KRÖNIKA: “AIK:s ‘doldisar’ visar form”

När jag lämnade Friends Arena bara någon minut efter att domaren Johan Hamlin tagit ett korrekt beslut, att blåsa av matchen, gjorde jag det med AIK-fansens ”Drömmar av guld”-sång i bakgrunden. Och så är det, nu drömmer man på riktigt om guld i Solna. BK Häcken var dagens motståndare och i ärlighets namn var Peter Gerhardsson och hans lag långt ifrån poäng i den här matchen, även om resultatet kan ge sken av annat. När man tittar på vilka spelare som fanns i nyckelroller idag måste man inse att AIK blir att räkna med: Fredrik Brustad och Haukur Hauksson, det var knappast vad något man såg komma innan matchen.

Det stod klart och tydligt från början: AIK var bättre än BK Häcken. Att siffrorna inte sprang iväg tidigt var en kombination av flera saker, men den här matchen borde AIK ha avgjort i den första halvleken. Nu är fotboll en sådan sport att den är brutalt ologisk i ganska stor utsträckning. Gästernas reducering kom  som en blixt från en klar himmel och plötsligt var det match igen. Egentligen ska man inte var förvånad, men ändå inte.

Johan Hamlin, och den assisterande domaren som var några få meter från situationen, tyckte inte att Jeremejeff använde oschyssta medel när Jos Hooiveld gick i backen. Rätt eller fel, i nio utav tio liknande situationer blåser domare i den försvarande spelarens fördel där. Johan Hamlin gjorde det inte.

Dickson Etuhu plöjde in 2-0 för AIK, drog på sig ett gult kort och sa vad han tyckte om domaren i paus. I andra halvlek visade han dessutom sitt missnöje och kastade bollen i backen efter ett domslut han inte gillade. Hamlin hade redan en hand på fickan och det andra gula kortet flög upp. Det röda likaså. AIK degraderade till tio man och Etuhu garanterade sig själv en plats rubriksättarnas (dock inte min) värld.

BK Häcken var ett lag som jag innan säsongen trodde skulle ligga precis under toppen, störa många, förstöra för “storklubbarna” och vara ett sådant där ”obehagligt” lag att möta. För tillfället är man nog mest obehagliga för sig själva. Det blir liksom inget flyt i deras spel och det ser stundtals både oorganiserat och oengagerat ut. Laget från Hisingen gör en klart sämre säsong än vad jag trodde att man var kapabla till.

AIK visar en styrka och stabilitet jag inte riktigt trodde att man hade i sig, med tio man har man gjort det bra förut (derbyt mot DIF t.ex) och även den här matchen klarades av på ett fördelaktigt sätt. Flera vassa kontringar och ett allmänt vårdat spel med bollen gav laget lugn och man hamnade inte i någon större panik. Erfarenheten som finns i laget kan bokstavligen talat bli guld värt.

Fredrik Brustad såg under den tidiga delen av säsongen, vi pratar gruppspel i Svenska Cupen här, ut som ett vansinnigt vasst nyförvärv. Islänningen Haukur Hauksson verkade vara en vettig lösning som ersättare till Martin Lorentzsson som högerback utan att glänsa. Sen började Allsvenskan och med det problemen för dessa herrar. Brustad såg klumpig och kantig ut, ingenting tydde på att kapaciteten fanns där och självförtroendet blev djupt nerstoppat i ett mörkt hål. Det mesta gick fel, ja nästan allt. Högerbacken Haukssons defensiva svaghet blev synlig, allt oftare blev det hål bakom honom och problem på hans kant, och det blev mindre speltid. Det såg riktigt risigt ut om man ska vara ärlig.

Någonting har fått både Brustad och Hauksson att växa, kanske är det tillfälligheter, kanske inte. En sak som det däremot inte finns något ”kanske” framför är deras nuvarande form för den är rent av lysande. Hauksson (fick ingen jobbig match defensivt idag), gjorde bra avtryck framåt. Brustad var både målskytt och framspelare i matchen och på så sätt en given hjälte. Brustad är inte alltid vän med bollen, men just nu är bollen vän med Brustad. Det räcker ganska långt.

Nästa uppgift för Gnaget blir GIF Sundsvall på bortaplan, en match man måste lösa utan de båda avstängda nycklarna Dickson Etuhu och Henok Goitom. Båda två kan därmed ladda för derbyt.

Det väntar ett högoktanigt derby på Tele 2 Arena mot ett Hammarby i poängbehov om en vecka, snacka om att den matchen blir minst sagt intressant.

Det spelar en större roll än man tror att AIK:s ”doldisar” visar form. Inget lag är starkare än sin svagaste länk och just är dessa “länkar” i bra form. Tittar man konkret på insatsen mot Häcken finns det mycket mer att önska av såväl Per Karlsson (som såg både seg och kantig ut), Ebeneser Ofori (som gjorde det för svårt för sig) och Henok Goitom (som man vet har en grym högsta nivå i sig). Med sparkapital av den nivån kan Andreas Alm sova gott några nätter till.

Man kan vrida och vända på läget hur många gånger man vill, men kontentan blir densamma: AIK  har Drömmar av guld.