Ex-talangen avslöjar nattsvarta perioden: “Jag mådde bajs”

Han var supertalangen som skulle fylla Alexander Isaks skor i AIK.
I dag har Rickson Mansiamina lämnat fotbollen bakom sig, genomgått en identitetskris, och startat ett helt nytt liv.
– Jag älskar livet mer än någonsin, säger han i en lång intervju med FotbollDirekt.

Året var 2016. Vintern höll kvar sitt stenhårda grepp om Stockholm och på Skytteholms IP laddade AIK upp för en ny, lång säsong. På sidlinjen stod tränaren Andreas Alm och gormade instruktioner till den dyraste värvningen i Premier Leagues historia; en då 15-årig Alexander Isak. Patrik Carlgren gnuggade de EM-guldvinnande målvaktshandskarna och på kanten sprang Niclas Eliasson runt och dribblade förbi både en och två motståndare.
Stämningen var god på träningsanläggningen i Solna. Nils-Eric Johansson och Per Karlsson styrde och ställde med ungtupparna Anton Salétros och Noah Sonko Sundberg, försökte lära dem hur de skulle tänka. Vid sidan av värmde en ung anfallare upp. Han drog av ett gäng snabba löpningar för att få i gång blodcirkulationen, fick några peppande ord av AIK-bossen Alm och sedan joggade han in på träningsplanen för att ansluta till den begynnande försäsongen.

Hans namn var Rickson Mansiamina, och den här säsongen skulle bli hans stora genombrott. Så var det tänkt.

Den där tidiga våren var Rickson Mansiamina namnet på alla svartgula läppar. Han var den nästa stora AIK-produkten som skulle slå igenom och blända fotbolls-Sverige. Allt tydde på en raketkarriär. Mansiamina hade nyligen skrivit på sitt första A-lagskontrakt som fotbollsspelare och tränaren trodde stenhårt på vad den då 18-åriga anfallaren kunde åstadkomma.

– Andreas Alm var den som trodde på mig. Det var via honom som jag fick ett A-lagskontrakt. Det var verkligen han som pushade på det. Jag kände mig väldigt uppskattad, säger Rickson Mansiamina.
– Jag kan bara snacka utifrån mina erfarenheter, men också hur vi har pratat om Andreas Alm. Det finns så många som Andreas Alm gav chansen. Och vi alla uppskattade honom.

Trots en fin relation med tränaren, flera nära vänner i laget och en fotbollskarriär som såg ut att inte ha någon annanstans att ta vägen annat än uppåt, var det något som inte var helt som det skulle. Det var något som bubblade under ytan på Rickson Mansiamina.

– Jag mådde inte bra. Jag hade en ångestkänsla, en klump i magen varje gång jag skulle åka dit.

”Jag grät – på en sjuk nivå”

18-åringen reflekterade inte mer över ångestkänslorna, precis så som 18-åringar kan göra. I stället kämpade han vidare mot det stora genombrott som alla, inklusive honom själv, var helt säkra på skulle komma. Och tillsammans med Andreas Alm hade Mansiamina gjort upp en plan för att ta nästa steg; han skulle bli utlånad för att jaga kontinuerlig speltid. Valet föll på Helsinki IFK i Finland. 

– Jag kommer ihåg när pappa lämnade mig på flygplatsen. Jag vet inte om jag har sagt det till honom, men jag storgrät. Alltså, jag grät på riktigt, på en sjuk nivå. Jag grät så pass mycket att jag somnade på flyget. Redan då visste jag att det här inte var det rätta.

Tiden i Finland blev långt ifrån en succé. Rickson Mansiamina led av den oerhörda ensamheten som kommer av att flytta till ett nytt sammanhang, utan något som helst att grunda en i verkligheten. Han blev placerad på ett hotell där han fick spendera dagarna, åt Snickers och kvarg innan träningarna och Thaimat efter. Sömnen blev lidande, prestationerna på fotbollsplanen likaså.

– Jag mådde bajs. Det var brutalt, säger han när han tänker tillbaka på verkligheten i den finska huvudstaden.
– Det var mycket ensamhet. Men jag tror att allting händer av en anledning. Jag brukar alltid säga att Finland härdade mig. Jag har alltid varit stark mentalt men det där fick mig att ta ytterligare nivåer.

“Jag har alltid älskat fotboll”

Efter vårsäsongen vände Mansiamina hem till AIK, och där väntade en helt ny verklighet. Andreas Alm, som var den som hade släppt fram Rickson Mansiamina i A-laget, hade försvunnit. Numera stod den nygamla tränaren Rikard Norling på sidlinjen och basade över laget, och han var inte lika övertygad om den återvändande anfallarens förträfflighet.

– Man platsade väl inte. Det var väl så det var. Men jag tycker att jag gjorde en väldigt bra försäsong. Jag gjorde flest mål i AIK i träningsmatcherna det året. Jag var väldigt bra den perioden och jag hade en känsla av att now it’s time, nu är tiden inne. Men när en tränare är bestämd så är den bestämd. Det spelar ingen roll vad man gör när en person är bestämd. I det här fallet var Rickard bestämd på sin grej, säger han.

Det blev starten på en lånekarusell som aldrig såg ut att ta slut. På knappt två år betade Mansiamina av Gais, Syrianska och Vasalund. Han gick från att vara den nästa stora exporten från ett allsvenskt lag, den som skulle skjuta AIK till det efterlängtade SM-guldet, till att nöta bänk i division 2. Raketkarriären hade stannat av och genombrottet skulle aldrig komma.

”Det var inte roligt med fotboll”

– Jag har alltid varit professionell. Jag har alltid tränat hårt och tränat bra. Jag har alltid, oftast, kommit med ett leende. Men klart som fan att det tog emot. Alltså, man tillhör en allsvensk klubb, man har spelat i superettan, och sen så kommer man till division 2 och inte får spela.

Till årsskiftet 2018/19 gick kontraktet med “Gnaget” ut och han lämnade Stockholmsklubben en gång för alla. Flyttlasset bar till Enskede bara för att hitta tillbaka till fotbollsglädjen igen.

– Det var inte kul. Det var inte roligt med fotboll.

Hittade du tillbaka till glädjen?
– I vissa perioder, men nej.

Hade fotboll alltid bara varit roligt innan?
– Alla som känner mig vet att jag alltid har älskat fotboll. Alltså, det har alltid varit fotboll, fotboll, fotboll. Jag har alltid njutit och tyckt att det har varit kul att träna och vara lekfull. Jag har alltid älskat fotboll. 

“Men fotbollen är inte mitt kall”

Rickson Mansiamina fortsatte att hoppa runt mellan klubbarna i de lägre divisionerna, men det dröjde flera år innan han till sist valde att släppa fotbollsdrömmen. Alla klumpar i magen, alla sömnlösa nätter med prestationsångest och alla dåliga rutiner nådde till slut sin kulmen i februari 2023.
Ett uppbrott från en långvarig kärleksrelation ledde till en identitetskris, identitetskrisen ledde till ett beslut; Rickson Mansiamina var inte längre en fotbollsspelare.

– Då bestämde jag mig för att “Vet du vad? Vi släpper det”. Och då hade jag ett provspel i superettan, men jag pallade inte gå igenom det igen. Jag tycker att jag har stått för min sanning och verkligen kämpat i så många år, men fotbollen var inte mitt kall.

Hur var det att komma till det beslutet?
– Jag har en del minnesluckor, säger Mansiamina och berättar att han har förträngt stora delar av sin egen fotbollskarriär.
– Men jag vill tro att jag grät som bara den. Jag var soffliggandes hela den perioden. Alltså, jag gick inte ens till sängen och sov utan jag var bara i soffan och grät. Min syster kom dit och knackade på för att jag inte var tillgänglig. Noah (Sonko Sundberg, reds.anm.)… Jag bad honom bara vara i telefonen, han fick höra mig gråta. Han var ett fantastiskt stöd. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men den dagen var helt brutal. Man var bara tom. Man visste inte ens vad man skulle göra. Det var verkligen “Vem är jag nu? Vad gör jag nu? Hur ser framtiden ut? Vem är jag utan min fotboll? Vad är jag bra på?”.

Rickson Mansiamina tvingades konfrontera den frågan som alla fotbollsspelare någon gång måste hitta ett svar på; vem är jag om jag inte är fotbollsspelare? Ett helt liv hade präglats av sporten, de bra sidorna och de dåliga, och nu var den helt plötsligt borta. Spårlöst försvunnen. Vad gör man då, egentligen? 

– Man sörjer. Jag tillät mig själv att känna allt som jag behövde. Hur arg, ledsen, frustrerad jag var. Jag kände allt, vilket var det bästa jag kunde gjort. Jag tillät mig själv känna det jag behövde känna för att kunna släppa det, bearbeta det och gå vidare. Fotbollen är inte mitt kall.

✔️ Läs också: Tränarnas dolda kamp mot psykisk ohälsa.

Omstarten: ”Älskar livet”

Plötsligt var allt borta. Allt han hade kämpat för i alla år, allt han hade sett fram emot, alla planer och drömmar hade gått i kras. Plötsligt hade han ingen inkomst och var tvungen att hitta ett jobb för att få den ekonomiska situationen att gå runt.
Mansiamina fick till slut ett arbete på den nära vännen, tidigare AIK-talangen och nuvarande Degerfors-spelaren Christos Gravius familjeföretag, och dribblingar och avslut på fotbollsplanen hade bytts mot tidiga mornar, demonteringsarbete och återvinningscentraler.

– Det var ett knegarjobb, säger han med ett skratt.
– Jag körde bil, hade knegarkläder, började sju på morgonen. Jag hämtade grejer. Du vet, trä, betong, plast. Det var ett riktigt knegarjobb. Det var fruktansvärt jobbigt, men det byggde upp min karaktär. Jag insåg också att, med all respekt, det där inte var jag. Jag behöver hitta någonting. Vad visste jag inte. Och då började det helt enkelt med papper och penna. Jag började skriva ned vad jag är bra på, vad jag uppskattar hos mig själv, vad andra människor uppskattar hos mig. Där började det komma en massa idéer.

Idéerna manifesterades och i dag driver Rickson Mansiamina sitt eget bolag. Han är utbildad terapeut, nybliven författare, och lever för att hjälpa andra. I dag mår han bättre än vad han någonsin har gjort tidigare. 

”Jag har aldrig mått så bra som jag gör i dag”

– Det här är mitt kall. Alltså, jag älskar livet mer än någonsin. Jag har aldrig mått så bra som jag mår i dag, både på jobbet men också privat, för att jag får göra någonting som jag älskar.

Men resan hit har varit allt annat än enkel. 

View this post on Instagram

A post shared by Mansiamina (@ricksonmansiamina)

– Från det mörkaste i mitt tycke till det ljusaste i mitt tycke. Det är så det har varit. Processen har varit upp och ner, som allt annat i livet, en min största styrka är hur jag har valt att kontrollera det som ligger inom min kontroll och hur jag har agerat i det som ligger utom min kontroll. Det är väl det som har gjort att jag står där jag står idag.

När han får frågan om han ångrar något som har lett honom fram till där han är i dag är svaret tydligt.

– Nej. För det har gjort mig till den jag är i dag. Det finns ingen ånger. Det finns bara lärdomar och förbättringar. Det är så jag lever mitt liv. Det låter jättelöjligt. Men helt ärligt, det finns ingen ånger.

Han funderar en stund och landar till slut i ett uttryck.

– Jag har lärt mig att bara leva i något som heter härvarande, inte bara närvarande. Här i stunden. Många kan använda det dåvarande som ett fängelse, i att man tänker på, man ångrar eller “Tänk om” eller “Jag borde” eller “Kanske”. Jag försöker se det som att i dåvarandet, då förbättras man. Man utvecklas för att ta med det och förbättra och utveckla sitt härvarande. Det är så jag lever.

“Jag var så jävla egodriven”

Även om karriären och livet inte blev som han först hade tänkt, är Rickson Mansiamina tillfreds med livet. Han blev inte en fotbollsspelare, men det är okej. Han fick aldrig spela i de högsta ligorna, göra mål i de hetaste matcherna eller tjäna de fetaste pengarna, men det är okej.

Att det inte “gick som det skulle” har ingen enkel förklaring, men när ex-talangen funderar på varför saker och ting blev som de blev landar han i en mindre charmig egenskap hos den unga Rickson Mansiamina.

– Jag var så jävla egodriven. Min pappa brukar säga att det känns som att jag har fötts på nytt och blivit en helt ny människa.

Vad menar du med egodriven?
– Enkelt, inte öppen för nya tankar.

Det jag gör är rätt?
– Exakt så, och det är fel. Det har väl kostat sitt och fått sina konsekvenser, men det fina i det, som jag ser på det, är att jag har tagit lärdomar av det. Det kommer jag alltid tillbaka till.

Mansiamina tror att det är ett vanligt synsätt bland unga fotbollsspelare; att vara övertygad om sin egen förträfflighet, sina egna insikter och att vägra ta in vad andra människor försöker lära en.

– Man vet inte bättre än det man vet. Det gäller också att man tränar på det, och då är frågan, ligger ansvaret på människorna man är runt omkring? Eller är det familj? Eller är det klubben? Om man inte tränar på någonting så kommer man aldrig bli bra på det eller utveckla den förmågan.

Hur är din relation med fotboll i dag?
– Jag lever fortfarande fotboll. Mina närmsta vänner spelar i allsvenskan och utomlands, jag jobbar med fotbollsspelare, så jag får extremt mycket fotboll i min vardag vilket jag är så tacksam över. Jag lever min dröm genom mina vänner. De är där jag själv hade önskat att jag var, men jag är tacksam över att jag har dem runt omkring mig och att jag får leva drömmen via dem.

Trots alla tunga minnen från fotbollskarriären, som han till någon mån har varit tvungen att förtränga, sätter han sig varje helg ned i soffan, slår på tv:n och tittar på Alexander Isaks Premier League-matcher, Christos Gravius och Daniel Sundgrens kamp mot nedflyttning med Degerfors eller följa Noah Sonko Sundbergs utlåning till Grekland. Och gentemot fotbollen finns det ingen bitterhet i Rickson Mansiaminas kropp.

– Det finns mycket tacksamhet. Jag har fått A-lagskontrakt med AIK, spelat för landslaget, mina nära och kära är via fotbollen. Det finns tränare som jag har kontakt med än i dag. Det finns mycket gott, säger han.

Kravet: “Det är inte tillräckligt

Rickson Mansiaminas historia är inte unik. Han är inte den enda spelaren som har slagit igenom som ung, inlett en raketkarriär för att sedan få slut på bränsle och försvinna bort i periferin. Han är inte ensam om att tvingas konfrontera ett uppbrott från sin egen identitet.

– Det enda som är, det är fotboll. Man pratar fotboll, man lever fotboll, man andas fotboll. Det är på gott och ont, men jag brukar alltid säga; “Inifrån och ut, inte utifrån och in”. Det börjar inifrån, självkänslan, självkännedomen, självbilden, vem du är utan dina titlar, utan dina prestationer. Det gör också att du kommer att vara tryggare på fotbollsplanen eller ditt yrke generellt.

Samhället som det ser ut i dag är mer öppet kring psykisk ohälsa än någonsin tidigare. Medvetenheten och acceptansen är större än aldrig förr och vi vet mer i dag om hur våra tankar går ut över vårt mående.

Trenden har fått spridning till fotbollens värld, och mentala coacher och lagpsykologer blir allt vanligare i ledarstaber. Samtidigt tycker Rickson Mansiamina inte att det som görs för spelare och ledares välmående är tillräckligt. 

– Nej, det tycker jag inte. I mitt tycke så är den mentala biten av fotboll 80 procent. Fotboll är en motgångssport. När man tappar bollen, det är en motgång. När man misslyckas med en dribbling, det är en motgång. När man slår fel inlägg, det är en motgång. När man ligger under, det är en motgång. När man får gult kort, det är en motgång. När man blir utbytt, det är en motgång. Det är så mycket som är motgång inom fotboll. Men jag tycker inte att det är tillräckligt mycket snack om det. Det finns fys-tränare, det finns videoanalytiker, det finns folk som masserar. Allt det är också viktigt, men fotboll är 80 procent mentalt.

Vad skulle du säga till någon som befinner sig i samma situation som du gjorde?
– Det bästa jag kan säga är att din resa är din resa. Gör din resa på ditt sätt, utan att jämföra dig med någon annan. Var med dig själv, inte mot dig själv. Det är din resa. Respektera den och gör det bästa av det. Vi alla går igenom en kamp. Vi alla har våra trauma. Vi alla är skadade. Men det handlar bara om vad du gör utifrån den skada som du har. Det ligger på dig.
– Fokusera på att vara härvarande i stunden, för det kommer ta dig till ditt framvarande och framvarandet är framtiden.

Vad är framtiden för dig?
– Det har gått väldigt fort, men jag ska fortsätta bygga, fortsätt vara “open minded” och ödmjuk, och fortsätta våga att få nej – för om man inte skjuter så vet man att man kommer göra mål, avslutar Rickson Mansiamina.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt:

På Vårdguiden 1177 finns telefonnummer och chattar om du behöver någon att prata med. Där finns också råd på vad du kan göra om du inte mår bra.