KRÖNIKA: ”Förstår Molins frustration – han kan explodera”

MALMÖ. Jag var ganska kritisk mot Guillermo Molins uppträdande kring att han blev av med kaptensbindeln. Klickar ni på länken så får ni min tankar där och då men en snabb recap är att jag tycker att hans sätt att hantera det kan skada laget och att det visar på lite problem med attityden. 

Nu har jag följt Malmö FF på nära håll under en veckas tid och måste erkänna att jag har börjat se det lite annorlunda. Jag träffade ”Gische” inför hans första ”ordentliga” allsvenska säsong 2008 och vi snackade i säkert två timmar om allt mellan himmel och jord. Det jag minns mest är att han var otroligt driven, målinriktad, en enorm vinnarskalle. Inget skulle få stå i vägen för honom.

Drygt tre år senare hade han vunnit SM-guld me MFF och testade vingarna i belgiska storklubben Anderlecht. Det blev en katastrof och Molins skadade sig direkt. Det blev 256 minuter totalt under ett år utomlands för Anderlecht och Real Betis.

Han vände hem till Malmö och hann med finfina 16 baljor på 22 matcher, utsågs till lagkapten och sen oturen var framme igen. ”Gische” fick hoppa på kryckor och se laget i sitt hjärta spela Champions League mot jättar som Juventus och Atletico Madrid. Detta under en säsong som hade sett ut att bli hans, där formen var strålande.

Jag hade hört snacket om att bindeln kanske skulle tas ifrån honom lite innan det skedde. Det är förstås, på alla vis, ett logiskt beslut. Markus Rosenberg är stadens hemvändande son som sköt klubben till CL-äventyr och SM-guld. Bäst när det gäller och en perfekt representant och ansikte utåt för Malmö FF.

Jag tyckte att ”Gische”, enorm vinnarskalle eller ej, också borde fattat det och inte blivit så irriterad. Men efter att ha sett honom i träning under veckan, hur han står och nöter skott medan lagkamraterna tränar som vanligt, hur han står och skjuter boll efter boll med sin ”svagare fot” mot ett öppet mål… det är svårt att inte känna för honom. Visst, det finns värre jobb, med sämre löner och jaddi jaddi, men att den här långa skadeperioden och det här eviga nötandet (om det så är skotträning eller sjukgymnastpendling till Halmstad) sliter förstås på psyket.

Om sjukgymnastpendlingen och röda stugor i skogen kan ni läsa här (om ni missat det).

Intervjun är superb och jag ska nu försöka mig på någon mindre snygg metafor kopplat till det här utomordentliga citatet:
”Ibland blev dagarna så sena att det inte varit lönt att köra tillbaka. Så jag har hyrt ett ställe utanför Halmstad, en liten röd stuga mitt ute i skogen. Man var ju inte kaxig där på kvällen när allt blev mörkt och det susade i träden. Ingen hade hört mig skrika där. Jag ser mig som rätt tuff, men där märkte jag att det inte riktigt var så.”

Det känns som att allt slit, allt jobbigt, all frustration, all saknad och all ensamhet som Gische byggde på sig under skadeperioden, lagkompisarnas CL-spel och så vidare bara exploderade när han som saltbonanza i såren också blev av bindeln. Den bindeln som han burit så stolt och verkligen värdesatt.

Han har själv sagt att han ska explodera när han kommer tillbaka och lyckas han samla alla dessa motgångar och kanalisera all energi åt rätt håll inför sin comeback så tror jag också att det är det som kommer att hända. Vill det sig MFF-väl så kan explosionen blir så stor att den hörs långt utanför Wolff Eikrem City.