DERBYKRÖNIKA: “Alm och Etuhu är de stora vinnarna”

Jag vill minnas att jag har läst någonstans att ”det lag som springer mest oftast vinner fotbollsmatcher”. Jag vet inte om det är en sanning man ska följa i sådant fall eller om det ens är värt att nämna. Det som är värt att nämna när det gäller derbyt mellan AIK och Djurgården är att många aikare verkligen sprang som om att det gällde livet. Allra mest och bäst sprang Dickson Etuhu som i den här matchen verkligen visade vilken nytta han kan göra. Om det här är hans nya nivå bådar det väldigt gott för AIK.

Det är en gammal och oskriven regel att hur än man försöker förutspå en match av den här karaktären så är risken stor att man är fel ute. Jag var själv helt fel ute den här gången, jag var faktiskt inte ens nära. Djurgårdens förberedelser har handlat väldigt mycket om skador och startelvan man ställde upp med var totalt ny för dem. Pelle Olsson hade inte så mycket att välja på, men de val han gjorde måste ändå ses som ”modiga” ur ett offensivt perspektiv.

Min bild innan matchen var att AIK skulle ta tag i taktpinnen och trycka ner Djurgården som skulle få satsa på omställningar. Utfallet blev något helt annat och matchen var jämn, antalet målchanser var jämna och det var snarare så att Djurgården växte sig allt starkare under halvleken.

Utvisningen på Noah Sonko Sundberg kom efter en dryg halvtimmes spel och då pekade en hel del på att Djurgårdens långa framgångsrika svit skulle fortsätta. Känslan hade nog  faktiskt varit detsamma även om det hade varit fortsatt spel elva mot elva.

Andreas Alm står ofta i skottlinjen så fort något går snett och kritiken växer ofta snabbt. Om det finns någon rättvisa ska han nu få mycket beröm för de beslut han fattade i den här matchen. Hans beslut att byta ut Johan Blomberg och plocka in Kenny Pavey i paus var ett väldigt lyckat drag. Pavey gjorde sin bästa halvlek på länge. Islänningen Hauksson som har haft det lite kämpigt som högerback under året gjorde en stabil insats som vikarierande mittback i den andra halvleken. Andreas Alm fick ut allt som gick ur sitt AIK med sina ändringar.

Pelle Olssons balans på Djurgården har nog aldrig varit offensivare (åtminstone inte en startelva) men man såg bekväma ut med det . Nye Moon virvlade runt på sin högerkant i väldigt fart, kanske inte med så stor effektivitet, men modet fanns där. Sam Johnson och Nyasha Mushekwi hotade ständigt ett AIK som kändes lite skakigt hela den första halvleken. Men 0-0 i paus var ett faktum.

Lag som blir övertaliga har ofta den fula ovanan att bli bekväma, man översköljs av en ”det här ordnar sig”-mentalitet som är svår att skaka av sig, skulle det gälla även ett Pelle Olsson-styrt Djurgården? Ja, i allra högsta grad. Det är faktiskt så att Djurgården var bättre så länge det var två fulltaliga lag, sedan släppte man initiativet till hemmalaget. Man sprang inte tillräckligt mycket.

Mohamed Bangura var ytterst nära att ge hemmalaget en drömstart, men friläget efter en dryg minut missades. Han fortsatte därefter att visa att han mycket väl kan vara på väg att hitta tillbaka till den form som gjorde honom till stor publikfavorit. Att det blev just Bangura som fick göra matchens enda mål känns logiskt, i den här matchen överglänste han Henok Goitom när det gäller det offensiva spelet.

AIK behövde den här segern så innerligt och det märktes på spelarna som verkligen tog ut sig maximalt. Det kommer att bli en otroligt tuff kamp om guldet och det är många lag som kommer att vara med i snacket till sista omgången, det är ingen nyhet. I och med den här vinsten kommer självförtroendet att växa hos AIK och nu får man dessutom återgå till ”normal” belastning vad gäller matchandet. Det behöver man efter en ytterst intensiv period med en hel del resor och många matcher.

Avslutningsvis måste AIKs arbetsinsats understrykas åter igen. Det var många spelare som offrade sig helhjärtat och verkligen tog ut sig maximalt i en period där man matchat otrolig mycket. Henok Goitom hade ingen stor afton offensivt men han slet kopiöst matchen igenom. Han blev kvar som ensam forward efter utvisningen, det är ingen lätt utmaning. Dickson Etuhu som jag tycker är matchens bästa spelare löper kopiöst över hela planen i tillägg till alla bollvinster han bidrar med. Extremt nyttig för laget. Kenny Pavey som inte har varit på topp under säsongen gör en väldigt bra andra halvlek och bidrar mycket till den här segern.

AIK sprang mest och det gav tre viktiga poäng så jag antar att jag hänger på den som myntade uttrycket och konstaterar att det i alla fall stämde den här gången.