FD ANALYS: “De slovakiska journalisterna kollade på hotell redan i paus”

FOTBOLLDIREKT PÅ PLATS – U21-EM I POLEN

LUBLIN. Sverige stod för en blek insats mot Slovakien när det gällde som mest och är således utslaget ur sommarens U21-EM. Trots det finns det en del positivt att ta med sig från mästerskapet.

Vad som skulle bli ett mirakel slutade i stället med ett fullständigt misslyckande. Sverige hade kniven mot strupen inför mötet med Slovakien och var väl medvetna om att en stabil insats som renderade i tre poäng var ett krav för chans på avancemang i sommarens mästerskap.

Inför tillställningen hade det spekulerats om att förbundskapten Håkan Ericson skulle göra förändringar i startelvan. Det visade sig också mycket riktigt stämma då både Filip Dagerstål och Adam Lundqvist förpassades till bänken efter bleka insatser mot Polen. I stället fick Franz Brorsson och Egzon Binaku chansen att visa upp sig. Den möjligheten gavs även Kerim Mrabti, som blev 57-åringens val som ersättare till skadade Simon Tibbling. I övrigt var det samma lag som i måndags.

Spelarna hade de senaste dagarna pratat om att man visste hur viktig matchen mot Slovakien var, och att man skulle göra sitt yttersta trots att resultatet i mötet mellan England och Polen kunde vara avgörande trots svensk seger. Men väl på planen när domaren blåst igång matchen visade det sig mest vara tomma ord.

Tidigt i matchen såg man tydligt att Sverige saknade energin och viljan jämfört med slovakerna – och det skulle snart även visa sig på resultatet. Redan i den femte minuten smällde det nämligen till bakom Anton Cajtoft i målet då Martin Chrien nådde högst på en hörna och knåpade med huvudet in bollen i nät. Linus Wahlqvist lyckades inte hålla sin markering och sett från min plats på läktaren var det ett svagt ingripande från högerbacken.

I samma ögonblick tog England ledningen mot Polen och allt hopp om en svensk förstaplats grusades inom loppet av bara några sekunder.

Trots underläget syntes ingen förändring i spelet hos de gulklädda spelarna. Slovakien fortsatte vara det spelförande laget och drygt en kvart senare kunde man utöka sin ledning genom Jaroslav Mihalik. Återigen var det bristande försvarsarbete från Wahlqvist som låg bakom målet, då han blev ordentligt bortgjord när slovakerna tog sig förbi på hans kant.

När Sverige väl försökte skapa målchanser låg motståndarnas försvar lågt och spelade ett kompakt spel, som gjorde det förtvivlat svårt att öppna luckor. Hetaste läget hade Pawel Cibicki, men avslutet var tamt och Adrián Chovan kunde enkelt fånga upp bollen med sina händer.

Den första halvleken slutade således mållös för Sverige och det var en rejäl uppförsbacke som väntade under den andra och tillika avslutande halvleken. Ett bevis på det var att de slovakiska journalisterna framför mig tillbringade halvtidsvilan med att kolla på hotell i Polen framöver. Trots att det återstod 45 minuter av matchen var de säkra på sin sak.

Visserligen spelade Sverige upp sig under den andra halvleken, men nära en vändning var man i ärlighetens namn aldrig. Slovakien minimerade riskerna och agerade helt rätt i defensiven när det vankades anfall mot dem.

När Lubomir Satka bombade in bollen var det spiken i kistan och blågul ridå. Resultatet i mötet mellan Polen och England i Kielce spelade inte längre någon roll, utan allting var avgjort i den här matchen.

Besvikelsen var givetvis stor efteråt hos både spelarna och fansen. De tappra svenska supportrar som valt att stanna kvar i Lublin med förhoppning om ett underverk lämnade arenan med hängande huvuden. Till antalet var de inte lika många som i de två tidigare matcherna, men skapade ändå en stämning av högre klass. Att de inte fick mer valuta för pengarna är högst ovärdigt, men hela det här mästerskapet kan lättast beskrivas med orden ”stolpe ut” för Sverige.

Både mot England och Polen hade man det i sina egna händer, men lyckades inte knyta samman säcken. När det gällde som mest i den avgörande matchen mot Slovakien visade man som minst och det går inget annat än att påstå att spelarna har sig själva att skylla för uttåget.

Äventyret är således över och de regerande mästarna lyckades inte försvara guldet. Trots att missnöjet är stort just måste man ändå försöka se ljusglimtarna från turneringen, och fast än att resultaten inte var något att jubla över visade de flesta spelarna att det finns hopp för den svenska fotbollens framtid.