PÅ FD: ”Inte konstigt om jag anses bortglömd i Norrköping”

Andreas Blomqvist är tillbaka på allvar efter att ha åkt på två korsbandsskador 2016-2017. Nu siktar Norrköpings tidigare prestigeförvärv på en plats i ”Pekings” startelva.
 – Det är inte så konstigt om jag anses bortglömd då det var länge sedan som jag spelade och konkurrensen är väldigt hård, men jag ska försöka göra det så svårt som möjligt för Jens (Gustafsson) att ta ut laget, säger 26-åringen till FotbollDirekt.se.

Det var säsongen 2014 som Andreas Blomqvist exploderade i allsvenskan. Med sina sju mål från mittfältspositionen i Mjällby blev han ett hett byte för klubbar såväl i Sverige som utomlands. Valet föll på Ålborg, men sejouren i Danmark blev bara ettårig och inför 2016 års allsvenska kritade Blomqvist på för IFK Norrköping.

Östgötaklubben var regerande mästare och Blomqvist tog en ordinarie tröja per omgående på Norrköpings mittfält under Janne Anderssons ledning.

Andersson tackade sedan för sig i Norrköping då han tog över landslaget efter EM 2016 och in som manager kom Jens Gustafsson. Den nya IFK-chefen fick dock inte njuta allt för länge av den bollskicklige Blomqvist på planen, för i september 2016 slet mittfältaren av korsbandet.

Rehaben varade i nästan ett år innan han i juli 2017 var tillbaka på banan. Blomqvist hann då bara spela tre matcher innan mardrömmen var ett faktum igen. Blomqvist ut på bår mot Djurgården och det stod sedermera klart att korsbandet återigen var av.

Först i höstas var Blomqvist redo för spel igen, även om han aldrig kände sig hundra i fjol.

– Jag kom ju tillbaka från min andra knäskada i höstas och satt på bänken i några matcher. Jag fick lite korta inhopp, men kände inte riktigt att jag var där. Därefter åkte jag på en liten fotskada som ett brev på posten och jag missade de sista 6-8 matcherna förra säsongen. Det har varit en lång väg tillbaka om man säger så och det är först nu som jag känner mig väldigt bra och att jag börjar komma tillbaka, vilket är jättekul, förklarar nu Blomqvist för FotbollDirekt.se.

Du var ju upphaussad när du kom till Norrköping. Att du sedan första korsbandsskadan september 2016 knappt spelat, hur frustrerande har det egentligen varit?

– Det är klart att det varit väldigt frustrerande i omgångar, men jag har försökt göra mitt bästa i alla situationer som jag hamnat i. Man får se motgångar som en utmaning och försöka komma tillbaka starkare. Jag inledde ju annars väldigt bra i Norrköping och det var fantastiskt att få komma till en klubb som precis hade vunnit guld. Tyvärr har knäskadorna förstört ganska mycket de senaste åren, men jag är glad att jag är tillbaka nu

Du spelade ju med Haris Radetinac i Mjällby och även han åkte på dubbla korsbandsskor (2015-2016)?

– Ja, vi känner varandra sedan tiden i Mjällby och man förstår vad han har tvingats gå igenom. Det är jättekul att se honom vara tillbaka i gammal fin form och man gläds lite extra så klart. För egen del är jag glad att vara frisk nu och försöka hjälpa laget så mycket som möjligt. Jag har väntat länge på det här och det gäller att ta chansen när jag får den.

Simon Thern, Alexander Fransson och Sead Haksabanovic är tre namnstarka spelare på mitten som du slåss om en plats med. Hur ser du på den stenhårda konkurrensen?

– Det är tre fantastiska mittfältare men det ska också vara så i en klubb som Norrköping som ska utmana i toppen hela tiden. Det var självklart att de skulle hämta in spelare när jag var borta och det är bara att acceptera läget. Konkurrensen är väldigt hård men jag ska försöka göra det så svårt som möjligt för Jens (Gustafsson) att ta ut laget.

Känner du dig bortglömd? Det är inte många som snackar om dig?

– Men det är inte så konstigt om jag anses bortglömd heller. Det var länge sedan som jag spelade så det är ganska naturligt att det är så. Dessutom är jag ingen spelare som söker rubriker heller, så att det inte snackas om mig är inget som jag bryr mig särskilt mycket om. Som jag sa, jag är glad att vara tillbaka och förhoppningsvis blir det mycket spel den här säsongen.

Om du jämför det Norrköping du kom till 2016 kontra det Peking som du spelar i idag, hur låter det då?

– Jag kom till ett Norrköping som precis hade vunnit guld och de var ju otroligt bra. Jag fick spela direkt och då växte självförtroendet förstås. Det gick fantastiskt för både mig och laget, men laget har ju varit uppe i toppen även när jag varit borta också och precis som 2016 är det en grym konkurrens i truppen nu också.

Ni har bara sju poäng efter sex matcher. Är det för dåligt?

– Det är fortfarande tidigt in på säsongen och jag tycker än så länge inte att något lag sett jättebra ut. Vi har lite att jobba på men jag hoppas att det kommer mer och mer. Man behöver inte vara orolig.

Men med den här truppen ska ni sluta topp 3?

– Absolut. Vi har varit med i toppen senaste åren och vår ambition är alltid att utmana de stora lagen om man säger så. Vi ska se till att slåss däruppe även i år!