PÅ FD: Sätter press på Norling – ”Finns ingen urkraft i AIK”

KRÖNIKA – MED MAGNUS ÖSTERBERG

Premiär, avtackning av den så högt uppskattade Nisse Johansson och till slut tre poäng, det är den korta sammanfattningen av AIK:s allsvenska premiär 2018. Spelmässigt är känslan fortfarande dock att mycket av lagets spel fortfarande bara går på tomgång, och det med handbromsen inkopplad.

Vi börjar med det som inte går att undvika, avtackningen av Nils-Erik “Nisse” Johansson. Sportchefen Björn Wesström fattade mikrofonen och fick, med lite avbrott för supportrarnas sjungande, tacka sin lagkapten inför öppen ridå. Det var stora ord och det råder ingen tvekan om hur Wesström, eller för den delen någon annan i AIK, känner för Johansson. “Nisse” kommer att saknas både på och utanför planen, även om det skulle förvåna väldigt mycket om det inte blir en ny roll i AIK för “Nisse” i någon form så småningom.

Jag tror inte att det som utomstående går att beskriva betydelsen när en karaktär av den här digniteten försvinner från den dagliga verksamheten, det görs bäst av de som träffar och jobbar med individen varje dag och därför ska jag inte breda ut texten mer i ämnet.

***

AIK är inte kända för att vara “mellanmjölk”. Det är allt eller inget på alla plan, på gott och ont givetvis. Daniel Sundgrens allvarliga sjukdom, det fantastiska transferfönstret, oroligt i styrelserummet, “Nisses” plötsliga avsked, Jesper Nyholms hemska benbrott. Allt blandat med både bra och mindre bra sportsliga framträdanden. Säga vad man vill, men det händer saker hela tiden i och runt AIK.

***

Jag har tjatat sönder mig själv i olika texter och sammanhang om vilken bra trupp som nu ska representera AIK 2018. Trots de två jobbiga avbräcken i backlinjen är det en bredd som AIK inte har haft på många år. En spets och bredd som ger känslan av att det finns en rejäl motor att gasa med, en trupp med så många växlar som krävs för att hålla jämna steg med de allra starkaste konkurrenterna över en hel allsvensk säsong.

Vinterns och vårens spelmässiga utveckling har dock inte varit lika stark som truppen är på pappret. Det har sett ok ut som bäst, som sämst har det inte alls varit tillräckligt bra.

***

Dalkurd är en uppstickare som har ett stort självförtroende och som säkerligen kommer att bjuda på bra motstånd och sätta käppar i hjulet för många “storklubbar”. Truppen är bra även om bredden kanske inte ännu håller allsvensk klass på alla fronter. Tränaren Azrudin Valentic tror på sitt lag och sa rent ut på presskonferensen att de kommer att bli bättre och bättre vart efter de får erfarenhet. Jag tror honom, men det gäller nog samtliga lag i serien.

***

Man kan diskutera hur länge som helst om vilken organisation som “är bäst” för AIK med den trupp man har. Det leder ingen vart. 3-5-2, 4-3-3, 4-4-2. I mina ögon så spelar det faktiskt inte någon större roll. Truppen innehåller så bra spelare, så skickliga att organisationen i sig inte spelar den största rollen. Det är istället själva spelidèn som är avgörande.

Tränaren Rikard Norling vill ha kontroll, styra matcherna och det genom bollinnehav. Inget fel, absolut inte truppen har den profilen. Som laget spelat hittills under 2018 så saknas tempot, farten och den beslutsamhet som AIK annars så ofta varit förknippade med. Det finns ingen riktig “urkraft” i lagets offensiv.

Visst, det är kontroll, det är bollinnehav och för ögat ser det bitvis dominerande ut. Men det händer förvånansvärt lite. Allt för många gånger tvingas laget försöka ta sig in i den sista, offensiva, tredjedelen mot ett helt samlat motståndarförsvar. Det är lättare sagt än gjort. Det blir handbollsrullande, kant till kant. Det blir spel bakåt i planen och väldigt ofta hamnar de med offensiva utgångspositioner i stillastående och/eller felvända. Det vill säga med blicken mot det egna målet. Då är det lurigt att skapa målchanser eller för den delen ett riktigt tryck mot motståndarmålet.

***

Ja, jag vet att det är enkelt att säga “Hur det ska göras” från en stol på läktaren och mycket svårare att få det fungera i verkligheten. AIK vann och höll nollan, det är ju det som räknas, kanske framför allt i en premiär. Men jag ser ett problem torna upp sig framöver.

Jag har själv tippat AIK som svenska mästare 2018, det innebär att jag på förhand tror laget ska lyckas manövrera ut många bra lag. Några har man redan mött och haft bekymmer med. Örebro i Svenska cupen blev seger, men knappt. Mot Djurgården i cupen blev det förlust. Mot Helsingborg i genrepet gick det inte alls och mot Dalkurd blev det seger, men det satt, i mina ögon, allt för långt inne.

***

I takt med att motståndet bli starkare både defensivt och offensivt kommer det att krävas mer av AIK, så är det bara.

***

Laget Norling ställer ut innehåller inte en massa “kraftspelare” som kan trycka ner motståndet på ren styrka, men i mina ögon har man ett ännu bättre verktyg, en ännu mer vägvinnande växel att lägga in: fart.

Lundström och Lindkvist på kanterna. Yasin, Bahoui och Elyounoussi på mittfältet, Stefanelli längst fram. Spelare som på ren fart kan slå ut sina motståndare i en-mot-en situationer och skapa numerära överlägen. Lägg till det Adu och Olsson centralt som har både blick och teknik att leverera passningarna och Goitoms smartness med att öppna ytor för andra.

Jag vet att allt inte alltid kan gå i maxfart och på ett tillslag, men jag saknar de inslagen i allt för stor utsträckning. Minns målet mot Örebro i kvartsfinalen i cupen: magnifik djupledspassning av Bahoui till en sprintande Lundström som vickade inåt, han hittade Elyounoussi som rullade in bollen. Idag vid 1-0 en kraftfull löpning av Lundström och en mycket fin passning av Stefanelli och pang. Mer sådant kan det här laget leverera, jag kan inte se det på något annat sätt.

***

Enoch Kofi Adu är en briljant spelare och en värvning som verkligen gör nytta. Han är kanske inte de stora gesternas man men herregud vilken nytta han gör. Han löser svåra situationer som vore det den enklaste saken i världen och han ser aldrig stressad ut. Med honom på planen har AIK en trygghet likt den Ebenezer Ofori tillförde under sin tid i klubben. En guldklimp att förvalta.

***

Vad hade hänt med AIK om Sugitas nick hade gått in, om inte Linnèr hade gjort den där fantastiska räddningen? Känslan är att det hade gått mycket sämre än vad som nu blev fallet. Ska det vara så?

***

Inget ont om Dalkurd, men om AIK ska nå hela vägen fram till sitt eget högt uppsatta mål så ska man inte tvingas backa hem, gå ner på en så defensiv formation som man nu tvingades till.

Jag menar alltså, kortfattat, att AIK har en “motor” som ska klara av att köra i högre hastighet oftare i matcherna. Pressa tillbaka motståndarna och på så sätt förstärka sin egen idè, att kontrollera och dominera matcherna.

Om AIK klarar att koppla ur handbromsen, växla upp farten och köra på sin motors verkliga kapacitet, då har man också större chans att nå sitt mål, det vill säga att bli Svenska Mästare 2018.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: