KRÖNIKA: Press på Gren och Jingblad – tvingas skippa semester

KRÖNIKA: Vi reder ut det direkt: Nej, det var ingen frispark, Mikkelsen filmade och om det nu var frispark skulle den varit Hammarbys.

Nej, det försvarsarbete som Hammarby sedan bjuder på vid frisparken är riktigt uselt och det blev man straffade för den här gången.
Skoningslöst straffade. Det är i mina ögon ändå så att matchavgörandet skedde tidigare än så och det var, dessvärre för Bajens räkning, deras egen oförmåga i anfallsspelet som kostade eventuella poäng.

Inramningen var återigen av yttersta klass och man blir bara mer och mer bortskämd med det i den allsvenska fotbollen numera, underbart helt enkelt. Som bekant så var det två lag med helt olika formkurvor och självförtroende som äntrade Tele 2 till tifo och röksignaler av den kraftigare sorten.

Inledningen var tät och känslan blev direkt att det här skulle kunna bli ett drama in i de sista. Stefan Batan räddade på mållinjen, John Alvbåge avstyrde både Måns Söderkvist och Linus Hallenius chanser och Tim Markström räddade ett friläge från Gustav Engvall. Där tror jag att jag fick med de flesta av de allra hetaste målchanserna där och det kunde lika gärna stått 1-1 eller 2-2 när vi gick till halvtidskaffet. Och kanelbullen.

IFK Göteborg är solida, rent galet täta centralt i både backlinje och på mittfältet. Organisatoriskt har Lennartsson verkligen hittat rätt och de spelare han har till sitt förfogande är skickliga på det man är tillsagda att göra. Har man en annan klubb än IFK Göteborg som ”sitt” lag slänger man sig nog gärna med uttryck som ”tråkigt, trist och defensivt”. Jodå, visst kan man se det så. Men fem insläppta mål på tretton spelade matcher är imponerande oavsett på vilket sätt man spelar. Fotboll handlar som bekant om att vinna matcher. Om att göra fler mål än motståndarna. Och det har IFK Göteborg gjort tio gånger av tretton möjliga.

Hammarbys passningsspel vill inte riktigt fungera på det sätt jag tror Nanne Bergstrand vill. Allt för ofta är starten på anfallen, oavsett om det kommer från backlinje eller mittfältare som ”hämtar boll”, präglade av för lösa eller oprecisa passningar. Redan där är tempot som bortblåst allt för många gånger, där har Nanne något att slipa på under ”semestern”. Men Bajen gjorde trots det en bra insats och hade bara skärpan varit aningen bättre så hade man kunnat ta inte bara en, utan tre poäng i den här matchen.

Som svar till Blåvitts täta centrala block drog sig Linus Hallenius ofta ut mot en kant, den här dagen helt rätt metod och han var inblandad i det allra mesta som Bajen skapade. När Hallenius blev utbytt i mitten av den andra halvleken satt jag som ett frågetecken då hans prestation idag, enligt mig, var lovande, inte fantastiskt men klart lovande. Nahir Besara kom in, Pablo Pinones-Arce kom in. Men något mer än trillande runt IFK:s straffområde blev det sällan. Några skott och några inlägg men mer blev det inte.

Blåvitts defensiv har vi pratat om nog, deras offensiv var idag inte det vassaste vi sett i årets allsvenska men tillräckligt bra för att vinna matchen. Emil Salomonsson hade hela högerkanten till sitt förfogande och drog iväg på några rejäla räder i djupled. Till vänster löpte Aleesami fram och tillbaka och längst fram fanns Lasse Vibe och Gustav Engvall (ersatt av målskytt Mikkelsen efter en dryg timme) som försökte. Men det var inte så att det var ett överflöd av klara, heta målchanser. Det var det inte.

Och så då till de sista minuterna där det hettade till rejält. Domare Hamlin “gick på” Thomas Mikkelsens dykning. Hammarby tappade fokus och lämnade Lasse Vibe ensam, med yta dessutom. Inspelet snett inåt bakåt nådde Mikkelsen som stod på benen den här gången och lyckades, med lite möda och en oren träff, förpassa bollen in bakom Tim Markström. I matchminut åttiosex (86).

Det är ju ingen nyhet att den här typen av matcher, mellan två lag i totalt motsatt form och ”flyt”, ofta avgörs så här. I slutet, där tur och otur, domslut eller ramträffar eller andra ytterst små marginaler avgör. Och alltid är det till fördel hos laget som är ”in the zone”. Alltid dessa marginaler. 

Sedan kom nästa ”smäll” för Hammarby när den inhoppande Pablo Pinones Arce fällde en framstormande bortaspelare i ett kontringsläge. Solklart spelförstörande och solklart gult kort, trodde jag. Men Pinones-Arce fick syna det röda kortet och ta sig av planen omgående. ”Nya direktiv” till domarkåren säger man, märkligt säger jag. (Har dock inte synat händelsen i efterhand då den för matchen är ganska obetydlig).

Hamlin blåste av matchen, Blåvitt firade ännu en seger och en serieledning som känns rättvis efter en väl genomförd första halva av serien. Defensiven sitter, offensiven kan givetvis vara bättre än idag men totalt sett är det rättvisa allsvenska serieledare som åker hem till Göteborg igen.

Hammarby letar efter formen, insatsen mot IFK var ytterligare ett steg framåt i rätt riktning precis som den andra halvleken i Kalmar i förra omgången var. Bergstrand & Co har ett jobb att göra med lagets passningsspel. Claes Hellgren har ett jobb att se till att benen är piggare än någonsin när det drar igång igen. Hammarby har visat att man i sina bättre stunder kan störa vilket lag som helst och att det finns potential. Det gäller bara att leva upp till den lite oftare.

Sportcheferna Jingblad (HIF) och Gren (IFK) lär inte ta semester de kommande veckorna. Hos Jingblad lär det finnas en prioritering att säkra en eller två spelare (exklusive den redan klara målvakten) som direkt kan konkurrera om en plats i startelvan. Mats Gren kan förvänta sig att Lasse Vibe blir hett villebråd och möjligen att ytterligare någon dragit ögonen till sig. Om Vibe drar iväg blir fokus att plocka in en ny forward annars är man nog rätt nöjda. Och konstigt vore det väl annars.

*****

Några korta om MFF – DIF (1-1)

– Imponerande av Djurgården, poäng både mot IFK Göteborg och Malmö FF. Det kan nog bli en intressant höst för blåränderna.

– Guillermo Molins borde ha fått ett rött kort direkt. Hans stämpling är avsiktlig, feg och ful. Ovärdigt på en fotbollsplan.

– Helander, Olsen och möjligen till exempel Adu lär prata med sina agenter en hel del inom kort. Återstår att se hur MFF:s startelva ser ut om en månad.

– Mushekwi. Snacka om lyckoträff. Han säger själv att Djurgården är det enda svenska alternativet och jag tror honom i det. Men vad finns det för övrigt intresse? Holland, Frankrike, Portugal? En sak är säker, Bosse Andersson har ett uppdrag att utföra.

*****

Nu tar serien uppehåll men det kommer en sammanfattning av det som skett så småningom. Stay tuned.