FD:s krönikör: ”Svårt att se att någon kan stoppa MFF”

TAMPA. Vadå Tampa? MFF är ju i Bradenton? Och det var vi med, tills någon timme efter att Malmö FF tagit sin andra, av två möjliga, segrar under Florida-lägret genom 2-1 mot DC United. Sen drog vi som två skållade troll till Amalie Arena för att kika på när Victor Hedman och Anton Strålman Strålman välkomnade tvillingarna Sedin, Alexander Edler, Loui Eriksson, Anders Nilsson och Jacob Markström till Tampa med en rejäl överkörning (5-2).

Svenskfeber i Tampa.

Med andra ord: NHL-hockey!

Jag förutsätter att jag här och nu tappade cirka 99 procent av er som hittat hit men må så vara. Här kommer ett saftigt referat kring mina upplevelser från matchen Tampa Bay Lightning – Vancouver Canucks.

* Vi skulle väntat tills på lördag för då ska Vincent Lecavaliers nummer fyra pensioneras. Kommer bli ett jäkla liv.

* Tampa har enligt officiell statistik haft utsålt i 80 raka hemmamatcher. Den är klurig. För utan att varken ha någon lasersyn eller vara något mattesnille så behövdes det varken kikare eller master skills i liggande stolen för att komma fram till att fullt, det var det icke. Räknar de antal sålda? Högst troligt.

* Cheerleaders har inte passerat bäst före datum over here. Tvärtom.

Vi hade inte ätit som frukost och en go gubbe som verkade ha nån form av ansvar för att göda journalisterna snackade upp den cuban sandwich vi skulle få i andra periodpausen. Sandwich och sandwich. Snarare lite bröd på varsin sida om tre förpackningar Pärsons skinka. Men jag är inte den som är den när det gäller gratismat efter nio timmar utan krubb.

“Sandwich”

På tal om mediaservice. Den här hissen gick från garaget man kom in i via mediaingången hela vägen upp till sjunde våningens press tribune. På vägen hämtade och släppte den av allt från GM:s, städare, restaurangarbetare, nån hockeypresident och ja, alla var välkomna och blev lika vänligt bemötta av gubben som styrde skeppet. Ni ser honom på bilden nedan. Minst sagt en annorlunda upplevelse.

Hjälte.

Men nu var det ju inte hockey den här bloggen skulle handla om utan jag tänkte väl försöka summera den här veckan i Florida. Det har varit varmt, bihåleinflammatoriskt och onyttigt upphöjt i höga tal.

Det har poddats med Mackan, MP och Trasten. Det har gjorts långintervjuer åt höger och vänster. Det har till och med blivit en del FDTV trots att kameran kollega Österberg inhandlat inte direkt varit vår bästa vän.

Mackan & Morre.

Det har varit harmoniskt, alla spelare har bjudit till, MP har verkligen känt som att han ansträngt sig i intervjuerna, vill förklara, vill dela med sig och vill verkligen förmedla saker. Inte alla tränare som kör det racet, men det kanske också säger något om tryggheten och lugnet han känner inför vad som stunda skall. Malmö FF spelade inte brallorna av varken New England Revolution eller – än mindre – DC United, men det finns ändå något i det här laget som osar kvalité och trots AIK:s grymma värvningar och att det är cirka två månader till allsvenskan sparkar gång och att bollen är rund och transferfönster kan sabba allt und so weiter så har jag svårt att se att något ska rubba MFF och putta bort dem från tronen som Sveriges bästa lag.

Varför?

Mittförsvaret med Bengtsson och Nielsen bildar en ruskigt stark triangel med Dahlin som sista utpost. Brorsson och Safari ger en finfin bredd och Safari/Binaku ute till vänster ger samma sak. Eric Larsson tror jag kan bli Tinnerholm-bra om han får lite anpassningstid. Han ser spännande ut.

Innermittfältet med Bachirou och Lewicki känns väldigt stabilt och det är väl egentligen och Traustason är jag ganska säker på att han kommer dominera i Christiansen-stil offensivt när han är hel och ren. Rieks? Mycket att bevisa men han har ju visat förr vad han kan åstadkomma.

Carlos Strandberg, Markus Rosenberg och Alexander Jeremejeff är en topptrio som är urstark med allsvenska mått mätt. Strandberg ser ut att gå en riktigt, riktigt bra säsong till mötes och Mackan ser rent ut sagt jäkligt taggad ut. Jeremejeff verkar, precis som Carlos, också ha utvecklats och kan ta i princip vilken roll som helst i anfallsposition. Perfekt komplement.

Och Magnus Pehrsson. Tror han är bättre förberedd och mer taggad än någonsin tidigare. Det är i alla fall känslan han lyckas förmedla.

Nä ni, nu är klockan 01.25 här i Tampa och jag håller på att snörvla mig in i fördärvet. Och en bild säger ju mer än tusen ord så här har ni.