DERBYKRÖNIKA: “Nya trygga Djurgården – inget krångel”

Djurgården tog död på derbysviten som har jagat dem i många, många år och nu är man ytterst välförtjänt i final i Svenska cupen. Det blev inget virvlande derby men det fanns absolut sekvenser som osade att det var på riktigt. AIK såg emellanåt tama ut och måste nu växla upp. 

Det tar ju slut någon gång, både bra och dåliga sviter. För Djurgården har “Derbyspöket” gäckat klubben i vad som måste kännas som en evighet. Nu är det spöket borta ur bilden för den här gången. Segern med 2-0 måste verkligen kännas bra för Djurgården som har väntat och väntat..

***

Taket på Friends Arena och den totala avsaknaden (?) av fungerande ventilation gjorde att avsparken dröjde. Oddsen på att båda klackarna skulle elda i samband med sina tifon var extremt låga…Sedan kan man givetvis ifrågasätta varför man väljer att göra det, vem eldar annars inomhus?

***

AIK inledde ganska starkt och hade absolut ett litet grepp inledningsvis men plötsligt tappade man den kraften och energin och Djurgården tog sig in, eller bjöds in av hemmalaget, och sedan var det gästernas match. Det var ingen dominans utan mer en kraftfull uppvisning av ett spel som fungerar. Försvarsspelet såg likadant ut både med och utan Jonas Olsson (som tvingades utgå på grund av skada) och man bjuder inte på någonting alls. Det är bestämt, emellanåt ganska direkt men leder trots det till bollinnehav både på mittplanen och på motståndarnas planhalva.

Det vilar något tryggt över försvarsspelet, något som inte alltid kännetecknat Djurgården de senaste åren. Det känns lite som nya trygga Djurgården. Det sprakar inte men man känns desto mer solida. Med Kevin Walker på bänken var det nye norrmannen Fredrik Ulvestad och Jesper Karlström (han har jobbat på i gymmet en del va?) som arbetade hårt och stängde allt spel centralt. Mittbackarna i Djurgården fick en ganska lugn dag på jobbet. Det ska sägas att det jobbas hårt av alla spelare i Djurgården och utan att ha någon statistik på det måste siffrorna över vunna dueller och närkamper peka på att rätt lag vann den här matchen. Djurgården var mer bestämda än AIK och beredda att jobba stenhårt för att få det man ville, det vill säga en finalplats.

***

Jag har sett AIK mycket under den här försäsongen nu och anser att den trupp man har är klart mycket bättre än på länge. Det är så klart enkelt att säga “så här ska man göra” och klart svårare att få det att bli så, jag är medveten om det. Men ändå…

Det råder inget tvivel om att det är en mycket kompetent trupp som sportchefen Björn Wesström har snickrat ihop, kompetensen finns. Ett återkommande frågetecken har varit anfallsspelet eller snarare bristen på fart i anfallsspelet. I den här matchen saknades avstängde Enoch Kofi Adu och det märktes. Kristoffer Olsson fick därmed ta ett halvt steg tillbaka till den roll han så ofta hade under fjolåret. Både Olsson och AIK mår bättre av att ha honom längre fram i planen lite oftare.

Med Tarik Elyounoussi och Nicolas Stefanelli blev AIK:s forwardsuppsättning väldigt mycket kortare och svagare i huvudspelet, därför var det aningen förvånande att det slogs så många längre, höga bollar mot dessa två. Det ingick knappast i matchplanen.

Anledningarna till att det blev så är givetvis flera. En sak är att Djurgårdens press fungerade väl, en annan att AIK spelade för långsamt och omständligt. För mycket i sidled och för mycket bakåt i planen. Visserligen leder det till en viss kontroll, men när man hela tiden får anfalla mot lag som hinner samla sig leder det allt för sällan till att man skapar något. Man fastnar och får antingen försvara eller återigen spela bollen i sidled eller bakåt.

Balansen i själva spelet måste jämnas ut här, i alla fall i mina ögon, och jag anser att AIK:s spelare är skickliga nog att utföra det man gör nu snabbare och på så sätt vinna mark mycket oftare. Norling kan vrida och vända på sin elva lite till, men jag tror inte att allt hänger på spelarna här. Lite mer djupled. Lite mer hotande löpningar och passningar. När det sitter kommer AIK att bli väldigt jobbiga att möta. Extremt jobbiga faktiskt.

***

Djurgården ska ha beröm för hur man genomförde den här matchen för man var det bättre laget, helt klart. Det hårda jobbet har jag redan nämnt och till det ska sägas att man får känslan av att laget gör det man är bra på. Inget krångel utan en tydlig väg fram mot motståndarmålet. Det kommer många inlägg och med en lite tyngre forward som kan stångas lite mer framgångsrikt i huvudspelet får man en dimension till i sitt spel. Jag förstår att sportchefen Bosse Andersson är nöjd med det han ser men också att det är i det offensiva straffområdet han behöver en pjäs till..

***

En annan svit som bröts är att Andreas Isaksson räddade en straff, det händer inte så ofta det heller.

***

AIK har två veckor på sig att justera sitt spel och det ska bli intressant att se om den här förlusten kan få laget att skärpa till sig ytterligare. Konkurrensen är knivskarp och det ska man se som en stor fördel.

***

På onsdag väntar lottningen om vilket lag som får hemmaplan i finalen. Malmö FF hade hellre sett AIK som motståndare (vid bortaplan) för att få spela matchen på naturgräs och de är nog inte så sugna på Tele2 Arenas konstgräs. Vi får avvakta onsdagens lottning för att se var finalen kommer att spelas. Nu siktar vi in oss på den allsvenska premiären!