KRÖNIKA: Känner cupfeber inför helgen – och minns Blåvitts mardröm 

Vi kan förstås drömma om fotbollens cupskrällar för det finns få segrar som är är så älskvärda.

Jag var själv utsänd på en av de allra största 1993, när lilla division 2-laget på den skånska bystan, Veberöds AIF, besegrade dåtidens svenska jättar, IFK Göteborg, på Romelevallen – och det var en upplevelse i sig att ta del av något som så många trodde var omöjligt.

Men skrällar i all ära, Svenska cupen har aldrig mått bättre än i år.

LYSSNA: PATRICK EKWALL PÅ LJUDBOKSVIS:

Bara för att kort gå tillbaka till sensationen i Veberöd för att förklara hur stor den var. Den lilla skånska klubben på Romeleåsen låg i division 2 utan enorma framgångar, men hade gått starkt i cupen och besegrat Trelleborgs FF inför mötet med Blåvitt.

IFK Göteborg var Sveriges ledande klubb, lite som dagens Malmö FF sett till styrka i ekonomi i jämförelse med andra svenska klubbar. Spelartruppen var i stort sett bara landslagskandidater i en tid då det inte var lika lätt att dra utomlands.

Samma år hade IFK blivit 2:a i sin Champions League-grupp efter Milan, men före Porto och PSV Eindhoven.

Och då ska ni veta att Champions League på den tiden bestod av endast två grupper, där gruppsegrarna möttes i final (Marseille besegrade Milan).

Så när Thomas Ravelli, Stefan Rehn och Co anlände till Veberöd gick trakten man ur huse, det var årtiondets händelse i byn, fullsmockat på den lilla idrottsplatsen och alla stora medier på plats.

Och det som gjorde skrällen så stor var att IFK Göteborg mönstrade sitt bästa lag, de gick inte runt på en B-uppställning. 

4-3 till VAIF, som man sa i bygden, med hjältar som Stefan Ståhl, Magnus “Cindy” Johansson och en löjtnant, Anders Nilsson, i målet.

Även om Ravelli och alla blåvita fans gärna vill glömma den matchen, så var det förstås en upplevelse som lever kvar i mångas minne för evigt.

Nuförtiden ser vi inga sådana superskrällar.

Det är lite för stor skillnad på elitlagen och de som är flera divisioner under, även om division 2 på den tiden var landets tredje division.

Även om vi har sett notabla överraskningar, som förra året när Malmö FF inte tog sig vidare från gruppspelet i en grupp med Gais, Öster och Halmstads BK.

Årets cup är helt befriad från skrällar och hur mycket vi än uppskattar galna cupresultat så är årets kvartsfinaler rena lyckoläsningen för marknadsavdelningen på Svenska Fotbollförbundet.

Malmö FF-AIK

Kalmar FF-Djurgården

Elfsborg-IFK Göteborg

Hammarby-IFK Norrköping

Det är åtta lag som mycket väl kan lägga beslag på allsvenskans åtta översta placeringar i år.

Landets största varumärken är här och det är matcher som alla har möjligheter att locka både starka publiksiffror och stort intresse (dock tvingas MFF spela sin match på ett åskådarbegränsat Malmö IP).

Efter att cupen tvingats genomgå två tunga coronasäsonger, där bägge finalerna spelats inför tomma läktare så känns årets cuputveckling som bingo på alla fronter.

Det är ju heller inte så att vi gärna drömmer oss tillbaka till den senaste finalen som spelades inför publik.
Inte ens 5000 pers kom för att se BK Häcken besegra AFC Eskilstuna på Bravida Arena. Inte för att jag vill vara sån, men väldigt få brydde sig särskilt mycket om den finalen.

I år kan vi redan konstatera att vi kommer ha en final som vi kommer att se fram emot. Till och med Kalmar FF, långt där borta i Världens Ände med alldeles för usla publiksiffror generellt, känns spännande med vidareutvecklad Rydström-fotboll.

Vi vet redan att en stor favorit försvinner när allsvenskans etta och tvåa möts i Malmö, där AIK utmanar guldvinnarna utan Antonio Colak.

MFF jagar sin första cuptitel sen 1989, där alla Malmös senaste cupvinnare hunnit bli en bra bit över 50 år idag.

Malmö har sett stabilt ut mot lite sämre motstånd i sin grupp, AIK svajade en aning mot Örebro men andas i vanlig ordning stabilitet.

På förhand känns det som en helt öppen och oviss kvartsfinal.

Är det något lag som har sett imponerande ut under cupspelet så är det Elfsborg. Har har Jimmy Thelin i lugn och ro byggt vidare på sitt lag, fått några spelare att mogna till tänkbara allsvenska stjärnor (Ondreijka, Bernhardsson, Okkels) och en stomme med Johan Larsson, Leo Väisänen, Simon Ohlsson, Rasmus Alm och Per Frick.

De känns som klara favoriter mot ett IFK Göteborg som fortfarande ser ut att famla en aning. Marcus Berg leder styrkorna och han gör det bra, men det det finns en hel del frågetecken som måste rätas ut om Micke Stahres lag ska sikta mot toppen.

Men det går förstå alltid att skylla på någon annan ett tag till på Kamratgården, antingen sparkade sportchef eller sparkade tränare. 
Frågan är bara hur länge?

Kalmar FF-Djurgården är oerhört intressant ur flera aspekter.

Det är tydligt att Henrik Rydström fortsatt att utveckla Kalmar efter sin spelidé. De hade egentligen inga som helst problem att utmanövrera sin allsvenska kollega Sirius i avgörande gruppspelsmatchen. Som en promenad runt Larmtorget.

Jag tror att Nahom Netabay är en fin förstärkning, som gjuten för den fotboll som Rydström gillar. Axel Lindahl och Simon Skrabb är också två väldigt intressanta nykomlingar.

Djurgården har förstås en budget som vida överstiger Kalmars lilla portmonnä.

Pierre Bengtsson och Victor Edvardsen har landat på Kaknäs som två prestigevärvningar.

Kan Magnus Eriksson återupprepa sin otroligt starka säsong? Blir tappet av stabila mittbacken Jacob Une Larsson mera kostsamt än man anar? Och hittar Djurgården rätt i sin strävan efter en effektiv “nummer 9”?

Hammarbys 4-0 på cupspecialisten BK Häcken imponerade, åtminstone sett till resultatet.

Det ska bli extremt intressant att se vad nye tränaren Marti Cifuentes kan göra med den trupp som Hammarby har. Personligen tror jag att den behöver förstärkas för att Bajen ska bli en SM-guldaspirant. 

Hammarby och Cifuentes behöver egentligen en aning lugn och ro efter allt som har hänt, men det kommer det inte finnas utrymme till.

Cupen kan bli en bra nystart för de regerande cupmästarna och förutsättningarna finns.

För ser vi till kvartsfinalmotstånd så bör IFK Norrköping rankas som klar 8:a, sett till vad de presterat i gruppspelet och till den trupp de har idag.

Det kommer inte bli lätt för Rikard Norling att göra underverk utan Samuel Adegbenro och utan riktigt tunga nyförvärv.

Jag gillar ju Jonathan Levi och vi vet alla att en frisk Totte Nyman kan göra upp emot 20 allsvenska mål under en riktigt bra säsong.

Men på kort tid har Norrköping sålt av allsvenskans skyttekung, talangerna Carl Björk, Pontus Almqvist och Isak Bergmann Johannesson samt Sead Haksabanovic.

Det är klart att det sätter sina spår om du inte lättar på den plånbok som måste vara större än någonsin.

Men det kommer i sådana fall dröja ett tag till och jag tror att Hammarby löser en semifinalplats på Tele2.

Och det räcker ju att sätta sig ned och skriva de här raderna för att inse att jag aldrig någonsin tidigare sett fram emot kvartsfinalspelet i Svenska Cupen som jag gör i år.

Det säger en hel, sett till att jag hängt med i cupspelet sen någon gång i mitten på 70-talet.

På den tiden som AIK kunde besegra Landskrona Bois i en final Råsunda.

Inför 1715 åskådare.