Den sovande jätten har vaknat

Det var en dag så nära perfekt som en gråkall påskafton i början av april kan bli.
Det var en dag då jag i samma sekund som jag klev på tvärbanan vid strax före elva på förmiddagen och såg alla grönvita halsdukar, mössor, flaggor och tröjor fick en positiv känsla som en förnimmelse genom hela blodomloppet.
När jag klev av tunnelbanan på Medborgarplatsen, följde lämmeltåget uppför trapporna, såg en ordningsvakt i gul jacka le världens varmaste leende åt oss i den förväntansfulla, övertända, galna grönvita massan. När jag klev ut vid Björns trädgård och kände den fräna doften av bengalrök i mina astmalungor. När jag klev in på Mest, träffade vänner, åt en bit, diskuterade startelvan, gick i den långa marschen, hälsade på familjen, över Skanstullsbron och Hammarby Sjö, sålde vårt makalösa matchprogram, sjöng, skrek och kramades med allt och alla.

Det var en dag av stolthet redan innan vi klev in på arenan.
Hammarby IF var äntligen tillbaka i Allsvenskan igen efter fem långa år.
Aldrig mera Ängelholm Away. Aldrig mera kryss mot Qviding, torsk mot Ljungskile eller förnedring i Väsby.

Även om dagen slutat där så hade den varit vacker. Det viktigaste just där och då var känslan av att vi hade återuppväckt den där sovande jätten som vår gamle Gregg Berhalter pratade om. En klubb som legat i ide och pyrt i flera år, för att långsamt kravla sig ut, sträcka på sig och bara vråla ut ett vårskrik som välter omkull hela landet och vars eko hörs världen runt.

Vi var tillbaka, det var nästan som att det räckte i sig.

Men dagen hade ju knappt börjat. Den fortsatte med en kaotisk och alldeles alldeles underbar fest för över 30 000 gemensamma själar.
Vi fick se Kennedy sätta en straff. Vi fick se Måns Söderqvist göra ett klassiskt mål med en skruvad yttersida.
Och vi fick se ett Hammarby där samtliga elva spelare lyfte varandra till ett lag som faktiskt spelade ut Häcken under långa stunder. En motståndare som kom femma i Allsvenskan i fjol och som av den stora majoriteten av expertis tippats som ett topplag inför årets säsong.
Johan Persson åt upp mittfältet och stoppade hur många kontringsförsök som helst.
Nahir Besara var fullständigt lysande. Han har en helt annan styrka i kroppen nu, vågar mer och skapar väldigt mycket mer i rollen som släpande forward bakom Linus (samspelet de två emellan funkade utmärkt fö). Det måste ha varit en av Nahirs absolut bästa matcher någonsin i Hammarby-tröjan.
Lars Sätra likaså. Så otroligt trygg och stensäker. Det kändes som att han och Birkir spelat mittlås ihop i flera år.
Framförallt var det just försvarsspelet, över hela banan, som imponerade i går. Till och med Linus Hallenius var ju nere och slet gång på gång.
Och så Måns Söderqvist förstås. Vilken fantastisk liten terrier det är. Hans snabbhet och explosivitet är makalös.

Allra mest var det just stabiliteten som var anmärkningsvärd. Tryggheten och lugnet i spelet. Sånt där som växer fram successivt efter månader av träning, tillit och nötande med varandra. Sånt där som Nanne, tillsammans med Carlos, Patrik och inte minst Claes Hellgren och Anders Friberg, ligger bakom.
Om vi lyckas fortsätta behålla den tryggheten i laget så kan det här gå långt.

Även om Häcken måhända hade en dålig dag, med skador och konstiga laguttagningar, så vågar jag nog ändå påstå att Hammarby just i går i hade ett hållbart spel för Allsvenskan åtminstone.

Foto: Peter Jonsson

Frågan är bara om vi kan säga samma sak sent på onsdag kväll när bussen rullar hem från Borås igen. Men jag tänker inte ha ångest för den matchen riktigt än, jag tänker njuta av gårdagens seger i åtminstone ett dygn till först.
Och gemenskapen i Supportrarnas Matchprograms-gänget på Söder efteråt. Med frågesport, god mat, Bajen-drycker och rundpingis (jag vann!) var svårslagen även den.

Det var en underbar dag i går.

Älska Hammarby!
Forza Bajen!