LÜHR: Hoppas garanterat på att AIK har tagit ett julbrejk

Det fanns tendenser till det senast mot Örebro SK i alla fall.
Att bensinen var slut efter en imponerande rad av förlustfria matcher där kontraktet säkrades och framtidstro skapades.
Att det där sista som krävs för att slå motiverade lag i allsvenskan inte längre fanns att tillgå i den sista tredjedelen (som man brukar säga).
Så såg det ut i den 0-2-förlusten, men AIK är ju inte i närheten av att kunna jämföras med tidiga semesterfirare som Östersunds FK och Sirius – mätta och belåtna lag som inte kunnat hitta motivation och klass för en allsvensk trepoängare sedan mitten av oktober.
Sirius är säsongens sammanlagt mest positiva överraskning, med stjärnor som Stefano Vecchia och Yukiya Sugita och ett spel som gav resultat och snabbt satte Henrik Rydström & co på en trygg plats i tabellen.
Jag tar noll ifrån Sirius, jag fattar att det kan vara svårt att hitta desperationen när man redan överträffat alla förväntningar – men ser man till lagets avslutning i allsvenskan så är den ju poängmässigt hopplös.
Jag menar, senaste segern (mot IFK Norrköping) kom den 4 oktober, alltså snart två månader sedan. Under tiden har man spelat sju matcher, och tagit tre poäng av 21 möjliga. Semesterfirare!

Ändå är man inte i närheten (nåja) av Östersunds FK.
Inhoppande tränaren Amir Azrafshan gjorde underverk direkt, satte ÖFK i sportslig säkerhet (återstår lite att jobba med ekonomin) och sen tryckte man liksom på paus där uppe i Norrland.
Man vann sin senaste match den 18 oktober, mot Sirius (nån överraskad?), men har sedan dess förlorat fem raka matcher och har en målskillnad på 2-16.
Det är ett snitt på insläppta mål på över tre per match.
Få mig inte att tro att ÖFK har gjort något annat än släppt den här säsongen.
Semesterfirare! Och nu hoppas garanterat Kalmar FF att AIK ikväll sällar sig till skaran över lag där fokus sedan en tid tillbaka verkar ha riktats mot önskelistor, julsångsjungande och paketinslagande.
För Kalmar FF behöver sina tre poäng för att överleva.

Jag måste säga att jag är överraskad och besviken över att Kalmar FF befinner sig i detta läge.
Inför säsongen så blåste optimismens vindar kring Guldfågeln Arena (det blåser gärna där, men oftast kallt och hemskt).
Truppen såg ut att ha en fin mix av trygga och pålitliga veteraner och en frejdig grupp ungdomar som kändes redo att ta det där sista klivet ut i det allsvenska strålkastarljuset. Och så fanns ju tryggheten personifierad på plats: Nanne Bergstrand.
Men inget har blivit som Kalmar FF eller jag trodde.
Spelet har varit enformigt och lättläst, man har saknat målskyttar och matchvinnare och kan efter kvällens match mot AIK mycket väl vara laget som släppt in flest mål i allsvenskan.
Har tiden sprungit ifrån Nanne?
Jag minns det lilla tjafset som Patrick Ekwall och jag startade i vår podd inför säsongen, där Henrik Rydström sa:
– Jag hoppas att han (Bergstrand) lärt sig saker från mig från tiden vi jobbade ihop. Man kanske tror att jag skojar, men det gör jag inte. Om han inte jobbar mer, är mer analytisk och mer noggrann så tror jag det blir svårt i dagens fotbollsklimat.
Nanne viftade givetvis bort kritiken, men utan att veta exakt hur guldtränaren från 2008 jobbat den här säsongen, så verkar ju Rydström vara något på spåren här.
Och frågar ni mig så dröjer det nog inte så jättelänge innan just Henrik Rydström tränar Kalmar FF igen. Om nu ingen större klubb skulle hugga på årets stora semesterfir…, f’låt, succétränare.

*** 

I kvällens andra match tar Hammarby emot IFK Norrköping.
Två lag som under säsongen figurerat som potentiella guldvinnare, men aldrig kunnat hålla en konsekvent fart genom serien.
Jag tror också det är två lag som ser över möjligheter att byta tränare till nästa säsong.
I Hammarbys fall tycker jag att det vore knas.
Stefan Billborn är en precis lika bra tränare i år som han var i fjol då drömmarna om Lennart Johanssons pokal växte efter en sällans skådad grönvit offensiv.
Hos IFK Norrköping är jag mer inne på att en skilsmässa är oundviklig.
Allt jag hör kring relationen mellan managern Jens Gustafsson och starke mannen Peter Hunt är att den är dysfunktionell.
Gustafsson är en eftertraktad tränare, nu senast kom frågan från danska Ålborg, och kan man hitta en lösning som passar bägge parter så är det nog klokt att gå skilda vägar.