tyder på ett mod som jag sällan sett tidigare i allsvenskan.

Det blev 1-1 i Uppsala.
Det var en seger för Sirius, en förlust för Hammarby.
Åtminstone sett till resultaten i den här omgången där BP tog en överraskande pinne i botten och med en AIK-förlust som öppnade upp guldstriden en aning.
Och det var som det är när den allsvenska hösten gjort sitt intåg: jacka på, lite fukt i elljusluften, blåfrusna fingrar och resultatångest.
Allsvenskan avgörs alltid då, hur många poäng du än tar på våren.
Det är nu varenda match gäller så mycket mer eftersom det går att ta på och visualisera läget. Varenda resultat betyder oftast något mer eller mindre drastiskt.
Du MÅSTE vinna, du MÅSTE ta poäng, du får INTE förlora för det finns sällan utrymme för att lösa det i en annan omgång längre fram.
Det behöver inte vara så, men det känns alltid så och därför är höstmatcherna alltid de mest suggestiva, de som andas mest dramatik och drastisk hängivenhet.
Där är vi nu och det var tydligt i såväl Östersund, i Norrköping, som på Ullevi som Studenternas.

För Hammarby visste givetvis att en trepoängare hade satt laget i ett läge som innebar att de hade allt i egna händer inför nästa omgångs derbymöte med AIK.
Oavsett vad spelarna än säger så tänkte de på just det.
Och på att de verkligen behövde de där tre poängen mot Sirius.
Sådant syns nämligen. Rätt tydligt dessutom.

Hammarby saknade en hel del fart, kraft och smartness men spelarna var också tydligt mentalt låsta av att läget var som det var.
Sirius, anfört av den frustande, ångande, löddriga kapten Moses Ogbu, drog nytta av det i sin lite trubbiga men tungt hårdarbetande spelstil.
Robert Åhman-Persson och Philip Haglund släppte inte en jävel över bron och även om Nikola Djurdjic blev så där McEnroe-arg som han lätt blir så fanns det inte mycket glöd i Hammarbys spel.
Fram till en kvart före slutet fanns det knappt ens den desperation som är nödvändig när höstmatcher måste vändas från uddamålsunderläge till seger.

Jag vet inte vad andra allsvenska tränare hade gjort just i det läget, men jag vet hur de brukar göra.
Oavsett hur rutinerade de är.
De gör de vanliga bytena och de ”vågar” sällan plocka bort sina stjärnor. Dels för att de hoppas att de ändå ska leverera eftersom de gjort det förut, men också för att slippa skapa oroa i leden eller få skit kastat i ansiktet.
Stefan Billborn?
Först tog han ut Jiloan Hamad, sen Muamer Tankovic och direkt efter att han hade gjort kvitteringsmålet så fick Vladimor Rodic lämna planen.
Det gick inte att ta miste på vad spelarna tyckte om det och Rodic sa högt och tydligt ”are you kidding me” mot tränarbänken när han kom ut.
Jag förstår om alla spelare alltid vill spela och aldrig vill bli utbytt, det ingår i någon sorts DNA; vill vara med och påverka, vill spela fotboll helt enkelt.
Men att så tydligt visa sitt missnöje handlar också om att visa vilken status man har i laget. Som om man vore untouchable.
Simon Sandberg eller Junior hade inte reagerat lika tydligt gentemot tränaren även om de hade varit jävligt förbannade innerst inne.
Så bytena tyder på att Stefan Billborn inte räds att göra vad som krävs för att vinna matcher, oavsett vem det går ut över.

Ingen av de tre stjärnorna var särskilt lyckade och sanningen är ju att bytena (främst de två första) var på väg att fixa tre poäng till Bajen. Bytet på Rodic kanske var lite mer udda eftersom han nyss gjort mål, men inbytte Khalili fick även han ett bra läge att avgöra matchen.
Själv sa Billborn, utan att darra på rösten, till Axel Pileby på Cmore efter matchen att ”vi skapade fler chanser efter bytena”.
Så här: det är ju mycket möjligt att Hammarby hade fått samma tryck på tröttkört Sirius med Hamad och Tankovic, det kan vi aldrig veta, men bytena gav Hammarbys spelartrupp en hint om att ingen spelare är helig och alla kan få chansen att visa vad de går för. I ett avgörande läge.
Ett högt spel av Billborn, sett till reaktionerna på de utbytta stjärnorna, men jag gillar verkligen att han inte backar för sin idé här.
De flesta andra allsvenska tränare hade aldrig haft det modet, jag lovar.
***
Rapport från Kalmar FF-Dalkurd till mig och min kollega Claes Andersson, som tar ut omgångens lag till podcasten Tilläggstid: om en enda spelare kommer med härifrån så får ni stryk…
***
Micke Stahre vann fyra matcher totalt med sitt San Jose Earthquakes i MLS.
Ingen jätteskräll att han fick kicken.
***
Trots smällen mot AIK senast, Häcken smyger med ganska bra i tabellen nu.
***
Inget annat lag i allsvenskan kan blanda och ge som Sirius. Inte ens Häcken.
Sanslöst tunga i sina bästa stunder men ändå det lag som släppt in flest mål i ligan.
***
Hammarby tre senaste: 3-2-seger mot Dalkurd, förlust mot Djurgården och 1-1 mot Sirius.
***
Det är bara att plocka fram såväl mössan som vantarna, och gärna en regnrock och ett par kraftigare skor.
Den allsvenska hösten är här och vår bästa tid är nu.