”Rädd för att gå på fotboll – ett katastrofbeslut”
KRÖNIKA – ANALYS: POLISNOTORNA
Vård, skola och hockey?
Idrottens politiska kraft är uppenbarligen så stor att den kan vända ett riskdagsval. Åtminstone om man får tro Expressens ledare, som slår ner på beslutet att häva de omdiskuterade polisnotorna och avfärdar det som populism. Kanske dags att sätta sig in i ämnet?
Efter många turer och en del goda och en del mindre goda utredningar har regeringen valt att slopa beslutet att låta kommersiella idrottsklubbar betala för polisbevakning på arenorna.
Det har minst sagt varit en het potatis, eftersom lagidrott är en väldigt stor angelägenhet för många människor. Vissa i form av engagerade supportrar, andra i form av aktiva idrottsföräldrar.
Eftersom klubbarnas ekonomiska förutsättningar har en direkt inverkan på hur väl representationslaget på isen eller gräset kan prestera mot nationellt och internationellt motstånd välkomnas beslutet av en stor majoritet av landets engagerade idrottssupportrar. Och antagligen just av den anledningen avfärdas beslutet idag som populistiskt i en ledare i Expressen.
En ledare som för övrigt maskerats bakom en alldeles egen form av förklädnad, den alltmer populära balaklavan “Ledarredaktionen”.
Andemeningen i resonemanget är att Beatrice Ask och den borgerliga regeringen är satt under press av dåliga opinionssiffror och därmed å det skyndsammaste behöver vända på alla beslut och släcka alla diskussioner som ställer den i dålig dager. Men är det verkligen populism? Är det inte snarare en fullt naturlig följdmekanism av en demokrati där nya ledare väljs vart fjärde år?
Det är ju ingalunda en ovanlig företeelse inom politiken.
När valet vankas är det naturligtvis högst effektivt att passa på att lätta på statslädret och blidka breda grupper av människor. Vi har sett det förr. Inför valet 1998 delade man ut ett par nya universitet, hösten 2006 hägrade påfyllnad i plånboken hos stora delar av en befolkning som bågnat under världens hårdaste skattetryck i decennier.
Allt är politik i en demokrati och det får vi leva med.
Regeringen fattade antagligen beslutet om polisnotorna eftersom man som alla andra läst i kvällstidningarna att ”Folk är rädda för att gå på fotboll eller hockey på grund av alla huliganer” och så satt man där på Justitiedepartementet och i samma kvällstidningsanda kom man följaktligen fram till mottot ”Vi står upp mot våldet!”
Men ganska snart skulle det visa sig att polisnotorna var ett katastrofalt politiskt beslut, och det blev till sist uppenbart för regeringen att det måste hävas.
Polisnotornas inträde syftade till att höja säkerheten vid känslotäta, välbesökta evenemang.
Men de innebar inte att klubbarna ansvarsbefriades från sitt redan klart framåtskridande säkerhetsarbete. Förutom att bekosta polismän från den enda tillgängliga leverantören, till icke förhandlingsbara priser, skulle klubbarna precis som tidigare också stå för en helt egen säkerhetsapparat. Och därtill vackert ta sina böter när säkerhetsleverantören misslyckades hålla brottslingarna borta eller i schack.
Problemet var bara att verkligheten var en annan. Folk i allmänhet är inte särskilt rädda för att gå på fotboll eller hockey, enstaka upplopp eller huliganslagsmål till trots. Tvärtom, med all önskvärd tydlighet visade det sig snarare att gemene man därute i den riktiga världen hade större förtroende för idrottsklubben i sitt hjärta än för polismakt. En polismakt som dessutom i allt sämre utsträckning klarar av att göra verklig nytta och skapa trygghet för den vanliga människan.
Men att slopa polisnotorna är alltså så populistiskt att Expressen i sin ledare raljerar om att ”Vård, skola och fotboll” är det nya mantrat.
Polisnotorna hade aldrig en politisk färg, de var egentligen en förlängning av Thomas Bodströms huliganutredning och blev hatade från höger till vänster. Genom att riva upp beslutet gör regeringen livet lite enklare för en arenaidrott som omsätter fyra-fem miljarder varje år och engagerar hundratusentals, miljontals människor. Därmed ansas man ha gjort ett särintresse som idrott till storpolitik. Det svenska rättsväsendet kostar en bra bit över 30 miljarder om året och polisnotor till AIK, Djurgården och några andra större klubbar hade kanske återbördat 50 miljoner av dem till statskassan. Är det storpolitik?
Ska vi börja snacka storpolitik finns det i min mening några andra mantran som i så fall skulle kunna lyftas fram. Vad sägs om ”Vård, skola och vindkraft?” Eller ”Vård, skola och presstöd?” Eller ”vård, skola och digitala kassaapparater?” Eller helt enkelt ”Vård, skola och banker?”
Polisnotorna var redan från början en märklig konstruktion i ett demokratiskt samhälle där staten beskattar sina medborgare och genom innehavande av våldsmonopol förväntas skydda dem. Nu är de borta, men en annan fråga kvarstår.
Är det verkligen en mänsklig rättighet att gå på hockey eller fotboll och slå folk på käften?
Det har antytts att vi som förfasat oss över polisens struptag på elitidrottsklubbar är så förblindade av vårt sportintresse att vi anser det vara försumbart att grupper av fans slår sönder pubar, krossar bilrutor, kastar sten och ställer till med upplopp på allmän plats i samband med matcher. Att vi blinda av vår idrottsliga passion eller vårt supporterskap kan se genom fingrarna med att risksupportrar maskerar sig för att slippa rättsliga repressalier när de eldar bengaler och går på kvartssamtal med underpresterande spelare och tränare med hot om våld och trakasserier som outtalad konsekvens.
Givetvis inte. Jag har för egen del ett väldigt hetsigt temperament, men liksom 99 procent av alla arenabesökare har jag aldrig slagits på en hockey- eller fotbollsmatch. Jag har sett det hända vid några tillfällen, men jag har oftare sett det hända i folkparker och tunnelbanevagnar och krogar och parkeringsplatser helt utan koppling till idrott.
Våld och grova brott måste stävjas och förövarna dras inför rätta och efter laga rättegång straffas, det en är grundsten i ett rättssamhälle. Delar av landets skara av risksupportrar har kriminell benägenhet även utanför sitt supporterskap, och det är socialtjänsten och rättsväsendets uppgift att återfallsförbrytare bereds möjligheter att hitta vägen ur ett sådant beteende. Idrott brukar till exempel vara en bra grej.
Klubbarna, vars produkt delvis bygger på att elda upp känslor och rivaliteter på läktaren och på planen måste ta sitt ansvar och även ha verktyg för att identifiera och stänga av personer som framkallar fara för annan. Ett sådant arbete görs hos klubbarna idag, på vissa håll med stora framsteg.
Att problematisera supporterbråken till den grad att man börjar använda hockeymatcher och dess läktare för att fixa veckans uppklarningsprocent och fylla kvoten av ringa narkotikabeslag gynnar varken samhället, brottslingarna eller idrotten.
Framförallt gynnar det inte polisen. Nu får de inte längre skicka några fakturor, men förhoppningsvis har hela den här historien bidraget med en viktig lärdom.
Att en polismakt som inte längre tycks benägna eller förmögna att hjälpa människor som i vardagen utsätts för inbrott, stulna bilar, identitetsstölder och kapade kontokort riskerar att förlora sin trovärdighet.
Det duger inte att bara dyka upp som medborgarnas försvarare när det vankas fotboll eller hockey.
PETER SIBNER
(Krönikan är även publicerad på FD:s motsvarighet i ishockeyn – HockeySverige.se)
Den här artikeln handlar om: