Vi kan hävda det – och yada-yada-yada

SOLNA. EM-platser på spel och motståndet påminde om ett brittiskt pubgäng som kom lite argsint bakfulla till en tidig söndagsmatch i Sunday League.

Det såg ut som ett himmelrike för den som ville ta chansen.

Istället blev det ett litet helvete för några som ligger på gränsen.

Det finns mycket att säga om den fotbollsvärld vi lever i just nu och allt i den är ju som vi vet inte så som det borde vara.

Estland har haft covidproblem på denna samling och samlade en trupp på 42 pers. De tvingades rensa rejält och till Friends Arena kom de med en startelva bestående av sex spelare från Flora Tallinn, en från Tottenhams juniorlag och forward som lever på lönen han lyfter i skotska Inverness.

Det var inga killar som lade fingra emellan direkt.

Men det var inte mycket till fotbollsspelare på landslagsnivå.

Deras "A-lag" fick stryk med 6-2 mot Tjeckien och 4-2 mot Vitryssland (som sen åkte på 0-8 mot Belgien) under veckan som gått.

Möjligen höll det här gänget en nivå lite högre än San Marino, men inte med mycket.

Esterna sprang, kämpade, stångades och sparkade på det mesta som rörde sig, Ibland på bollen.

Vi kan hävda att den här svenska startelvan var helt ny och aldrig spelat ihop förut och att det inte finns några blåbärslag och yada-yada-yada.

Men ser vi till motstånd - och matchens betydelse för en del - så måste vi kunna kräva mer än så här av de spelare Janne Andersson ställde på plan.

Möjligen var det tidiga 1-0-målet från Marcus Berg efter Robin Quaisons förarbete i den tredje minuten som invaggade nån sorts falsk trygghet.

Men.

Ändå.

Om det här var spelare som vill spela EM-fotboll i sommar så krävs det väldigt mycket mer än det vi fick se nu.

Såväl individuellt som kollektivt. Som förvisso hänger ihop.

Jag ville ha ett snabbare och rörligare svenskt spel. Större utrymme för kombinationsspel, fantasi och att spelet drevs framåt.

Nu blev det alldeles för ofta statiskt, förutsägbart och långsamt. Där det nästan alltid slutade med alternativet "vända hem" .

Ska vi se till enbart den här matchen och de platser som finns att hugga i en EM-trupp så spelade inte Mattias Svanberg bort sig. Han var inte magnifik, men det fanns ändå något där som var intentioner om en ljus framtid. Detsamma gäller Jens Cajuste, men han står snäppet bakom Svanberg i rangordning.

Jesper Karlsson gjorde inte bort sig. Började lite taffligt och nervöst men tog egna initiativ som åtminstone mynnade ut i svenska chanser.

Ken Sema, däremot, hade det tufft. Till  viss del för att han inte fick särskilt mycket vettigt att jobba med. Han drog i djupled, han mötte och han ville - men han fick sällan en passning som var korrekt tajmad. 

Problemet för Sema är att det lite för ofta sett exakt likadant ut i flera av de landskamper han fått spela, vilket förstås Janne Andersson noterar. Det lossnar inte när han får chansen och det finns inte utrymme att vänta hur länge som helst på den här nivån,

Även Emil Krafth måste ha försämrat sina chanser, för det såg inte bra ut. Lite för stabbigt passningsspel, otajmat och trögt. 

I hans fall är konkurrensen på positionen inte mördande även om Andersson kan välja att åka med en enda naturlig högerback där det finns mittbacksalternativ som kan gå ut på kanten. Men vågar han det med en Micke Lustig som kan vara skadebenägen?`

Robin Quaison? Inte klockren, även om han låg bakom det enda målet. Vi måste, trots allt, se till motståndet. Och fortsätter Jordan Larsson imponera i Ryssland så finns Quaison i riskzonen när truppen presenteras 18 maj.

Om nu den här matchen spelar någon som helst roll när förbundskaptenen bestämmer sig, det är svårt att riktigt veta.

Men det var inte många EM-kandidater som förstärkte sina möjligheter i alla fall, så mycket kan vi konstatera.