Historien om Jack Lahne – supertalangen som försvann

Som femåring adopterades han till Sverige.
Som 15-åring debuterade han för Brommapojkarnas A-lag framför ögonen på Carola. 
Som 16-åring såldes han till Ligue 1-klubben Amiens.
Som 23-åring har han hunnit representera nio klubbar varav sex på lån och levt ett helt liv som fotbollsspelare. 
Det här är historien om Jack Lahne, ömsom ljus och ömsom mörk, berättad av honom själv för FotbollDirekt. 

***

Uppväxten 

Som femåring adopterades Jack Lahne till Sverige där han växte upp tillsammans med en ensamstående mamma och två äldre systrar. Uppväxten i Bromma var precis så bra han hade kunnat tänka sig, fram till att fotbollen började ta över. 

– Jag blev adopterad när jag var fem år och är uppvuxen i Bromma med min mamma. Det kan vara lite tufft när man ser ut som jag – det var inte många man såg som ser ut som mig. Men det var kul och jag hade extremt roligt fram tills att jag var 13-14 år i Bromma. Då kände jag att min väg i livet gick en annan väg än de andra. Det enda jag tänkte på då var fotboll, fotboll, fotboll. Jag var inte så mycket för att festa och sånt i den åldern och då var det skönt att lämna Bromma och börja med någonting helt nytt. 

Livet som ensamstående mamma är inte det lättaste att få ihop om man ska försörja en son och har två utflyttade döttrar. För Jack Lahne var dock hans mors närvaro så bra den kunde bli – och den tryggaste av punkter i livet.   

– Hon jobbade relativt mycket men inte så mycket att jag kände att hon var borta från mig. Hon gjorde allting som hon kunde göra ur en singelmammas perspektiv, hon var en pappa åt en och allting sånt. Det var extremt skönt att ha henne som en trygg punkt och hon gjorde ett extremt bra jobb. Jag hade inte kunna tänka mig en bättre uppfostran än vad jag hade. 

Hon har betytt mycket alltså?
– Ja, verkligen. Hon har varit väldigt mycket “gör det du tycker är kul”. Nu handlar det inte om vilket lag jag ska spela i utan om jag tycker att det är kul och att jag mår bra. Det är lite sådana frågor hon ställer väldigt ofta för hon vill bara att jag ska ha det roligt och inte känna att det är påtvingat.

Med sin mamma vid sin sida började Jack Lahne spela fotboll i Brommapojkarnas knattelag. Som liten grabb var han inte den som stack ut mest. Det viktigaste var rätt och slätt att ha roligt, och att hans bästa vän, klasskamrat och granne var med på alla eskapader. 

– Jag började i BP:s knattelag vilket var roligt men jag inte blev uttagen till förstalaget. Jag började spela i breddlaget BP-13 som typ var som ett klasslag med föräldrar som tränare. Det var verkligen kul att bara få spela fotboll i den åldern. Sedan blev jag uttagen till att få spela i ett ”allstarlag” där de plockade ut de bästa spelarna från breddlagen. Jag tyckte inte att det var så kul och frågade hela tiden om jag kunde få ta med en kompis – som inte tyckte om fotboll. Jag gillade att vara med den kompisen hela tiden och frågade varje gång om jag kunde ta med honom. Till slut sa de “okej”. 

Efter en tids spel i breddlaget kände Jack Lahne att han var ”för bra” och fick senare chansen att spela Gothia cup med BP-2, det näst bästa laget. Vid 12-13 års ålder reste han ner till Göteborg och insåg att andralaget inte var tillräckligt. Han ville mer. 

– Då bodde man bredvid BP-1 i skolorna och jag kommer ihåg att jag tänkte: “fan, det är här jag vill spela”. I den åldern såg man på BP-1 som ett superstars-lag. De spelade turneringar utomlands och mötte stora lag, det är fan coolt. 

Efter att turneringen på västkusten var färdigspelad fick också Lahne chansen att provträna med förstalaget. Det fortskred sedan under en ganska lång tid innan han till slut fick frågan om att vara med. En fråga som inte behövde särskilt mycket betänketid. 

– Jag sa bara absolut! Därifrån var det som att man levde proffsdrömmen tidigt. Man fick åka till Italien, till Nederländerna och spelade sjuka turneringar. Det var helt otroligt att spela mot Juventus i Italien. Sedan blev jag frågad om att spela med och bli utlånad till FC Köpenhamn. Då spelade vi en cup som hette KB Cup som var Köpenhamns egen turnering. Jag var alltid som bäst vid det tillfället och vi var on fire. Ett år när vi förlorade mot dem i final frågade de om jag ville åka med och spela en turnering i Holland varpå jag svarade: “Ja, fett ku!l”. 

“Jag slog lite rekord här och där”

Efter turneringen, där det gick bra för en fortsatt ung Lahne, började Jack Lahne närma sig tanken på att bli fotbollsproffs på riktigt. Vid detta tillfälle var fotbollen bara en del av många andra fritidssysslor såsom hockey och friidrott. Det senare var även något som Lahne var framgångsrik i, men det fanns ett problem. 

– Jag hade extrema problem med att jag kunde inte skylla på någon annan – och jag älskade att göra det. Det finns inget bättre än att förlora en match och säga att de är skit och att jag var så fusk. Men i friidrott är det bara du och det var tufft.

Ser man till grenarna Jack Lahne tränade och tävlade i – längdhopp, 60 meter, 200 meter, stafett och höjdhopp – finns det en gemensam nämnare. Snabbhet. 

– Jag vann grejer, det var fett kul och jag slog lite rekord här och där. Men jag tog det inte superseriöst utan jag kom till träningarna lite när jag kände för det. Jag var bara där för att hänga med kompisarna mer eller mindre. Sedan vann vi någon stor XXL-gala i Globen och det var roligt, men långt ifrån lika roligt som att göra ett mål i en turnering. Då tänkte jag: “Låt mig fokusera på fotbollen helt”. 

Sagt och gjort lade Jack Lahne av med både hockey och friidrott för att hänge sig helt åt fotbollen. Det skulle också bli lyckat för den unge ytterspringaren – även om det fanns ett stort problem. 

– Jag hatar att träna när det är kallt. Det finns inget värre än att träna då, speciellt när det är minusgrader… Det är hemskt. Så jag tränade så gott som ingenting under vintern men till slut kom tränarna i BP och kallade mig till ett möte. Där sade de att jag måste träna på vintern, annars fick jag inte vara med i laget längre. Men jag kom lite här och där och det var okej. Sedan flög det bara. 

Saker och ting började lossna för Jack Lahne som blev bättre och bättre. Även om han själv inte menar att han var bäst i laget skulle det sannerligen komma en tid när han kunde stoltsera med det. Vid 14-15 års ålder började Jack Lahne att spela i BP:s U17-lag. Då började saker och ting att bli på riktigt, men det fanns fortfarande en del frågor i Lahnes huvud. 

– Då började jag känna mer och mer att det är det här är jag bra på. Däremot visste jag inte om jag skulle satsa på det helt. Jag visste inte om det verkligen var det här jag ville och ibland tyckte jag att det var lite för seriöst. Jag hatade de här tråkiga grejerna som att gymma och sådär. Jag visste att jag var bland de bästa i BP men det finns ju en miljon spelare i Sverige. 

– När vi kom upp till U17 fick vi en tränare som heter Roger Palmgren. Han var den första tränaren som sade att jag kunde spela A-lagsfotboll om jag tog det seriöst. Då tänkte jag: “Alltså seriöst, sluta nu”. Då hade man inte hört om någon som hade gjort sådana grejer för att Dejan (Kulusevski) hade lämnat innan han fick chansen att träna med A-laget. Joel Asoro hade också lämnat och Hampus Finndell också. Då tänkte jag att om dem inte gjorde det, varför ska jag? 

Men det skulle Jack Lahne till slut göra. Innan dess skulle han dock tas ut i stadslaget, bli uttagen till elitpojklägret, göra sina första U-landslagsmatcher med Sverige. Däremot skulle han inte tas ut till den första P15-samlingen, vilket tog hårt på tonåringen Jack Lahne. 

– Jag kommer ihåg att jag bröt ihop och grät. Jag bara “fan, jag kommer aldrig att bli fotbollsproffs”. Jag kommer ihåg att min “storebror” eller rådgivare kom hem till mig för att han visste att jag skulle bli ledsen av det här. Jag tror att min mamma ringde honom och sa att Jack är helt förstörd. Jag kommer ihåg att vi hade avbokat en provträning med Everton för att jag skulle spela matchen mot Finland och jag kommer ihåg att jag tänkte att det här var riggat. Till slut åkte jag till Everton istället. 

I Liverpool menar Jack Lahne att han hade ett perfekt provspel som imponerade på klubbens ledning och ledde till att de ville köpa loss honom. Under provspelet imponerades Lahne stort av en spelare som senare skulle slå igenom i just Everton. Men det fanns ett problem. 

– Han var helt otrolig men en riktigt dryg person. I England är det också speciellt för att de jobbar ju som fotbollsspelare i den åldern, de får lön och sådana grejer. I deras huvud kom jag dit för att ta deras jobb och jag spelade på samma position som den här spelaren. Han var helt wild. 

Är det någon spelare man känner till idag? 
– Ja, det är Anthony Gordon, säger Jack Lahne och skrattar. 

– Jag kommer ihåg att han var dryg. Man satt nummervis, han hade nummer tio och jag skulle ha nummer elva. Jag skulle sitta bredvid honom men han tog två platser. Han sade: “Du kommer inte att sitta här, sätt dig någon annanstans”. När vi väl var ute på planen klickade vi direkt men utanför var jag irriterad på honom. Då sade alla till mig att jag inte behöver vara det för att han bara är så, lite speciell. 

Debuterna 

Efter provspelet i Everton vände Lahne hem till Brommapojkarn och började träna med klubbens P19-lag. Det gjorde han i fyra månader innan hans lag ställdes mot BP:s a-lag i en träningsmatch. 

– De behövde träna inför Svenska Cupen då de skulle möta Elfsborg. Vi slaktade dem med 3-1 och jag gjorde två mål och en assist. Jag kommer ihåg att jag tänkte: “Jag är bäst i BP”. Sedan var det inte så mycket mer utan jag fortsatte att träna med U19 och de spelade U21-matcher men jag var aldrig kallad. Då frågade jag Dali (Dalibor Savic) om jag kunde få åka med på en match utan att spela. Det fick jag också göra när de skulle möta Örebro och Dali skrev ett SMS där det stod: “Ta med dina fotbollsskor”. Jag tog med mig allting och tänkte att det inte var någon biggie, jag sitter bara på bänken. 

– När vi väl kom dit sade tränaren att vi hade en debutant i laget som ska starta – och jag var den enda som inte hade spelat en U21-match. “Jack Lahne, välkommen!”, sade han. Jag tänkte bara okej, det här är fan coolt. Då är liksom Gyökeres där, Jacob Ortmark och A-lagsspelarna. Jag gör en helt okej match, vi vinner och jag gör en assist. Jag kommer ihåg att jag lade ut på Instagram då. “U21-match spelad, 87 minuter och 53 sekunder, en assist”. Jag kommer ihåg att alla skrattade men jag tänkte: “Mannen, vem av er spelar U21-matcher som 15-åring?”. 

Som 15-åring hade alltså Jack Lahne debuterat för BP:s U21-lag. Men det skulle inte stanna där. En tid senare fick han ett nytt SMS med texten “Du blir kallad till A-lagsmatch”. Denna spelades mellan Norrköping och BP i semifinalen av Svenska Cupen 2016. Jack Lahne trodde knappt sina ögon. 

– Vad fan menar du? Dalle, vad snackar du om? Sluta driv med mig. Han sade att jag skulle vara med och med. Jag tänkte att det var ett skämt eller något men så stod det något om att jag var kallad på internet.

– Jag kom dit säkert 45 minuter innan samlingen och jag var jättenervös för att jag skulle sitta på någons plats eller någonting. Jag bara väntade och väntade, sedan kom spelare efter spelare och till slut kom Hjalmar (Ekdal) vilket var någon jag kände igen. Då tänkte jag “Yes, jag ska sitta bredvid dig på bussen”. 

En bussresa till Norrköping senare var det dags för match. Den inledde Jack Lahne på bänken och trodde att han skulle förbli där hela matchen. Men, med 

– Jag är så nervös. Tänk om jag kommer in, vad ska jag göra? Det här är fett stressigt. Men vi kommer dit och ser arenan, supportrarna och allt. Jag hade spelat på Grimsta innan framför typ 200 personer. Sedan startade matchen och jag satt bara och kollade runt. Norrköping gör mål efter mål efter mål och sedan säger Mellberg “Jack, värm upp”. Så jag värmde upp och tänkte inte mer på det, sedan sa han att jag skulle in. Då kollade jag bak och där satt Amadeus (Sögaard) som jag kände och hans mamma som jag kände igen. Han viskade “Jack, du ska in” och jag svarade “jag ska in”. Då sade Carola “Det här är fan stort” och jag bara “Carola såg mig”, det var mer det jag tänkte på. 

– Jag kom in och tänkte, vad ska jag göra när jag är här inne? Jag ska göra show. Jag ska göra så mycket överstegsfinter, jag ska göra allt möjligt. Vi låg under med så mycket att jag inte kunde vända matchen men jag skulle försöka. I mitt huvud då gjorde jag ett helt otroligt inhopp men när man ser tillbaka på det var det mer “äh”. Men det var också en 15-åring som kom in, inte förlorade bollen och vinner dueller. Det var coolt. 

Norrköping vann matchen med 4-0 och skulle senare förlora finalen mot Östersunds FK. För Jack Lahne spelade förlusten inte allt för stor roll. Hans debut blev förhållandevis lyckad och han blev den yngsta spelaren i Brommapojkarna att representera klubbens A-lag. 

Mer skulle också komma för 15-årige Jack. Innan debuten i superettan skulle komma åkte den vindsnabbe yttern till England för ytterligare två provspel. Ett hos Wolverhampton Wanderers och ett hos Manchester City. Tiden i “Wolves” började långt ifrån perfekt för Lahne som minns att han fick ett samtal av sin agent efter två dagar. 

– De två första dagarna var jag förfärligt dålig. Men i mitt huvud har jag fortfarande att Everton vill ha mig. Varför skulle jag bry mig om Wolves? Jag minns att min “storebror” ringer mig och säger “Du skämmer ut dig, de vill skicka hem dig”. Men jag fick vara kvar en dag till och det slutade med att de ville ha mig också. 

– Sedan åkte jag till City några månader senare och där kommer jag ihåg hur stor fotbollsvärlden kan vara. Jag hade hört om hur stor deras träningsanläggning var men den är helt sjukt stor. Du kan gå runt där i dagar och bara kolla runt. Jag var där och tränade med U16 för att deras U15-lag var på turnering. I England tränar man också med ett år yngre om man är född på hösten så jag tränade egentligen med två år äldre. Det gick bra den provträningen men jag tänkte bara att jag skulle vara där och kolla.

Efter ännu en hemkomst från England fortsatte Lahne att spela med BP:s U19-lag – innan det var dags att göra debut i superettan. Först skulle han dock få tillbringa en hel superettan-match på bänken, och vid sidlinjen. 

– Under min första match fick jag bara värma upp, och jag visste inte det här med regeln om tre byten. Så när vi har gjort vårt tredje byte står jag kvar och värmer upp för att komma in. Jag tänkte inte på sådana grejer och var inte så fotbollskunnig direkt. Jag visste inte ens hur många minuter man spelade i en match. Jag spelade bara tills att domaren blåste av, det var inte så mycket mer än så. Då sade i alla fall domaren att “Jack, du kan gå tillbaka. Du kan inte komma” och jag bara “Jaha, jag värmer bara upp för att det är kallt att sitta där”. Sedan gick jag tillbaka och satte mig. 

Efter detta blev Jack Lahne erbjuden att skriva kontrakt med BP:s A-lag, samtidigt som Everton ville värva talangen. Tack vare tränaren Azrudin Valentic skrev en 15-årig Jack Lahne på sitt första seniorkontrakt med Brommapojkarna kort efter att han gått ut grundskolan. Därefter kom den efterlängtade debuten i superettan. 

Den 17 juni 2017, samma dag som Jack skrev sitt första kontrakt med BP, fick han göra superettan-debut genom ett inhopp i en 3-2-seger mot Gais. Lahnes första mål i superettan kom i en bortamatch mot Åtvidaberg när han fastställde slutresultatet till 5-0 i den 90:e minuten. 

Flytten till Amiens 

Det blev totalt två år och 29 tävlingsmatcher för Lahne i Brommapojkarnas A-lag där totalt stod för sex fullträffar. Därefter väntade ännu ett stort steg i hans unga karriär, med en flytt till Frankrike och Amiens… Eller ja, allt gick inte riktigt som planerat. 

– Jag blev utlånad med en köpoption men allting gick inte igenom så jag blev inte registrerad. Det slutade med att de köpte ut mig från mitt kontrakt med BP och så blev jag utlånad från BP till AIK. Sedan skrev jag på för Amiens på sommaren, det var en jättestor process, säger Lahne och skrattar. 

– Att komma till Amiens var ju spännande men jag var väldigt nervös. Nu spelar du med folk som tjänar miljoner fast att du fortfarande är ett barn. Man lever sin pojkdröm, ungefär. Jag har kvar mina matchtröjor som jag hade fått från typ Samman Ghoddos – och nu var han min lagkamrat. Jag hade också sett en match när vi mötte Monaco då Thierry Henry stod två meter ifrån mig och man tänkte verkligen wow, jag är verkligen här. 

Innan Jack Lahne hann stadga sig i Frankrike skulle han spela nio matcher för AIK under våren 2019. Att få spela i den svartgula tröjan var även det en pojkdröm som uppfylldes.

– Alla trodde att jag lånades ut till AIK för att jag inte platsade i Amiens, men så var det inte. Det gjorde mig mest irriterad på media för att de inte visste, samtidigt som jag inte kunde prata om det vid det tillfället. De frågade mig såklart varför jag valde att spela i AIK och en av anledningarna är för att det var en dröm att få spela i AIK. Den andra var att jag inte fick spela i Amiens för Fifa. Det var tufft att lämna Frankrike då jag verkligen ville vara där och kände att jag platsade där. Jag var bra nog och jag gjorde det extremt bra på träningarna, tränarna tyckte om mig och det var verkligen bara bra. När AIK sedan kom in i bilden kunde jag gå dit i tre månader och spela matcher eller stanna kvar i Amiens och bara träna med laget. Sedan var Björn (Wesström) extremt bra på att prata så jag flög dit direkt. 

– Jag hade spelat mot AIK på Friends året innan och jag ville bara spela för AIK den matchen. De hade precis vunnit allsvenskan året innan och det vara bara en dröm att få komma dit. Sedan var det tufft i början för att vi förlorade lite matcher, ganska många matcher, men det var fett kul att få vara där. Det var en press att vara i AIK som jag satte på mig själv för att jag respekterar klubben och supportrarna så pass mycket. Speciellt när man själv har suttit som supporter och kollat på matcherna. 

Efter den korta sejouren reste Jack Lahne tillbaka till Frankrike och Amiens, där han äntligen fick spela matcher. Det skulle dock inte bli precis som den då 18-årige spelaren tänkte sig. 

– Tränaren som signade mig lämnade Amiens och jag kom tillbaka till den värsta försäsongen jag har varit med om. Det var så tufft, det var hemskt och man led. Vi fick en balkan-typ till tränare som ville visa hur man tränar. Och vi tränade hårt, många gånger om dagen. Men jag hade en bra försäsong och så började ligan igen. Vi skulle möta Nice och tränaren visste att jag skulle vara med eftersom att jag hade haft en så bra försäsong. Då fick jag höra att han behövde spelare med erfarenhet som en ursäkt till varför jag inte blev uttagen till laget. Han sade att han ville se mig spela i B-laget, och jag var i den åldern att jag var lite rebellaktig, och jag blev så lack. Det var ingen bra start på hur säsongen skulle se ut. Jag försökte inte på B-lagsmatchen och såklart var tränaren där och kollade…. Han lackade ut på mig. Då blev jag mer irriterad då jag tyckte att det var hans fel. Så jag gick och färgade mitt hår och skägg blont för jag tyckte att det var coolt. Då lackade han ännu mer på mig. Han sa att “Du ska inte se ut så där. Du får inte sitta i omklädningsrummet tills du klipper dig”.

– Jag tänkte att om han ska bete sig sådär ska jag visa honom annat – och det var fel inställning. Men som sagt, jag är 17 år, så jag var fortfarande ett barn. 

“Han bröt ner mig och sa att jag var sämst” 

Det var inte bara kring håret som tränare Luka Elsner hade synpunkter på Jack Lahne. Det hela gick till och med så långt att den då 17-årige spelaren tappade allt självförtroende.

– Vi började tjafsa och det blev så pass tufft att jag tappade självförtroendet för att han bröt ner mig så mycket. Han sa att “Du är sämst, sämst, sämst” ganska ofta och det slutade med att jag hade en vecka där jag inte kunde ta emot en boll. 

Även om Luka Elsner och Jack Lahnes relation präglades mycket av bråk pratar den senare om sin gamla tränare med värme idag. 

– Jag är inte byggd så att jag bara accepterar vissa saker och det blev en clash i hur vi var som personer. Men han är en extremt bra tränare, jag tycker om honom och önskar att jag kunde träna med honom igen. Han var den tränaren som kunde ringa på morgonen när vi var lediga och sa “Jack, kom och träna”. Det var en sådan tränare som verkligen ville mitt bästa men som kanske fick ut det på fel sätt till mig. 

Till slut fick Jack Lahne göra debut för sitt Amiens, i en match mot Montpellier. Med tio minuter kvar byttes han in. Fyra minuter efter inhoppet gjorde han sitt första mål för klubben – och firade reduceringsmålet till 2-4.

– Jag kom in och visste att jag skulle göra mål och att jag skulle springa till honom (Elsner). Så jag kom in, gjorde mål och dum som jag är firar jag. Vi ligger under med 4-2 och det var inte så smart. Han blev såklart irriterad och så blir det ännu mer problem. Han ska gå ut i media och säga att jag hade tur. Hade han sagt det till mig hade jag inte brytt mig men att gå ut i media och fråga varför jag skulle få mer hype… Då tappade jag mer respekt för honom, det är en sjuk sak att säga. 

Med ett par år av reflektion kan man summera Jack Lahnes och Luka Elsners relation som annorlunda. 

– Ja, det var en väldigt speciell relation. Han var också en extremt bra tränare för mig vid det tillfället. Om jag hade mognat till och förstått vad han ville säga istället för vad han sade till mig hade det troligtvis gått bättre. 

Lånekarusellen 

Efter en turbulent start i Amiens vände Jack Lahne hem till Sverige och Örebro SK på lån under vintern 2020. Det blev inte riktigt heller vad den då 18-årige Lahne hade tänkt sig. 

– Det stod mellan Örebro och AIK när jag skulle tillbaka till Sverige. Det blev till slut Örebro efter att Axel Kjäll sa att jag skulle få spela där. Att få komma till ett lag och vara lite mer av en huvudperson var väldigt viktigt för mig. Det var extremt bra där men det var också tufft. Innan säsongen ens startade fick jag reda på att jag kanske behövde lämna och gå tillbaka till Amiens för att corona pågick under en så pass lång tid. Så mitt huvud var inte på rätt plats för att jag tänkte att jag ändå skulle lämna innan allting startade. 

Efter vändan i Örebro och allsvenskan hade Jack Lahne fått höra att han skulle vara “the main man” i tränare Luka Elsners Amiens. Innan 18-åringen hann landa i Frankrike igen hade Elsner fått sparken och Lahne hamnade återigen i kläm. Det handlade om att den nya bossen, Oswald Tanchot, och sportchefen bråkade över Lahnes speltid. Sportchefen tryckte på att talangen skulle få speltid och tränaren motsatte sig det. Det hela slutade med att Lahne fick träna på egen hand bredvid resten av laget. 

– Jag tänkte, yes, nu kommer jag att få starta varje match. Sedan var jag inte ens med i truppen. Jag förstod inte varför sedan gick det längre och längre, jag gjorde det bra men så får jag höra att sportchefen tryckte mycket på att jag skulle spela. Det tog tränaren inte så bra trots att de var bästa kompisar. Det blev världens bråk mellan dem och det togs ut på mig. Det gick så pass långt att jag inte ens fick träna med laget utan bredvid. Det tryckte ner en och sedan blev det en ny corona-våg. Jag satt i karantän och det enda jag fick göra var att gå och träna på sidan. Jag fick värma upp med laget och sedan stod jag med en tränare och sköt i tre månader. 

– Det ledde till att jag inte kunde vara kvar där rent mentalt. Det skulle ha förstört mig. Då fick jag chansen att lämna och gå till Häcken… Det blev inte heller så bra.

Varför inte då? 
– Jag fick ju inte en enda minut i allsvenskan. Det var frustrerande på grund av att Alm och jag hade en så pass bra relation. Jag tyckte att det var en så pass bra intervju och vi hade lagt upp en perfekt plan för mig när jag kom dit. Jag vet att jag inte är så pass dålig att jag inte kan spela en enda minut i Häcken som typ ligger sist i allsvenskan. 

Efter Häcken väntade ett nytt lån för Lahne. Denna gång till bulgariska Botev Plovdiv i ett par månader.

– Botev Plovdiv var jag bara i för att jag skulle få Vali (Azrudin Valentic) som tränare igen och få jobba omkring honom. Han kunde utveckla mig på ett bra sätt så när jag kom dit var det extremt kul att få vara där med honom och han fick jobba med mig individuellt. Det är han helt otrolig på. Allt utanför och runt det var inte så kul. Det är inget roligt land eller stad att vara i. Men vi kom trea för första gången på 30 år, jag fick göra mål i derbyt (mot Lokomotiv Plovdiv) och gjorde målet så att vi kom trea. Jag fick bra matcher som var roliga att spela. 

Efter Plovdiv och Bulgarien bar Jack Lahne av till Ungern för spel i Újpest FC där han höll till i ett drygt halvår. 

– Ungern var bara blä. Jag fick en tränare som var väldigt speciell och jag kom inte dit i tillräckligt bra form då jag inte hade varit någonstans på två-tre månader. Han fick en dålig bild av mig samtidigt som de hade haft en perfekt försäsong medan jag hade tränat själv lite här och där. Det var tufft att komma dit och redan då var det dåligt mellan mig och tränaren. Det slutade med att jag inte ens fick vara med i truppen eller träna med A-laget längre. Vi var på ett träningsläger i Turkiet där han sade att det var min sista chans. Jag blev inbytt, utbytt och inbytt i en och samma match. Då satt jag bara där och tänkte: “Är det här min chans?”. Det är bullshit. 

– Det var en tuff tid att vara i en sådan miljö men man lär sig mer när man kommer ut från sådana stunder. Sedan kom jag till IK Start där jag var hur glad som helst. 

Det var i mars 2023 som Jack Lahne lånades ut från Amiens för sjätte gången i sin karriär. Denna gång begav sig den då 22-årige Lahne till Norge för spel andraliga-laget IK Start. Där kändes allting, för en gångs skull, bra för Jack Lahne. Det skulle dock ändras. 

– Jag älskade laget, spelarna och det gick bra. Sedan fick jag en skada i den andra matchen som höll mig borta hela året. Vi åkte också ur på ett idiotiskt sätt i en kvalmatch när jag precis kommit tillbaka och tänkte att vi skulle gå upp. Jag tänkte verkligen att jag och den här klubben var fast med varandra då det verkligen var en trygg famn. Dels med Magni (Fannberg) och tränaren Sindre (Tjelmand) och med kompisar man har känt innan i laget. Vi hade fått en sådan bra kemi och en bra kompiskrets i laget. Att sedan få lämna det laget för att någon inte ville sätta på elen för att det var för dyrt… Det var bara äh. 

“Det enda jag ville var att göra mål på hemmaplan”

Efter en fin tid i den sydnorska staden vände Jack Lahne hem till Amiens för sista gången i sin långa och korta karriär. Med exakt noll förväntningar skulle Lahne göra sitt första mål på hemmaplan i klubben han anslöt till ungefär fem år tidigare.

– Det var ett chockerande halvår. Jag kommer dit efter att ha varit skadad i ett helt år och förväntar mig ingenting. Jag bryr mig heller inte då jag tänkte att jag ändå skulle lämna under sommaren. Jag tänkte att jag inte skulle få spela en enda minut i det här laget men jag kommer dit och bara börjar träna med A-laget direkt. Jag känner spelarna i laget mer, de är jätteglada över att jag kommer tillbaka tillbaka och jag är jätteglad över att vara tillbaka. Det såg bra ut och presidenten var också glad över att jag var tillbaka. 

– Sedan fick jag bytas in och göra assist, tänker inte så mycket på det. Jag tas ut igen, spelar inte så mycket och helt plötsligt fick jag veta att jag skulle starta en match mot Bordeaux. Jag var inte bra nog tränad vid det här tillfället och tänkte att det skulle vara tufft. Jag kollade upp på klockan, 13 minuter hade gått, och jag var helt slut. Jag höll på att svimma. På något sätt lyckades jag tvinga fram ett mål och firade som aldrig förr. Det enda jag ville var att göra mål på hemmaplan. Tränaren var otrolig och hjälpte mig så mycket den tiden. Jag hade precis fått den här “jobba hårt-mentaliteten” från min tid i Norge och tog med mig den till Frankrike. Det hela slutar med att tränaren säger att han vill ha kvar mig men att det skulle bli svårt att lösa. Då tror jag att han syftar på ledningen uppåt. Till slut så tror jag att mitt kontrakt ska förlängas och jag väntar länge. 

– Det slutade med att det inte blev någonting och då blev det ett ”bittersweet” avslut på resan i Amiens. De tog in deras första 16-åring och hade svårt att hantera det. De hade svårt att göra saker på rätt sätt. Jag var ung, ibland oseriös, och önskar att jag själv hade kunnat göra det bättre. Jag önskar också att Amiens hade kunnat göra det bättre på olika sätt så att vår relation hade varit starkare. 

Efter omkring fem och ett halvt år var Jack Lahnes resa i Amiens slut. Totalt blev det sex utlån till andra klubbar, 29 matcher med Amiens A-lag och fem mål. Var det verkligen rätt beslut att flytta till Frankrike som 16-åring och hade Lahne velat göra på något annat sätt? 

– Många frågar om jag gjorde fel? Jag säger absolut inte. Om det hade gått för bra direkt hade inte jag mognat på ett sätt och sett hur fotbollsvärlden också kan vara. Att få den erfarenheten som jag har fått av alla utmaningar, av alla olika tränare och hur jag har växt som person och spelare är extremt skönt. Att få leva det livet som jag har gjort och ändå bara är 23 år är jag glad för. Det är skönt att ha det i bagaget nu, oavsett var man hamnar i framtiden. Nu vet jag att jag hur hårt jag måste jobba och ge allt varje dag för att lyckas. Det finns ingenting som heter en okej träning. Du ska ge ditt bästa varje dag och inte vara rädd för att trötta ut dig. Nu när jag vet det väntar jag bara på ett samtal från min agent där han säger: “Jack, det här är klart”. 

Framtiden 

Efter Amiens anslöt Jack Lahne till norska Egersund för ett korttidskontrakt på sex månader. Målet med den tiden var att spela så många matcher som möjligt, vilket han också fick göra. 14 matcher, varav tolv från start, två mål och tre assist blev det i kuststaden Egersund. 

Var den kontraktslösa Jack Lahne spelar sin fotboll i framtiden står ännu inte klart. Däremot vet han vad som är viktigast i sin nya klubb. 

– Jag har faktiskt ingen aning om var jag hamnar. Allting kan hända. Jag kan hamna i allsvenskan och jag kan hamna utomlands. Jag är öppen för allt och kan spela varsomhelst. 

Vad är viktigast då?
– Miljö. Det viktigaste för mig är att känna klubben och få prata med klubbarna. Jag vill inte hamna någonstans där klubbledning och allting runt klubben är knas. Jag vill hellre vara någonstans där jag mår bra, kan utvecklas och har en tränare som vill mitt bästa.

– Sekunden man tar bort det fina med fotboll och tar fotbollen som ett jobb kommer charmen att försvinna för mig. Jag vill känna att jag vill jobba hårt och jag vill träna så mycket som möjligt. När du tar bort det roliga med fotboll och har det dåligt uppe i ledningen vill jag inte vara där. 

***