LÅNGLÄSNING – Martin Ericsson: ”Försökt få dem att inse vad fan som måste göras”

Martin Ericsson, 36, har lagt skorna på hyllan och blickar nu ut över Häckens träningsanläggning från sin plats på klubbens kansli. I en lång intervju med Mårthen Bergman berättar han om guldmissarna, konkurrensen som höll honom utanför landslaget, överkreativiteten i Elfsborg, var BK Häcken är på väg och hur gärna han hade velat göra mål i avskedsmatchen.
– Så in i helvete. Jag låg bara och fiskade i djupled sista kvarten men det sket sig.

Back in the days när jag skrev för Fotbollsverige.se var jag förmodligen den enda svenska journalisten som gjorde lägeskoll med Martin Ericsson, då i Ålborg, åtminstone en gång var sjätte vecka. Han var bra i Ålborg, kanske rent ut sagt svinbra. Det var alltid höga betyg, mål, framspelningar och han pratade ofta om hur bra det gick.

Några år senare var han tillbaka i allsvenskan och Elfsborg som senare blev BK Häcken. Det har blivit några intervjuer under de sju åren också och därför känns det lite småfint att kunna knyta ihop Martin Ericsson-intervjusäcken med en avslutande efter att skorna har lagts på den berömde hyllan. Och det är förstås inte utan att man undrar hur life livet är som nypensionerat fotbollsproffs.
– Jo tack! Det var direkt in på kontoret på måndag morgon, bara att köra igång. Det fanns liksom ingen anledning för mig att träna vidare i november utan då är det bättre att jag lägger den tiden på att sätta mig in i alla rutiner.

Innan vi fortsätter: vad är det du gör?
– Jag har det fina epitet eventkoordinator hos Häcken och kommer jobba mycket mycket kring matcher och evenemang, kring spelare, resor och dylikt. Det blir nog mycket Gothia cup också, fester och evenemang där. Det finns rikligt med saker att göra.

Hur är det då?
– Jävligt annorlunda, framför allt att sitta ner en hel dag. Det känns som långa dagar, men det har varit kul och jag är glad att jag fått saker att göra direkt. Det är inspirerande på ett annat sätt än fotbollen, det här är nya grejer för mig och det är skönt att vara på det nu och inte sitta och rulla tummarna.

Jag antar att du har utbildat dig parallellt med fotbollskarriären?
– Japp. Jag har en tvåårig service management-utbildning och läser nu till en kandidat inom sport management parallellt.

Beslutet att sluta, var det lätt, svårt eller mittemellan?
– Det tog lite tid, det var inte så solklart. Men man får kämpa på ett annat sätt med kroppen och så, att den ska hålla för tätt matchande. När jag känner mig fräsch och frisk har jag inte haft några problem alls att hänga med, utan känt att jag kan bidra. Jag har blivit mer sliten efter hårdare träning och matcher, det är väl det, men inget annat. Jag hade en tanke på att spela ett år till och plugga kandidatåret vid sidan av men klubben kände att det var dags föryngra och det naturliga var att jag fick en annan roll och klev åt sidan. Jag visste inte riktigt själv om jag ville fortsätta och i och med den chansen blev beslutet förstås enklare.

Du hade ändå lite planer på att lira ett år till, vad kände du då när Sonny kom och bara ”dags att föryngra nu, Martin, men här har du ett skrivbord”?
– Ska man lägga massa prestige i det så… men jag visste inte själv vad jag ville, sen fick jag min skada och pratade lite med vårt tränarteam. Sen fick jag min skada i vaden också som var konstig och jag fattade ingenting. Det var många faktorer som spelade in i det här beslutet och som gjorde det mycket mer naturligt. Vi får väl se om jag kommer sakna med, men jag tror inte det. Får väl se sakna, men tro . Jag hade motivation hela vägen in i mål, sista träningen skrek jag som vanligt och ja, allt kändes rätt.

Å andra sidan är säsongen slut för dina lagkamrater också. Jag vill inte måla fan på väggen men det kanske blir knepigare när det är dags att gå igen?
– Så är det ju. Det är nog lättare nu efter säsongen. Jag vet inte hur jag kommer reagera sen men jag har fått en känsla av att det här är rätt, och det beror nog mycket på att jag gör någonting annat direkt. Jag ser träningarna från kontorsfönstret varje dag och det gnager inte. Självklart finns det många stunder då jag kommer sakna adrenalinet man får där ute. Just nu känns det bra i alla fall, du får fråga om ett år igen.

Det kanske saknas folk på någon träning i vår…
– Frågar Stahre får jag väl hoppa in och lira vänsterback eller nåt.

Kommer du fortsätta lira ”på skoj”?
– Jag har fått lite förfrågningar där jag bor men jag vet inte, jag är nog inte jättesugen på att spela matcher. Hålla igång och träna, tjöta lite och sånt hade jag nog kunnat göra. Jag har lite gamla kompisar som spelar och jag kanske glider ner på någon träning. Kanske någon enstaka match.

För att visa vem som bestämmer?
– Man kan ju tro det.

Risken är väl att du bara ”shit vad är det här jag hänger inte med”?
– Precis. Deprimerande.

Hur var sista matchen?
– Vi vann 7-0, spelade bra, kroppen kändes bra och ja, det kändes som jag slutade på topp.

Kan tänka mig att du gärna ville göra mål.
– Så in i helvete. Jag låg bara och fiskade i djupled sista kvarten men det sket sig.

Det blev inte ens någon assist va?
– Jag och Alex (Farnerud) var med och pillade i många av målen men jag tror inte det.

Det ser inte ut så. Han fick tre däremot.
– Ja, men jag hade nog tre hockeyassist i sådana fall. Alltid något.

2003 i IFK Göteborg så var du 23 bast och gjorde sju mål och elva oss på 25 matcher. Vart var din karriär på väg då i ditt huvud?
– Där tänkte jag att jag byggde mig en karriär för att slå mig in i landslaget och få en bra utlandskarriär. Jag visste inte supermycket om Danmark men det kändes ändå som ett bra steg att få prova någonting nytt istället för Sverige. Ålborg visade sig vara väldigt bra, det var min typ av fotboll och jag fick en bra start med Erik Hamrén. Jag hade två fantastiska år där och var väl rankad som en av de bästa i ligan.

2005 bytte du till Bröndby.
– Bröndby var motsvarande det Malmö FF eller FCK är nu. De hade Michel Laudrup som tränare och en väldigt bra spelartrupp så för mig kändes det som ett bra val. De var alltid etta eller tvåa i ligan, spelade i Champions League-kval och hade spelare som Johan Elmander, Marcus Lantz som var med runt landslaget och Andreas Jakobsson och Mattias Jonson som båda hade gjort det kontinuerligt. ”Nu jävlar ska jag steppa upp!” var min tanke, så att kunde gå till något bättre istället för Holland.
– Men det gick snabbt under de där åren med rätt mycket turbulens och maktkamp i klubben. Det är väl egentligen det steget i min karriär som jag kan ångra, jag valde mellan Bröndby och FC Köpenhamn då och de klubbarna gick ju lite skilda vägar kan man säga. Men Bröndbyvägen kändes så tydlig, samtidigt som det var jävligt svårt att förutspå.

Du har bara en handfull vänskapslandskamper på ditt CV. Hur tänker du kring det?
– Det U21-landslaget jag tillhörde var oerhört bra, 90 procent blev väl bofasta i landslaget. Så när jag skulle konkurrera så var det Tobias Linderoth och Kim Källström som stod i vägen, och båda var i min ålder. Sen var det Anders Svensson som var mitt i karriären. Det var ganska många där som spelade i landslaget många, många år och det var ganska sällan ledningen bytte spelare. Det var få som kom in och få som åkte ut. Det var svårt, och jag har pratat med Alex (Farnerud) en del om det. För även om han var ute i bättre klubbar än jag var så hade han det lika svårt med att få en chans.
– Men konkurrensen var som sagt stor då och det vet jag att jag tänkte på i Danmark. Där kunde jag möta danskar i ligan som spelade halvbra och sen bara ”poff”, rakt in i landslaget.

Min uppfattning om dig under åren i Danmark var att du, för den generella svenska fotbollspubliken, var extremt anonym.
– Det är lite ”story of my life”. Jag har fått mycket mer uppskattning internt än externt. Med lite mer flyt hade jag kanske kunnat ha en mycket, om man ska kalla det större, karriär. Jag har hundra gånger tänkt tillbaka och vänt och vridit, men jag tog mina beslut baserat på den infon jag hade då och vet ärligt talat inte om jag hade gjort annorlunda i dag. Men i dag är det en helt annan värld där ute, i dag finns det säkert 15 länder man kan tänka sig att spela i som man inte kunde då. Men jag vet som sagt inte om jag hade gjort det för jag hade det ganska klart utstakat att jag ville till toppen. Sen att jag inte synts och hörts så mycket i media har jag inga problem med alls, det var snarare rätt skönt.

Du vände hem till allsvenskan vid 29 års ålder och valde att skriva ett längre kontrakt med Elfsborg. Valde du bort mer spel utanför Sveriges gränser då?
– Jag vet faktiskt inte vilka andra klubbar som var på banan då… jag och min fru skulle ha barn och vi var så inställda på att vi ville ha det här hemma och så kom Elfsborg och lag upp ett väldigt bra koncept på alla sätt. Så jag kollade inte ens på de där ”extrema äventyren”. Vi ville hem och ha barn helt enkelt. Sen vet jag inte om jag tänkte att jag skulle vara kvar i Sverige resten av min karriär, men det är klart att när man kritar på ett långtidskontrakt vid 29 års ålder så finns väl där en tanke på att det kanske blir så.

Hur blev det i ”Borås Barcelona” då tycker du?
– Det var konstigt för det var första gången jag spelade på konstgräs och började få skador jag aldrig haft förut. Det var sjukt frustrerande och jag visste inte vad det berodde på. Sen förväntades vi mer eller mindre jogga hem guldet med den truppen och jag var en ganska stor värvning. Istället blev det som att det blev någon form av sanning att jag var skadebenägen, fast jag inte varit det under de drygt tio tidigare åren i min seniorkarriär. Det var nytt för mig och alla oförklarliga skitskador gjorde mig lite trött mentalt.

Det kändes som att ni var favoriter till guldet varenda år du var där, men det ville sig aldrig riktigt.
– Den pressen låg oss nog i fatet. Vi hade väldigt många kreatörer på mitten och för många som ville styra taktpinnen. Det var inte så att någon av oss hade något ont ut av det men det var ingen som riktigt tog skitjobbet och det blev lite felbalans. Vi spelade trevligt och vägvinnande men kanske inte så spetsigt.

Inför 2012 kom Jörgen Lennartsson till Elfsborg och du lånades ut till Häcken.
– Jag pratade med Wettergren om vem som skulle bli ny tränare och han visste inte riktigt. Sen kom Lennartsson pratade redan tidigt i januari och jag undrade hur det såg ut. Han var rak och ärlig och sa som det var, han ville spela 4-4-2 och jag kände att ”jaha, vad fan hände nu?”. Han sa att han förstod om jag ville se mig omkring och tyckte också att jag borde spela.
– Jag hade egentligen ingen jättelust att flytta någon annanstans så jag började kolla runt och ringde Henriksson i Häcken, Lundén i Gais… ja, det var en jättekonstig situation. Och jag kände lite att ”Kan jag gå på lån till Häcken? Det kan jag ju inte göra?”. Men det gjorde jag och det blev ganska bra.

Det får man ändå säga.
– Första matchen spelade vi 0-0 mot Gais, Waris sprang där uppe och vi fick inte till det. Sen slog vi Malmö med 5-0 och resten är historia även om vi inte räckte hela vägen.

Elfsborg…
– Vann guld, japp. Men det erkännandet som vi fick betydde mycket, det var nog många som tyckte att vi var de som förtjänade guldet mest. Även om de vann ångrar jag inte klubbytet en sekund.
– Den säsongen blev ett skönt bevis för mig också, jag var nominerad till årets spelare och årets mittfältare. Det var en väldigt skön bekräftelse att få.

Var det givet att stanna efter den succésäsongen?
– Jag hade lite kontakt med klubbar i USA där. Men där var det kanske tryggheten som höll mig kvar. När det började närma sig något så kände jag att här ska säljas hus och hålla på och nä, vi har det bra här.

Varför lyckades ni aldrig riktigt ”ta det vidare” efter silvret?
– Det är många saker som spelar in men en stor del är att vi har fått ett erkännande, lagen möter oss på ett annat sätt. Jag kommer aldrig glömma när vi mötte Blåvitt och Stahre i första matchen efter 2012. Vi var skyhöga favoriter och de spelade väldigt, väldigt defensivt. Det hade vi aldrig upplevt innan och det var en konstig känsla men det om något är ett erkännande. Vi la nog lite för mycket fokus spelet, istället för att ännu mer när lagen mötte oss på det sättet, och vi torskade på det. Vi lyckades inte lösa upp de knutarna. Den respekten från motståndarna lever fortfarande kvar.
– Men vi har haft okej säsonger och kommit femma och på övre halvan förutom i år. Men vi har inte riktigt varit där och kanske haft för många spelare som inte förstått innebörden av det slitet som krävs för att vara med i toppen. Men vi närmar oss dagen som vi ska gå hela vägen. Guldet i cupen fick vi med oss i alla fall.

Har ni lagt för stor vikt vid att spela ”fin fotboll”?
– Det handlar inte om det. Men titta på de största lagen i dag, det spelar inte roll hur stora stjärnor det är, alla jobbar stenhårt, som svin rent ut sagt, även där. Och vi kanske inte haft förståelse för vad som krävs. Jag ska inte lägga allt på de unga spelarna utan det har varit en helhet i truppen. Våra toppar har varit jävligt bra, som när vi slagit Malmö match efter match. Sen har vi inte haft den mentala styrkan att göra det i 30 omgångar. Mogenheten och förståelsen för vad som krävs för att vinna, den har vi inte riktigt haft där. Vi har inte underkastat oss tillräckligt mycket arbete för att vinna match eller match.
– Det har inget med att spela för fin fotboll att göra, det vägrar jag att tro på. Det har jag brunnit för och jag har i mitt kaptenskap försökt sporra alla på träningen och få dem att inse vad fan som måste göras. Men jag tycker inte att vi har orkat med det, det kan jag vara ärlig att säga.

Är det en underprestation sett till BK Häckens resurser?
– Många menar att klubben gör en väldigt sund satsning, man gapar inte efter för mycket direkt som många andra, utan bygger upp en grund som håller på sikt. Klubben har tagit det försiktig sedan andraplatsen och nu har vi börjat ta större och större steg.

Vad tror du om Micke Stahre?
– Jag tror det blir jättebra. Där är just det jag pratade om, att få alla spelare att ge sitt allt hela tiden. Jag känner inte honom så vi har bara pratat ett par gånger men han är rak, ärlig och väldigt engagerad tränare. Kan han föra entusiasmen och engagemanget vidare på laget tror jag att de kan få energin över en hel säsong och därmed prestera jämnare.

Hur ser du på Häckens framtid?
– Jag är förstås part i målet men grunden har verkligen byggts bra. Det händer väldigt mycket i den här föreningen nu och vi har tankar och idéer kring hur vi ska ta det vidare. Alla vill satsa rakt upp i himlen, just nu finns det inga gränser. I Göteborg är det IFK och sen är det vi, det är bara att gå ut och ta för sig och ta marknadsandelar. Känslan är att vi har bra förutsättningar för det, såväl fotbollsmässigt som vid sidan om.

Vi ska försöka knyta ihop det här lite. Känner du att du maxade din karriär?
– Jag är nöjd med att jag fick spela i nästan 20 år. Sen har det gått jävligt fort och jag är nöjd någonstans med att jag alltid fått den interna bekräftelsen, jag har känt från alla att de har sett mig som jag vill bli sedd som fotbollsspelare och det är jag väldigt stolt över. Om jag nått min fulla potential? Jag hade helt klart som mål att jag skulle komma längre, det är inget snack om saken. Det är svårt att ge betyg på sin egen karriär men jag är nöjd. Jag siktade mot toppen men kom inte riktigt hela vägen.

Du har aldrig vunnit ligan. Hur ser du på det?
– Det har blivit några cupguld i Danmark och Sverige, och den gamla klassikern Royal league. Där vann jag till och med skytteligan tror jag. Men visst, det känner man också. Jag var van att vinna när jag var yngre och hade velat göra det här också. Men de som har vunnit någonting har det inte bättre nu ändå, sägs det ju. Så jag får ta med mig det, hehe.

Du spelade i Göteborg, Ålborg, Bröndby och Elfsborg under 12 år på 2000-talet. Det är ju faktiskt lite häpnadsväckande att du inte vunnit ligan en enda gång.
– Så är det, det är nog ganska unikt. Men som när någon på fotbollsgalan frågade när Häcken vinner guld så… rent statistisk borde det blir nästa eller nästnästa år. Jag är bra på att bygga upp saker, så får andra slutföra det.

Martin skrattar till och säger på bästa Tony Rickardsson-dalmål.
– Men jag är inte bitter.

Tycker du att du fått det ”erkännandet” du förtjänar?
– När jag spelade på topp har jag varit väldigt bra och absolut landslagsmässig. Oturligt för mig var jag i samma åldersgrupp som många som var bättre, eller åtminstone fick förtroendet och sen hade Sverige en landslagsledning då som, som sagt, inte bytte speciellt mycket. De som spelade gjorde det bra så det är svårt att säga någonting om det. Klart jag hade hoppats och velat spela mer i landslaget. Men så är det.

Inte bitter?
– Inte bitter.