LÅNGLÄSNING: Berättar om AIK:s bud – hur han tvingades säga nej

ALLSVENSKANS HISTORIA – DEL 7.

Han vann skytteligan i Halmstads BK och blev en klubbikon i IFK Norrköping. Han rörde upp känslor genom att hyscha djurgårdare på Tele2 och hann med att tjäna sina euro och turkiska lire. Nu är han tillbaka på vulkanön där allt en gång började. I helgen spelar han karriärens sista match för sin moderklubb. Ett vackert slut på en imponerande karriär.
– Det är ganska stort när man tänker tillbaka. En fiskarson från en liten ö ”in the middle of fucking nowhere” som spelat i så stora ligor och fina klubbar. Det är en bra saga, säger Gunnar Heidar Thorvaldsson till FotbollDirekt.se. 

Namn: Gunnar Heidar Thorvaldsson
Ålder: 36 år
Bor: Västmannaöarna, Island
Position: Anfallare
Moderklubb: IBV Vestmannaeyjar
Klubbar: 1999-2004 IBV Vestmannaeyjar, 2004-2006 Halmstads BK, 2006-2007 Hannover 96, 2007-2008 Vålerenga IF (lån), 2008-2011 Esbjerg med lånesejourer till Reading och Fredrikstad, 2011-2013 IFK Norrköping, 2013-2014 Konyaspor, 2014-2015 BK Häcken, 2015-2018 IBV Vestmannaeyjar
Meriter: Skyttekung i Allsvenskan 2005 (16 mål), avgjorde för HBK i avancemanget mot Sporting i Uefacupen. 34 mål på 70 matcher för IFK Norrköping. Spel i Bundesliga och turkiska högstaligan. 24 a-landskamper och fem mål för Island.
Gör i dag: Snart pensionerad fotbollsspelare. VD och ägare av Volcano Seafood som tillverkar ”deluxe fisksnacks”. Familjefar med fru och fyra söner. Samtliga spelar fotboll.

Del 1: MFF-hjälten Håkan Lindman: Kan inte sätta mig huk längre – gör för ont”
Del 2: Stefan Rehn och Blåvitt och Djurgården: ”Han har betytt allt”
Del 3: Leif ”Foppa” Forsberg: ”Jag är fortfarande större än Emil”
Del 4: Steve Galloway: ”Folk flinar åt mitt namn – aldrig brytt mig om pengar”
Del 5: Kalle Corneliusson: ”Kändes som världens största kvadrat mot Barcelona”
Del 6: Kenta Olsson om Bajen-myten och samarbetet med brorsan: ”Telepati”

En stor allsvensk profil avslutar sin karriär.

Gunnar Heidar Thorvaldsson gjorde stora avtryck både i Halmstad och IFK Norrköping, han har varit välbetalt utlandsproffs i Tyskland och Turkiet, och han har gjort över 20 landskamper för Island. Nu har den ex-allsvenske skyttekungen bestämt sig för att dra sig tillbaka.

– Det har varit många funderingar fram och tillbaka. Men jag är 36 år gammal och känner att jag hunnit med jäkla mycket inom fotbollen. Jag har fått vara med om mycket och speciellt mycket mer kan jag inte få ut i den här åldern. Tiden är inne att göra något annat och lägga mer tid på familjen. Sen känns det bra att få avsluta karriären här hemma i min moderklubb och utan att det handlar om att skador sätter stopp. Det är mer huvudet som inte vill längre, säger Thorvaldsson till FotbollDirekt.se.

Sedan tre år tillbaka har anfallaren spelat för sin moderklubb IBV Vestmannaeyjar i den isländska högstaligan. Den som läst Offsides reportage från 2013 med den gamle Premier League-stjärnan David James kanske känner igen klubben på Västmannaöarna. Drygt 4300 människor och två vulkaner samsas om den knappa ytans häftiga miljö på den enda bebodda ön, Hemön.

– Min moderklubb, på min lilla ö. Nej, men det är löjligt vackert. Jag har byggt ett hus här som ligger lite över alla andra på kullen och bara att ta sin morgonkaffe och titta ut över byn är helt underbart. Jag har ett stort fönster med utsikt över hela byn. När man vaknar och tittar ut känner man bara ”I am the King”, haha. Nej, men när jag skickar bilder till mina vänner utomlands tror de att jag skämtar. ”Vad fan, är du med i Game of Thrones?” eller bor du mitt i ”Sagan om ringen”?

Tanken var egentligen att lägga skorna på hyllan redan i fjol – men framgångarna i kombination med en lyckosam övertalningskampanj fick honom att fortsätta ett år till.

– Jag var spelande assisterande tränare i fjol. Klubben ville ha in mig i ledarstaben och jag tänkte, varför inte, om man kanske vill stanna inom fotbollen är det väl en bra idé. Det gick jäkligt bra också. Vi vann cupen för första gången på 19 år och med 1-0. Självklart gjorde jag målet, haha. Det var jättestort att få göra det med sin moderklubb. Men nu känns det som att det räcker, ni får skaffa någon annan har jag sagt åt sportchefen.

Cuptiteln var en stor triumf för den lilla klubben på den lilla ön (Hemön) en mil utanför fastlandet.

– Ja, det var jättestort. Det bor 4300 invånare här på ön men trots det är vi väldigt duktiga i handboll och fotboll. Klubben har lag både i herrarnas och damernas högstaliga och intresset är stort. Nästan alla som bor här har nån gång varit involverade i idrotten. Faciliteterna för fotboll är faktiskt väldigt bra med en inomhushall och fyra-fem fotbollsplaner.

Trots en uppenbar talang så flyttade Thorvaldsson först utomlands och till Halmstad som 22-åring. Att det skulle bli fotboll på heltid var en dröm han hade, men det mest realistiska var snarare att gå i pappas fotspår och jobba inom fiskeindustrin.

– Pappa spelade också fotboll när han var yngre, men slutade i 16-17 års åldern för att han var tvungen att börja jobba på sjön. Hans familj hade inte mycket pengar så han behövde dra sitt strå till stacken. Jag började spela som sex-sjuåring och tyckte direkt att det var det roligaste som fanns. Snöbollen började rulla redan då.

– Ambitionen var alltid att kunna göra något med fotbollen. Det var mycket att man fick avstå saker som att åka till ”Mallis” på festresa med polarna. I stället var det träningen dagen efter man prioriterade.

– Jag har ju gjort jäkligt mycket uppoffringar. Under ett par års tid så jobbade jag på pappas båt samtidigt som jag var elitspelare. Man klev upp tre på natten och åkte ut och fiskade. Tillbaka var vi tre på dagen och träningen började kanske vid 17. Sen var det snabbt hem och käka middag och gå och lägga sig för att kliva upp mitt i natten igen, säger Thorvaldsson och minns tillbaka till en träningsmatch mellan hans klubb Hannover och Real Madrid 2007.

Hannover vann med 3-0 inför ett fullsatt AWD Arena (47 600 åskådare) och Thorvaldsson noterades för 2-0-målet bakom Iker Casillas.

– Publiken skriker som att de går på ecstasy. Efter matchen minns jag att jag tänkte att för tre år sen jobbade jag med att fiska på Island och nu har jag precis gjort mål på ett av världens bästa lag inför nästan 50 000 åskådare. Jag bara skrattade och tänkte, vad är det som händer? Sen när vi ska äta efter matchen så kommer det fram en motståndare, pekar på mig och säger: ”Är det du som är den där islänningen?”. Det var Ruud van Nistelrooy som precis hade kommit från Manchester United. Han har alltid varit min förebild eftersom vi har en ganska snarlik spelstil, anfallare med styrkan i boxen. Premier League har alltid varit jäkligt stort på Island.

– Det var ett fantastiskt ögonblick för mig. För ett par år sen var jag fiskare och nu sitter jag här och käkar med min idol van Nistelrooy. Det kan gå fort i fotbollen.

Thorvaldsson blev som sagt kvar på Island till 22 års ålder när Halmstads BK – med Janne Andersson som tränare – vinner kampen om hans signatur sommaren 2004.

Det blev som en ”match made in heaven”.

– Jag hade kunnat gå utomlands mycket tidigare. När jag var 17 år var jag i Tottenham och tränade. Men jag kände mig inte redo och ville göra klart skolan, hänga med polarna och skapa lite minnen. Jag minns även att Heerenveen, Stoke – ja, rätt många klubbar, ville ha mig. Den isländska ligan är ganska bra för unga spelare där man får chansen att lära sig av sina misstag. I stället för att bli petad i en bättre liga så får man ändå spela nästa match på Island och lära sig av det.

Varför Halmstad?

– Islänningen Eggert Gudmundsson var assisterande tränare i Halmstad och han måste väl ha hört att det fanns en vass anfallare på Vestmannaeyjar. HBK kom upp med en delegation till Island och såg en match där jag gjorde mål och assist. De bjöd på käk och så där du vet. Sen att Eggert kunde isländska var ju för bra för att säga nej till. Halmstad var i toppen på den tiden och det kändes som rätt steg, vilket det också blev. Hammarby var också intresserade minns jag, men hela paketet med HBK kändes rätt för mig och flytten gick till västkusten.

Thorvaldsson fick hösten på sig att anpassa sig till det nya livet och fotbollen i Sverige. Inför säsongen 2015 var anfallaren beredd att på riktigt visa vad han går för. Säsongen där han vinner den allsvenska skytteligan minns han bara som ett enda långt leende på läpparna. Betydelsen av Janne Anderssons ledarskap visade sig vara stort för Thorvaldsson – både i Halmstad och Norrköping.

– Hans sätt att spela fotboll passade mig väldigt bra. Åren i Halmstad och Norrköping var mina bästa år. Tiden i Halmstad var ju otrolig, jag fick vinna skytteligan och vara med om att slå ut en storklubb som Sporting Lissabon i kvalet till Uefacupen.

I dag är Janne Anderssons svensk förbundskapten och Thorvaldsson är inte förvånad över sin förre tränares framgångar.

– Janne är en jäkligt bra tränare, men framförallt en bra person. Han är väldigt man to man, alltså han ser alla i truppen och är bra på att kommunicera. Det är viktigt att ha dialog med dina spelare för att de ska ha en förståelse för hur han vill att laget ska spela och använda dig som spelare. Du kan prata med honom om allt och sen har han mycket energi och en vilja att alltid bli bättre. Han är en jäkla vinnarskalle.

Sommaren 2006 blir Thorvaldsson såld till Bundesligaklubben Hannover. Men det hade lika gärna kunnat bli Premier League.

– Helt seriöst, det var löjligt många klubbar som ville ha mig. Jag hade vunnit skytteligan i Allsvenskan och gjort bra ifrån mig i Uefacupen. Det var en ny klubb i veckan typ. Men jag ville inte tänka för mycket på det utan lät min agent sköta snacket.

En skada gjorde dock att många affärer sprack.

– Vi skulle spela i Europa i november (2005) och därför åkte vi till Turkiet för att kunna träna i värmen. På det lägret så fastnade jag i gräset och bröt foten. Hade jag inte gjort det så hade jag nästan säkert skrivit på för Everton eller Birmingham. Det var långt gånget. Även Reading, Sporting och Benfica fanns med i bilden.

Trots fotskadan ville Hannover göra business med Halmstad om islänningens underskrift.

– Det var ingen bra tajming på skadan. Många klubbar sa att ”vi får se” och jag funderade länge över vad som var bäst. Ska jag vänta och gå som Bosman? Skriva nytt kontrakt med Halmstad eller ta budet från Hannover? Det var mycket diskussioner men efter att jag besökt klubben två gånger så kändes steget rätt. En mittenklubb i Bundesliga med bra lön, en fantastisk träningsanläggning och arena. Jag tror inte folk förstår hur bra nivå det är på tysk fotboll.

Tiden i Hannover skulle dock inte bli så lyckosam som han önskat. Mycket beroende på vitt skilda träningsmetoder mot vad han vant sig vid. Tränaren Peter Neururer var inte direkt någon favorit hos Thorvaldsson som blev skadad redan på försäsongen. En broskskada i knät som kom att spöka för honom en längre tid.

– Jag var van vid att spela varje match, jag hade gjort typ 100 mål, jag var kungen… Sen kom jag till Hannover och ingenting fungerande redan från början. Jag glömmer aldrig träningslägret inför den första matchen. Vi tränade tre gånger om dagen i tio dagar. Det var det dummaste ever. Upp 7:30 för ett löppass på 10-12 kilometer innan frukost. Fotbollsträning klockan elva med presspel och sprints. In i duschen, käka lunch och ut igen och köra vid 15:30 med fotboll och sprints igen. Det var helt otroligt. Han (Neururer) var en typisk tysk old school-tränare. Han var känd för att ta över lag i botten av tabellen och rädda kvar laget i serien. Säsongen efteråt gick det alltid åt helvete. Han kunde ingen taktik eller nånting, det var bara skrika så högt som möjligt och ut och köra.

– På det där träningslägret minns jag att jag var inne hos naprapaten och där var också den gamle Bayern München-spelaren Michael Tarnat. Jag frågade honom vad tanken var med att träna så hårt. Vi är ju i bra form och det här kommer bara skada folk? Tarnat svarade bara att vi bara får hoppas att ingen går sönder. Det var det tyska tänket, och inte heller så att vi fick någon belöning för en bra träning, ett lugnare pass på eftermiddagen eller så. Nej, här var det strikt efter schemat som gällde. Till premiären tror jag att vi var fyra-fem man i startelvan som var skadade, haha.

Hannover fick en katastrofal start på säsongen och tränaren Neururer fick sparken efter tre raka förluster med elva mål i baken. Ny tränare blev Dieter Hecking.

– När jag var redo för spel i den fjärde omgången så är det plötsligt ett helt nytt tränarteam och ny sportchef. Så sitter jag där, en okänd islänning och folk undrar ju – vem i helvete är du? Jag spelade skadad bara för att jag kände mig pressad att ta chansen. Jag hade spelat från start i hela mitt liv utan att behöva tänka på fotbollspolitik men nu fanns det inte att komma och säga att jag hade ont. Var jag på 70-80 procents kapacitet så bet jag ihop och spelade.

– Efter ett par matcher hade jag så ont att jag fick gå till läkaren som gav mig en spruta för att kunna klara matchen dagen efter. Det gick väl okej att spela, men sen hade jag så jäkla ont att jag fick ta sprutan en gång till. Och en gång till. Till slut började jag undra om jag ens kommer att kunna gå när jag är 30 år.

Många rika minnen senare lämnade han Hannover på lån. Det blev totalt bara sju matcher i Bundesligaklubben och med stukad fysik blev han först utlånad till Vålerengen innan ett kontrakt skrevs med danska Esbjerg.

– Jag sa till min agent att nu vill jag bara tillbaka till skandinavisk fotboll och bli frisk igen. Knät behövde bli bra.

Karriären stod och stampade mellan 2008-2011 när han kämpade med sitt knä och samtidigt hade fått sin första son.

– Jag tror inte han sov någonting första två åren. Han hade problem med öronen, det var ganska tufft för oss. Jag kände mig sliten både på träning och i matcherna och det gick väl inte som jag hade hoppats.

Esbjerg och utlåningar till Reading och Fredrikstad. Thorvaldsson skulle nu få sitt andra barn och flyttade hem till Island och IBV Vestmannaeyjar. Han skrev på ett korttidskontrakt med en klausul att kunna lämna om något större dök upp. På försäsongen 2011 kom så även ett samtal från en gammal bekant.

– Jag svarade i telefonen och det var Janne Andersson i andra änden. Han sa att han precis tagit över uppflyttade Norrköping och undrade om jag var sugen på att komma dit. Jag blev så klart smickrad men sa att min fru ska föda om två-tre veckor och vi håller på att bygga huset som vi nu bor i. Jag stannar kvar här ett halvår och får tillbaka glädjen. Janne fattade läget och vi la på.

– Dagen efter ringer han igen. ”Men ska du inte bara komma hit och hälsa på?”. Jag svarade att ni får komma och titta på mig i vår och se om jag är något för er till sommarfönstret.

– Den tredje dagen ringer han igen. ”Nu är det så här att vi ska till Mallorca på träningsläger och jag vill att du följer med bara för att se om du får upp suget igen och om du trivs med grabbarna i laget. Sen vet jag att det inte är någon sol på Island i februari så i sämsta fall får du tio dagar i bra väder”.

Thorvaldsson fick okej från frugan att resa med ”Peking” och redan på Arlanda kände han att han kommit rätt.

– Vi klickade direkt. Jag sa till Janne att jag inte spelat på flera månader och inte är i form. Men han övertygade mig att det inte spelade någon roll, han visste vad jag gick för. Peter Hunt (ordförande) var med på resan med några sponsorer och vi kom snabbt överens. Jag tänkte inte på pengarna alls utan det handlade bara om att jag hittade glädjen.

Åren i Norrköping blev lyckosamma. Thorvaldsson blev en viktig pjäs i Janne Anderssons lagbygge och under sina två och ett halvt år i klubben lyckades han göra 34 mål på 70 matcher i Allsvenskan. Ett facit som gjort honom till en stor spelare i IFK Norrköpings supporterled.

– Det var en fantastisk resa. Vi hängde kvar första året sen var det bara uppåt. Jag blev otroligt glad när IFK Norrköping fick vinna SM-guld (2015) för jag känner att vi som var med innan var med om att skapa IFK-kulturen som sen ledde till guld, och som fortfarande är kvar i klubben i dag. Det var vi som var med där 2011-2012 som bestämde vilken linje vi skulle välja och hur vi agerar som lag.

Säsongen 2012 gjorde Thorvaldsson 17 mål när Peking slutar på en finfin femteplats. Alltså ett mål mer än när han vann den allsvenska skytteligan 2005. Den här gången räckte det ”bara” till en andraplats i skytteligan bakom Häckens målmaskin Waris Majeed (23 mål) men islänningens status i Norrköping höjdes upp till skyarna. Men när det skulle kontraktsförhandlas om en förlängning kunde parterna inte komma överens.

– Jag ville stanna, Janne ville ha mig kvar. Men det var svårt att förlänga med utländska spelare. Jag hade fått en sign on som jag tror att det var typ 20 procents skatt på. Det var svårt för klubben att matcha mitt gällande kontrakt i nästa förlängning. Till slut bestämde vi att familjen flyttar hem till Island och jag tar en sista sväng för att få in lite pengar. Det blev Konyaspor i Turkiet och en säsong i Häcken innan jag åkte hem till familjen på heltid igen 2015.

Det var aldrig några hard feelings med Peking?

– Nej, alla hade en förståelse för situationen. Att jag fick göra 17 mål som 30-åring var lite som att visa fingret för alla som sågat mig och sagt att jag för gammal. Nu fick jag göra ett mål mer än när jag vann skytteligan i Halmstad och sista vårsäsongen (2013) hann jag göra nio mål innan flytten till Turkiet, jag var på väg att göra det igen. Om vi inte bestämt att familjen skulle flytta hem så hade jag nog skrivit ett sexårskontrakt med Peking och blivit en levande legend där, haha. Vi trivdes otroligt bra. Men min svärfar drabbades av en allvarlig olycka som gjorde att vi ville bosätta oss på Island igen.

Det blev Konyaspor, men det var också en hel del skriverier om att andra toppklubbar i Allsvenskan ville ha dig där sommaren 2013? 

– Jo, det var väldigt många klubbar. Framförallt Blåvitt och AIK ville ha mig. Men jag hade aldrig gått från Norrköping till en annan allsvensk klubb där och då. Man kan såklart tänka att jag hade vunnit SM-guld om jag stannat i staden, men jag är ingen person som ångrar mina beslut. Jag har många vänner kvar från den tiden och känner mycket för Norrköping som klubb.

– Jag ska faktiskt resa till Sverige om nästa vecka och besöka både Halmstad och Norrköping. Det gick så jäkla fort när jag flyttade till Konyaspor så jag känner att jag aldrig hann säga hejdå på ett bra sätt till supportrarna. Det ska bli kul att få göra det på riktigt i samband med matchen mot Djurgården. Lite ”the return of the king”! Nej, men jag är väldigt tacksam för allt de gjort för mig. David (Mitov Nilsson), Andreas Johansson och Lars Krogh Gerson är kvar sen jag spelade och det ska bli kul att hälsa på.

Just Djurgården är ett motstånd som Thorvaldsson blev kontroversiell mot. I blårändernas första match på Tele2 arena (sommaren 2013) så klev Thorvaldsson fram och sänkte Djurgården med sitt 2-1-mål för Norrköping. I sitt målfirande så hyschade han den fullsatta Stockholmsarenan – ett kontroversiellt tilltag som rörde upp känslor hos arga djurgårdare.

– Haha, jag visste att den frågan skulle komma. Alltså, jag tänkte inte så mycket när jag gjorde det. Jag visste att det kunde vara min sista match för det var långt gånget med flytten till Turkiet. Det var första matchen för Djurgården på Tele2 och en sån jäkla fest. De trodde att Norrköping slår vi hur lätt som helst och vi ville komma dit och sabba partyt. På den tiden hade vi ett bättre lag än Djurgården och jag tror det var 2000 fans med från Norrköping. Jag tror alla Pekingfans kommer minnas den stunden med glädje, djurgårdarna kanske inte riktigt är lika glada på mig…

Samma kväll hörde du själv av dig till min kollega på FotbollDirekt för att be om ursäkt. Minns du det?

– Haha, ja jag var tvungen att ringa och få ut att jag ber om ursäkt. Jag fick otroligt mycket skit, en del hot och jag tänkte bara vad fan är det som händer? Jag har inget ont eller dåligt att säga om Djurgården, det bara blev så i stundens hetta och jag var tvungen att ursäkta mig.

Tolv matcher i Konyaspor blev det innan en avslutade allsvensk sejour i Häcken (tre mål på 23 matcher). 2015 gick flytten tillbaka till Island på heltid. I helgen gör han sin sista match på elitnivå när Vestmannaeyjar besöker Grindavik i den sista, för båda lagen, betydelselösa omgången i tabellens mittenskikt. Sen blir det fullt fokus på familjen och det egna företaget. Föga förvånande en rörelse kopplat till fiske.

– Det är ganska mycket på gång nu. Jag har startat mitt eget företag (Volcano Seafood, finns på Facebook) som producerar en typ av ölsnacks av torkad fisk. När du är ute på krogen och vill ta en bärs så vill du ju ha något att mumma på, eller hur? Och i stället för att beställa onyttiga chips, eller nötter som har legat där i tre år och är hur svettiga som helst, så varför inte beställa något nyttigt med 80 procent rent protein. Det påminner om chips och har olika smaker. Tanken är att ta detta till den hälsosamma livsstilsmarknaden. Det här är naturligt protein, inget pulver eller tabletter utan hur färskt som helst.

Ölsnacksproducent och en familjefar med fyra (!) idrottande pojkar. Thorvaldsson har att göra framöver även när fotbollsskorna ligger på hyllan. Givetvis så är han välkänd på ön med allt vad det innebär.

– Jag har nästan alltid varit kung här, haha. Nej, men jag är ödmjuk och hjälper alltid till. Det kan vara att ge råd till unga spelare, om livet och fotbollen. Fotbollen får jag njuta av genom mina fyra pojkar framöver.

Saknar du Sverige nån gång ibland?

– Jo, självklart gör jag det. Framförallt somrarna! Här blir det inte mer än 15-20 grader som bäst, haha. Sverige kommer alltid vara mitt andra hem och jag läser fortfarande nyheter därifrån nästan varje dag. Vem vet, vi kanske flyttar dit en dag, men just nu är det Island som gäller.

Din karriär tar slut nu. Känner du dig stolt över vad du gjort under alla år som fotbollsspelare?

– Ja, jag är faktiskt jäkligt nöjd. Man kan alltid tänka att man borde ha gjort si och så, valt en annan klubb i stället. Men den karriären och jag haft och den människa den gjort mig till är jag väldigt nöjd med.

– Att en fiskarson från den här lilla jävla ön mitt i ingenstans fick en sån karriär… det är nästan så att Disney borde komma hit och göra en film om det.