Jag vill ha lite äkta jävla allsvenskan – mer än någonsin

Varje år skriver jag samma sak någon gång i början på april: allsvenskan är vad den är men den är ändå vår egen lilla älskade skitliga.

Det känns som att det är värt mycket mer än allt annat vi TV-matats med under världens längsta försäsong.

Jag är så sjukt mätt på de stora feta ligornas monotona business-as-usual-fotboll inför ekande arenor, jag vill bara ha lite äkta jävla allsvenskan igen, kanske mer än någonsin.

Och jag är väl medveten om vi står inför en ny pandemipremiär och att läktarna gapar lika tomma i Malmö som i Manchester.

Det är en utmaning i sig, för såväl klubbar som media och alla konsumenter.

Kommer det gå att tända till på ännu säsong med fotbollsfest på distans, med dans utan musik?

Förra året hann det gå så långt att vi inte ens visste om och vad vi skulle få.

Fotbollsabstinensen var så påfrestande att vi satt som klistrade framför en skärm för att se en premiärmatch i den färöiska ligan, som Offside lite piggt valde att sända. 

Minns ni det? Det är ju så sjukt att barnbarnen kommer tro att det är en skröna.

Riktigt så intensiv är inte abstinensen idag när all professionell fotboll varit igång i en evighet. Och när vi trodde att allt skulle vara "som vanligt"...innan vågorna sköljde över samhället i både del 2 och 3...då sitter vi där med samma skit igen, fotboll utan det som färgat allsvenskan i den vackraste av skrud.

Hur länge orkar vi köpa den verkligheten? Jag tror inte det blir helt friktionsfritt i längden.

Men vi är en bit bortom serielunken och det finns så mycket som kittlar inför premiären.

Kommer Malmö FF ta sig samman efter ett nytt cupfiasko, kan juggespåret lyfta?

Gör Elfsborg om 2020, är det dags för Häcken nu, är nya Djurgården starkt nog, kan Astrit Selmani få Hammarby att flyga, spelar AIK sju stycken 0-0-matcher, kör Norling-gasen i botten Platinumcars Arena, är tiondeplatsen Örebros igen, orkar Sirius bygga vidare på förra årets grund, trollar Jocker Persson med knäna på nytt, hur fan ska Mjällby bli bättre än femma, producerar Marcus Antonsson tio mål i Halmstad, lurar Kalmar FF:s fiasko runt hörnet, visst kan Degerfors bli årets Mjällby, har Östersund någon enda väg att vandra än rakt ut?

Den typen av frågor, bland väldigt många.

Men kanske framförallt: IFK Göteborg? Eller IFK Göteborg!

Vi som är vuxna nog och hängt med på Uefa-cupfester, SM-guld-pyttipannor och Champions League-triumfer minns såklart också en tid då Blåvitt tvingades kvala sig kvar i allsvenskan mot Västra Frölunda.

Men även om Poya Asbaghi var ett gott försök att skapa något nytt och spännande så har det varit svårt att vänja sig vid ett IFK Göteborg som ett menlöst mittenlag.

Det går att säga mycket om det som händer nu, för risken finns att Kamratgården förvandlas till en elefantkyrkogård, men det går inte att säga annat än att vi pratar om IFK igen.

Där har Pontus Farnerud och Håkan Mild redan lyckats. Big time.

De har skapat den positiva buzz kring klubben som den behövde efter så många år i skymundan av sina stora varumärkeskonkurrenter, i ett läge där det plötsligt inte ens var något snack om att Häcken var bäst i stan.

Vi vet inte hur många matcher Marek Hamsik kommer att spela för klubben, det kanske inte ens blir en enda innan EM, men han har åtminstone satt Göteborg på kartan igen. Det ligger ett värde i det som är svårt att värdera.

Vi skriver och snackar mer om Marcus Berg och Oscar Wendt än om rätt många andra allsvenska stjärnor och då vet vi att de inte kommer spela en allsvensk match förrän sent i sommar.

Det går att ifrågasätta om visionen om att ha egna akademispelare i startelvan kräver att akademispelarna måste ha fyllt 30 år.

Men det går också att se det som att de rutinerade stjärnorna kan lägga grunden och lyfta Tolinsson, Alexandersson, Dahlkvist och Co.

Det blir ingen enkel balansgång för Roland Nilsson, Farnerud och IFK Göteborg.

Och det har skapats en fallhöjd som kan få vem som helst att svindla.

Men IFK Göteborg är med i matchen igen, det är så det känns.

Även efter 0-0 mot Örebro, en tänkbar niondeplats och veteraner som inte riktigt håller hela vägen in.

Blåvitt finns på riktigt igen.

Med det sagt, blås igång skiten nu.

Vi behöver den mer än någonsin.