LÅNGLÄSNING Blåvittprofilen om tuffa kampen: “Större människa”

113 allsvenska matcher hade ingen betydelse längre. En enda match till var allt han önskade. Det blev 28 till – hittills. I en lång intervju berättar Emil Salomonsson, 24, om hur han tvingades gå holmgång mot sin egen kropp – och vann på knockout, tack vare kärleken till fotbollen.
– Jag har blivit en större människa. Jag är så extremt tacksam över att jag fortfarande får spela fotboll, säger han till FotbollDirekt.se.

GÖTEBORG. För fjorton månader sedan häckade han hemma hos föräldrarna i Örkelljunga och fick knappt röra en fena. Läkarna beordrade en månads vila som bara fick inkludera dagliga promenader. För en träningsberoende idrottsman mitt uppe i sin toppallsvenska karriär innebar det kli i benen och en saknad efter hård, långdragen försäsongsträning. Hans enda önskan var att springa in på Gamla Ullevis gräsmatta igen, om så bara en gång till.

Tack vare målmedvetenhet och grundpassion för att spela fotboll gjorde han det 28 gånger till bara under fjolåret. Nu laddar han inför en ny säsong.

Emil Salomonsson möter upp med ett leende på Kamratgården, häller upp ett glas vatten och så sätter vi oss i matsalen bland övrig personal i IFK Göteborg. Spelarna beskriver årets försäsong som hårdare än någonsin, men trots att det handlar om årets fysiskt tuffaste period vill Emil knappt att den ska ta slut.

Han pustar ut.
– Fy fan, vi hade Cooper-test nu på förmiddagen. Man går och tänker på det i flera veckor innan och det är så jävla skönt när det är klart, säger han och skrattar.

De senaste åren har IFK Göteborg, till skillnad från de flesta övriga allsvenska lagen, valt att påbörja försäsongen i början på december. Tränarna kallar perioden för en uppbyggnadsperiod, och syftet är att lagets fysiska form ska ligga långt framme redan i januari, då taktisk och teknisk finslipning kan påbörjas.

Under förra säsongens uppbyggnadsperiod saknades en spelare. I början av december 2012 lades Emil Salomonsson in på sjukhus för att operera bort tjocktarmen. Symptomen dök upp i början av 2011, och i oktober samma år fick han diagnosen ulcerös kolit – en kronisk, inflammatorisk tarmsjukdom.
– Det var ett aggressivt förlopp, berättar han.
– Många kan ha sjukdomen i 10-15 år utan att det blir så aggressivt. Det ska komma i skov, att man är sjuk en månad, sedan frisk i åtta, nio månader, sedan sjuk i någon månad igen och så vidare. Jag hade det konstant i två år, det var ganska extremt. Det fanns ingen medicin som man vet funkar, man har testat allt möjligt.

Hur är det nu med sjukdomen?
– Det funkar ju, den är under kontroll. Om jag hade gett min mage som den är nu till någon annan här inne skulle de tycka att det var jobbigt. Men för mig är det en ny vardag, en perfekt vardag jämfört med vad jag har haft innan. Jag kan inte kolla tillbaka och vara bitter för hur jag var för fyra år sedan, hur jag mådde då. Jag mår bättre nu för jag har ett bredare perspektiv på livet. Visst, man kan verklighetsfly och åka till andra ställen i världen, men om man inte mår bra i sin vardag tror jag att man blir mer deprimerad som människa. Men jag mår bra för varje sekund, varje dag. Det är det som är det viktigaste.

Du har berättat att du innan operationen kunde besöka toaletten 20 gånger om dagen, hur mycket bättre är det nu rent praktiskt?
– Det blir kanske sex, sju gånger nu, sett till att jag äter så mycket. Jag har alltid haft bra ämnesomsättning, men vikten är bättre än innan. Fettprocenten är bra och framför allt är jag inte så trött. Det räcker att jag sover åtta timmar per dag. Innan lade jag mig vid 22, vaknade åtta på morgonen, kom hem från träningen och sov från 13 till 16, typ. Det behöver jag inte göra längre och det är jävligt skönt.

Han tänker efter och fortsätter:
– Det är en jädra grej att kunna spela fotboll igen. Jag märkte under semestern när jag inte spelade fotboll att magen mådde lite sämre på något vis. Jag vet inte om det är något mentalt, att jag mår bättre när jag har träningar. Rutiner tror jag är viktigt. Nu när jag har två-tre träningar om dagen mår magen bra. Det är skönt att det är så och inte tvärtom, att den blir sämre när jag tränar. Sedan lär jag mig varje dag vad jag kan äta och vad jag ska akta mig för, vad jag borde äta oftare eller mer sällan, förklarar Emil.

Efter operationen visste han inte om han skulle kunna spela allsvensk fotboll igen. Men 24-åringen vägrade att låta ovissheten styra hans framtid.
– Jag bestämde mig direkt efter min operation. Det är en ganska tuff operation man gör, jag tror att jag var inne mellan klockan 9 och 17 under operationen, nedsövd och man vaknar rätt groggy. Jag hade fått höra innan operationen att man ska försöka vara uppe och gå i runt tio minuter första dagen. Då hade jag bestämt mig och sa: ”jag ska gå 20 minuter”. Andra dagen en halvtimme säger de, ja, då ska jag upp på 45 minuter. Pappa var här uppe och tog hand om mig eftersom man inte fick lyfta saker på en månad, man är ganska sliten. Han lagade mat och så. Jag var ute i Skatås och gick varje dag och ibland blev det tvåtimmarspromenader. Så jag tror någonstans att jag bestämde mig, plus att jag har en lättränad kropp. Det är nog det som gjorde att jag kom så snabbt tillbaka.

Emil var tillbaka i träning redan i januari och den 9 februari förra året gjorde högerbacken sin matchcomeback efter sjukdomsperioden.
– Freddan (Fredrik Larsson, sjukgymnast) visste inte heller hur lång tid det skulle ta. Vi hade ingen aning. Om det skulle ta tre månader och jag skulle vara tillbaka precis till seriestarten, om det skulle bli till hösten eller om jag skulle komma tillbaka alls. Att då komma tillbaka i mitten av februari var helt otroligt, och att sedan kunna spela premiären mot Häcken, det var väldigt mycket mer än vad jag trodde, säger han.

IFK Göteborg mötte danska Sönderjyske i en träningsmatch på Valhalla och när Emil byttes in med en kvart kvar lyfte hela idrottsplatsen. 2 391 människor reste sig upp och hyllade kämpen. Emil blir känslosam när han tänker tillbaka på det ögonblicket.
– Det var helt fantastiskt. Jag kommer ihåg när jag gick för att värma upp där vid sidlinjen och folk började applådera. Sedan brast det med morsan, farsan och syrran där på läktaren efter matchen, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.

Han tittar ner i bordet och rösten får en lätt skör ton.
– Fan, det var en stor dag. Om det inte är den största i mitt fotbollsliv så… det är väl den och cupfinalen då. Jag kan inte beskriva det med ord. Jag kommer alltid ha med mig det, att om man besegrar det negativa får man extrem upprättelse mentalt.

Rent mentalt, hur klarade du av den tuffa tiden?
– Klart att det var jobbigt. Sedan hade jag mina sätt att bearbeta det. Musik, prata med föräldrarna… Jag har aldrig varit något fan av att dumpa mina problem på nära och kära. Jag mår inte bättre när de mår sämre. Jag mår bättre när de mår bra.

Han funderar i några sekunder.
– Musiken var nog väldigt viktig, jag har lyssnat mycket på musik, alltid gjort. Sedan fotbollen i sig. Vissa dagar efter träningen har jag bara stått och skjutit, lite som terapi liksom. Ibland har jag gått upp och kört lite extra gym. Man är trött men har sådan ilska inom sig som man bara vill få ut. Lite sådana grejer.

Var det någon särskild typ av musik?
– Jag är extrem allätare. Allt från hip hop till Bruce Springsteen till Melissa Horn till B.I.G, Tupac. Musik för mig förmedlar en känsla och för att kunna få alla känslor tror jag att man behöver ha alla genrer. För mig är det så i alla fall. Sedan är det olika, vissa kanske inte gillar alla typer, men jag har väldigt brett spektra.

Blir det många konserter också?
– Inte så många, jag försöker passa på när det är något jag vill se. Jag blev besviken nu när J. Cole (hip hop-artist) var här i Göteborg, för då var vi i Mjällby på bortamatch. Honom hade jag gärna velat se. Annars har det blivit lite olika de senaste åren, Springsteen, Gyllene Tider, Melissa Horn och Chris Brown. Sedan vill jag se Jay-Z och dem men det har aldrig passat in.

Om vi går tillbaka till den jobbigaste perioden, vad betydde fotbollen under den kampen?
– För mig betydde den nästan allt alltså. Då hade jag det jobbigt, men under träning och när jag var här inne – då mådde jag bra. Då var jag en i gänget, och när jag tränade och spelade fotboll tänkte jag inte på min mage. Den var i relativt bra skick under träningen. Då blev fotbollen som terapi. Varför jag ens sitter här, varför jag har kommit till allsvenskan – det är för att jag älskar spela fotboll. Det är inte att jag har varit den killen alla pratat om sedan jag var åtta, nio år gammal. Jag har spelat nästan för mycket fotboll när jag var liten, jag har skottat planer för att kunna lira på vintern. När jag var yngre åkte jag ner till idrottsplatsen vid fyra och kom hem vid åtta. Det var så kul.

Han tystnar kort och fortsätter:
– Jag är så extremt tacksam över att jag fortfarande får hålla på med det. När det var som värst önskade jag att jag skulle få en match till i allsvenskan och sedan fick jag 28 bara under 2013, så jag kan inte önska mig mycket mer.

Ulcerös kolit har drabbat flera idrottsmän genom åren. Hockeyspelaren Per Svartvadet tvingades avsluta sin idrottskarriär till en följd av sjukdomen. Tankarna på att karriären kunde vara över såg Emil till att tränga ut ur sitt huvud.
– Jag funderade på att den kunde vara slut, men jag ville inte sluta om inte någon läkare sa till mig att ”du kan inte spela”, ”magen funkar inte” eller ”det är farligt”. Då har man inget val. Jag kan inte sitta och säga till läkaren: ”nä, du har fel, jag kan visst spela”. Men jag skulle inte sluta själv. Det var inget snack om saken. Jag slutar inte själv. Men läkarna sa hela tiden att jag skulle kunna spela igen inom tre, fyra månader om operationen gick bra. Sedan är det ingen enkel operation, det är inte som att gå till frisören och klippa frissan där man vet att det blir bra. Det fanns alltid ett ”om”.
– Den här sjukdomen är extremt individuell hur den ter sig. All heder till Per Svartvadet men jag vet inte hur situationen var för honom, om han kände att det inte var värt det när han tänkte på familjen och så. Han är lite äldre än jag. Jag är 23, 24 och då tänker man inte i de banorna.

Kunde du sporras när du hörde om andra idrottsmän med samma problem som du?
– Jag sökte lite på google och försökte hitta andra spelare med sjukdomen. Jag hittade bland annat en väldigt bra fotbollsspelare i Manchester United som har det, Darren Fletcher. Han hade fått ta timeout och kommit tillbaka, men sedan läste jag att han fick opereras för det också. Då har väl han gjort något liknande som jag. Så jag hoppas att jag stöter på honom någon gång i framtiden så kan vi dela lite historier, säger han.

Under perioden efter operationen bestämde sig Emil för att hantera sjukdomen med öppenhet. Han märkte att sjukdomen var vanligare än vad han trodde och ville göra något åt det tabu som han upplevde fanns kring den.
– Jag tror väl lite på att man har ett syfte med varför man är på den här jorden. Mitt syfte är kanske att jag ska förklara lite mer vad det är för grejer. Och alltså magsjukdomar… det är ett samlingsnamn för många olika typer av magsjukdomar, men om man kan få fler att förstå att det är rätt vanligt har man mycket vunnit. För jag hade ingen aning om vad det här var innan jag fick det. Jag hade aldrig hört det ens. Sedan när jag väl hade fått det så kom det folk som är nära mig, vänner, och sa: “jag har en kompis som har det” och “jag har det” var det till och med någon som sa, utan att jag visste om det. Då insåg jag att det är tabu på det typ. Folk vågar inte prata om det. Folk pratar om vad man stoppar för mat i munnen och lägger upp foton på instagram: ”det här åt jag idag”. Men sedan vet jag barn som går i skolan men inte vågar gå på toa där för att “man ska inte göra det”, man ska inte gå på toa i skolan. Det är en oskriven regel liksom, och det funkar ju inte. Att det blir så mycket tabu, det är därför jag vill prata om det. Sedan förstår jag att vissa människor kanske är äckelmagade, men någonstans måste man förstå vad det är för grej, säger 24-åringen.

Emil berättar att han var uppe i Stockholm i vintras och spelade in en film om sjukdomen. Där träffade han sju, åtta andra unga människor som har den. Emil kände en lättsamhet över att kunna prata naturligt om sjukdomen med människor som upplevde liknande saker som han själv.
– Vilka människor alltså. Fan vilka starka människor. Jag hade en walk-in-the-park jämfört med hur tufft de hade haft det. Det finns så starka människor runt den här sjukdomen som man kan använda sig av. Någonstans är det skönt att kunna prata öppet om det och… inte vara rädd för hur andra ska tycka och tänka om mig, för det skiter jag i. Men att de förstår vad jag säger. Man behöver inte förklara vad det är och man kan prata om olika mediciner och så. Man delar historier liksom och kunde snacka precis som det var utan att behöva hymla med något. Jag har kontakt med några via Facebook och sms, och jag hoppas att de hör av sig till mig om de behöver lite stöttning. Det är sådant som jag tycker är viktigt, säger Emil.

Perioden när han inte fick träna med övriga laget beskriver han som tortyr.
– Det var extremt jobbigt. Vi var på två träningsläger, och första träningslägret var det gräs och man kunde träna i shorts igen… Gissa om jag blev sugen. Någonstans kändes det lättare när man var här uppe och de andra i laget var två kilometer bort och man slapp se dem spela fotboll. Men att vara ute på planen och löpa lite runtom och göra grejer vid sidan av medan de andra kan träna… att bara stå där. Fan alltså, det är inte lätt mentalt. Då ville jag bara ge mig ut och köra, berättar Emil.

Tiden vid sidan av gav honom en inblick i hur tufft långtidsskadade spelare har det. Han tänker på sin otursamme lagkamrat Ludwig Augustinsson, som missade hela sin debutsäsong i allsvenskan på grund av dubbla knäskador.
– Jag kan förstå dem som drar av korsband och åker på sådana riktigt rejäla skador. Som Ludwig nu, han ligger mig varmt om hjärtat, vi bor grannar och umgås en del. Jag försöker ta hand om honom lite och han tar hand om mig. När han skadade sig andra gången i somras var det nästan jobbigare än när jag själv var borta, för jag vet hur mycket fotbollen betyder för honom. En så ambitiös kille som har stakat ut framtiden också: ”om ett år ska jag vara där och om två år ska jag vara där”. Då blir det jobbigt att stå och rehaba ett helt år. Men han har insett det tror jag, att han kommer tillbaka starkare av det. Han vet att karriären är lång och han är bara purfärskt liksom. Han är riktigt stark.

I år får ni båda en hel försäsong. Gissar jag rätt om ni är de två i Blåvitt som uppskattar försäsongen mest?
– Ja, skojar du. Det är väl jag och Ludde. Det var den 4 december som jag opererades, och när det var 4 december nu i år körde vi ett dubbelpass. Då sprang jag lite lättare, om man säger så.

Innan sjukdomen hade det mesta i Emils fotbollsliv gått stegvis uppåt hela tiden. Han spelade tidigt seniorfotboll i moderklubben Ekets Goif och när han snappades upp av Ängelholms FF 2004 tog hans utveckling fart.

När Emil växte upp fanns en framtida allsvensk karriär inte på kartan.
– Jag kommer från ett litet ställe och innan jag blev allsvensk spelare var det ingen från kommunen som hade tagit sig hela vägen och spelat allsvenskan. Så jag tänkte inte riktigt så. Jag tänkte när jag var yngre att “om jag kan spela i division sex får jag vara nöjd med det”. Jag såg inte längre än så. Sedan gillade jag att spela fotboll så jag spelade fotboll typ alltid. Det var det som drev mig framåt. Jag debuterade i division sex när jag var 13 eller 14 och sedan kom jag till Ängelholm. När jag tog plats i a-laget där som 16-åring fattade jag att det var lite speciellt. Då var man ung liksom.

Till en början pendlade Emil de tre milen mellan hemmet i Örkelljunga och Ängelholm, där han också gick på fotbollsgymnasium. Som 17-åring flyttade han in i en egen lägenhet i Ängelholm.
– Jag bodde själv men en av mina bästa kompisar i klassen bodde dörr i dörr med sin familj. Det gjorde att det inte var tufft alls att flytta hemifrån så tidigt. Jag fick alltid käk där och det är som en extrafamilj idag. Jag var hos dem varje dag, jag bara sov i min lägenhet typ. Det var en fantastisk tid som jag kan sakna lite faktiskt, man kunde göra som man ville.
– Jag tränade på förmiddagen i skolan ett par dagar i veckan och sedan tränade vi på eftermiddagen med ÄFF. Folk jobbade ju, även när det var superettan. Det är en lite annorlunda värld när man kommer hit till Kamratgården och får mat och så efter varje träning, funderar Emil.

2007 tog Ängelholm steget upp i superettan och 18-årige Emil Salomonsson var ordinarie. Han hade kommit till klubben som innermittfältare men skolats om till ytter och anfallare. När han slog igenom i superettan 2008 gjorde han det i första hand som en målfarlig kantspelare, med spetskvaliteter som löpstyrka och snabbhet.
– Det roligaste hade varit att vara anfallare i division 2 kanske, och ösa in mål typ. Jag tycker fortfarande att det är roligast att spela anfallare, men jag håller inte på den här nivån i allsvenskan som anfallare, erkänner Emil med ett leende.

Han gjorde nio mål på 28 matcher och efter den framgångsrika debutsäsongen i superettan jagades 19-åringen av IFK Göteborg, Helsingborg och Halmstads BK.

Tränaren Janne Andersson (”han tog mig på en tur på stan”), den mildare konkurrensen om speltid och lugnet kring klubben blev huvudanledningar när han valde HBK. I och med det valet fick han vänja sig vid ett nytt positionsbyte.
– Jag blev nedflyttad ganska omgående i Halmstad. Jag brukar skämta lite och säga att jag fick två matcher på mig att visa om jag höll som anfallare eller yttermittfältare och det gjorde jag inte, så då blev jag högerback, säger han och skrattar.

Hur var det att tackla, att knuffas ner till en försvarsposition?
– I början var det lite svårt att köpa kanske. Man hade alltid tänkt att spela back handlar om destruktiva saker som att tackla och så, och det har aldrig varit min grej. Dock har man anammat det lite nu och jag kan i dag känna glädje över en bra glidtackling. Men när jag hörde det först tänkte jag: ”ha?!”. Sedan gav jag det en chans och det gick ganska bra första matchen. Jag märkte direkt att många gillade mitt offensiva spel och då fick jag en identitet som ytterback, vilket jag kanske inte hade som yttermittfältare. Där var man mer en i mängden. Nu var jag en offensiv ytterback, och vid den tiden jag kom fram var det inte så många unga offensiva ytterbackar. Jag är glad för nu ploppar det fram många hela tiden.

Du känner att du gick i bräschen lite där?
– Lite så. Jag vill inte säga att jag banade väg men det är ändå gött, och jag känner lite extra för högerbackarna. De känns som kollegor på ett annat sätt än resten. Nu känns det som att jag är högerback, till 95 procent.

Jag vet att en stor högerbacksförebild för dig är Barcelonas Dani Alves. På vilket sätt hjälpte hans offensiva spelstil när du skolades om?
– Han värvades av Barca i den vevan och han var extremt offensiv, gjorde mycket mål och assist. Då blev det mycket lättare, när man kollade på Barca och såg att han var offensiv. Jag gillade honom redan innan jag själv blev ytterback och efteråt studerade jag honom lite extra. Men alltså herregud, jag vill inte säga att Alves och Emil är samma sak, så är det ju inte (skratt). Men det är kul att se att man kan vara så offensiv som högerback och inte bara bli den klassiska typen som står och slår långt liksom.

I din roll som offensiv ytterback, på vilket sätt drar du nytta av din bakgrund som ytter och anfallare?
– Det blir en konkurrensfördel. Dels kan jag tänka som en offensiv spelare när de utmanar mig och jag tänker: ”vad hade jag försökt göra här?”. Sedan har jag min snabbhet. Om någon spelare skulle gå förbi har man det, och det är jävligt skönt att veta att man är snabb. När någon snabb ytter kommer emot mig, säg Niklas Hult i Elfsborg, vet jag att jag ändå kan kliva något steg fram och mer eller mindre ändå hänga med och styra. Det är en trygghet, och det hade jag med mig i början framför allt.

Innan flytten till Halmstad bjöds han in till IFK Göteborg och testade med klubben under sommaren 2007. Det provspelet satte sina spår både där och då, men också när han skulle vidare från Halmstad tre år senare.
– Då var det stort. Det var året de vann SM-guld och IFK Göteborg var stort för alla, inte minst för mig. För en som aldrig hade tänkt i de banorna, att allsvenskan är nästa destination, blev det konkret och jag började tänka: ”okej, jag kanske kan jobba med det”. Det var en ögonöppnare, för jag hade bara strävat efter att bli så bra som möjligt på det jag gjorde, säger Emil och fortsätter:
– Jag är glad över att jag tog ”mellansteget” i HBK. Jag ångrar ingenting i mitt liv. Jag är ingen sådan människa, och framför allt inte nu. Jag lade grunden i Halmstad med att jag fick spela så mycket och min kropp vande sig vid mycket matcher. Jag hade en fantastisk tid i Halmstad och den klubben ligger mig varmt om hjärtat. Sedan kändes det rätt att ta ett steg vidare. När jag var här i Blåvitt och såg vilken stor klubb det var ville jag ju tillbaka. Jag sa till mig själv att någon gång i min karriär ska jag hit igen. När möjligheten kom tog jag den.

Du känns som en person som lätt utvecklar känslor för klubben du representerar, har jag rätt?
– Jag är en sådan människa som är känslomässigt engagerad där jag är. Ängelholm låg mig också varmt om hjärtat, sedan Halmstad och nu Blåvitt. Framför allt gillar jag att se människor inom föreningen som kanske inte är… jag sade i en intervju någon gång i Halmstad att vi hade tanter i restaurangen som var fantastiska mot en. Sådana människor kan man sakna, just den värmen man får av dem. I IFK har vi haft Berra (Bertil Lundqvist, f.d. materialare) och sådana lirare. Det är sådana personer som gör att jag älskar klubben lite extra, för den värme de visar.

Hur har sjukdomen påverkat dig som människa?
– Innan jag blev sjuk var jag nog mer orolig för framtiden. Det är klart att jag är orolig nu, men någonstans lär jag mig varje dag att leva mer för dagen och uppskatta det lilla. Jag behöver inte göra stora grejer hela tiden, jag kan ta en fika med en kompis och verkligen njuta av det. Det är inte att jag behöver åka till Anderna och gå upp där för att jaga någon Kondor-fågel liksom. Det är klart att sådant är kul också, men det behöver inte vara så extremt. Jag kan gå ut här i Skatås någon timme och så behöver det inte vara mer än så för att njuta.

Tänker du på om du har hindrats från att nå din fulla potential på grund av sjukdomen?
– Jag vet att jag hade varit längre fram i dag om jag inte hade haft den. Då hade jag nog varit några steg högre upp på trappan. Sedan behöver inte det betyda att jag aldrig kommer nå upp till de stegen. Det kanske tar lite längre tid. Men jag är inte bitter för det, jag är glad att jag kan lira. Jag hoppas kunna ta några steg till och känner att jag fortsätter utvecklas hela tiden, säger Emil.

Han väljer att fokusera på fördelarna som sjukdomen har gett honom, både på ett personligt plan och på fotbollsplanen.
– Jag har blivit en större människa och det har jag nytta av på planen också. Jag har fått mer skinn på näsan, om man går in på en arena och 15 000 på bortaplan buar ut en, eller om jag slår bort en passning, då rör det mig inte lika mycket som det har gjort innan kanske. Då kan jag borsta bort det från axeln och säga att jag har haft det mycket värre än så. Att ni buar ut mig kan jag hantera.

2013 innehöll många starka ögonblick för Blåvitt och Emil. 24-åringen känner bara glädje när han ser tillbaka på fjolåret, framför allt att han kunde spela i den allsvenska premiären.
– Det var verkligen ett mål att gå ut där igen. Först var det Häcken på Ullevi som kändes som en hemmamatch, och sedan BP hemma på Gamla Ullevi. Det var som en seger – en till seger. Det känns som att jag har vunnit många segrar det senaste året. När vi vann cupfinalen var det min första seniortitel, och när vi låg med så länge i toppen. Jag tänkte i augusti: ”tänk att vi får en toppstrid”, det är det jag hela tiden har velat, att vinna titlar. När jag ser tillbaka på var jag satt förra vintern och sen tänker att jag spelade 28 matcher, varav 22 från start – då känner jag mig själv som en bidragande orsak till lagets fina säsong. Jag är stolt över mig själv.

Hur har dina framtidsambitioner påverkats av de här tuffa åren?
– Med tanke på att jag inte vet var jag är om två år, hur det funkar med mage och kropp, så är mitt mål att bli så bra jag kan bli. Min ambition till det kommer driva mig till max. Jag är inte nöjd om jag sitter på läktaren eller om jag hoppar in, jag vill starta. Jag kommer driva mig lika hårt som jag alltid har drivit mig. Jag vill bli så bra som möjligt och spela så länge jag kan.

Utlandsspel, är det något du siktar mot fortfarande?
– Klart att det hade varit roligt att få den chansen, men samtidigt vet jag inte hur lång karriär jag får. Så det målet har jag faktiskt inte längre, nu är det kanske mer drömmar. Det kanske låter konstigt, men det är bättre att försöka påverka det man kan påverka.

Du vill vinna ett SM-guld först också?
– Definitivt. Jag vinner hellre ett SM-guld än lirar bottenstrid i någon tråkig liga i Europa. Utan tvekan. Fan, att vinna ett SM-guld, det är väl det man kan säga är ett mål.

En del av IFK Göteborgs SM-guldtradition är att käka pyttipanna på Kamratgården, så kallad ”guldpytt”. Emil saknar en av sina favoriträtter.
– Jag är riktigt sugen på pyttipanna nu, jag har inte käkat det sedan jag kom hit. Vi får ingen pyttipanna om vi inte vinner guld, så jag hade mer än gärna suttit här med en tallrik guldpytt framför mig till hösten.