Här döms MFF ut: ”Borta från guldet”

KRÖNIKA – TORBJÖRN DENCKER

Sex poäng. Mer skiljer inte mellan IFK Göteborg och sjuan Kalmar FF när vi kommit halvvägs. Hur sjutton ska man kunna utse en svensk mästare i det läget?
IFK Göteborgs poäng på Olympia igår var bräcklig. Robin Simovic och/eller Mattias Lindström borde naturligtvis gjort mål på sina chanser och laget borde utnyttja det över halvtimmen långa numerära överläget efter Philip Haglunds utvisning.

Nu är Göteborg – liksom Helsingborg – defensivt starka, vilket är en högst avgörande faktor i en guldstrid. Och så har vi matchvinnarna. De finns i båda de här lagen och jag har inte någon anledning att revidera mitt ursprungstips med Göteborg som etta följt av HIF. Det kan lika gärna bli tvärtom, men jag tror att det var svenska mästarna som spelade 1-1 på Olympia om de nu stavas IFK eller HIF.

AIK och Elfsborg utmanar. Magkänslan, förnuftet och erfarenheterna av det jag sett gör att jag räknar bort Malmö FF, Åtvidaberg och ett Kalmar FF där epoken Nanne Bergstrand tackat för sig.

Jag bor i Båstad ett par veckor nu, i tennisens tjänst. Det finns säkert de som tycker det är konstigt att man kan lägga tennisveckan samtidigt som stockholmsveckan här… Nä, men lite så är det. Publiken är inte självklart tenniskunnig vilket jag fick bekräftat av flanörer på väg hem på Köpmansgatan häromkvällen: “Hoppas vi får se Söderling i morrn eller har han lagt av typ?”.

Det jag skulle komma till var att jag i söndags träffade HIF-kvartetten Jesper Jansson, Jere Uronen, Peter Larsson och Arnór Smárason på centercourten där de lirade tennis med kidsen. Larsson såg för övrigt van ut med racket. Lirar ju med Pär Hansson då och då. Smárason konstaterade att han får stryk av sin flickvän. På banan alltså.

Det som slår mig är att HIF:s nye islänning förbluffande snabbt verkar ha smält in i laget. Det är en sympatisk ung man som ivrigt väntar på debuten. Han är spelklar mot Öster på måndag. Har HIF träffat rätt inte bara socialt utan även sportsligt, kan det bli tungan på vågen i höst. Han är inte en ny Alejandro Bedoya. Han är Arnór Smárason, med senaste adress Esbjerg i danska ligan. Men egenskaperna är i princip de samma, den där offensiva mittfältskraften som gärna sticker in snoken i straffområdet.

Det är ju trots allt där det avgörs. I straffområdet. Ett mål mer än motståndarna räcker och allt det där. Det kommer bli tajt in i det sista, det kommer bli kamp om varje poäng och jag ser fram emot en höstspurt där flera lag har chansen ända in i slutet. Då mår allsvenskan bäst.