Allsvenskan sämsta upplevelsen någonsin – men gav oss hopp 2020

Vi vet ju alla, för vi har sett och hört det; allsvenskan har varit en lång, torr och mödosam ökenvandring 2020. Men fotbollen gav oss ändå en gnutta hopp, något att se fram emot, prata om, titta på, glädjas åt
Vi fick den sämsta allsvenska upplevelsen någonsin, men vi fick den bästa allsvenska vi kunde få detta avskyvärda år.

Och låt mig upprepa, likt en tröttsam papegoja: vi kan säga väldigt mycket som varit eländigt med detta fotbollsår, men alternativet hade varit sämre.
Hade det inte blivit någon allsvensk fotboll alls under det här året så hade vi inte haft några klubbar kvar till nästa år.
Med politiker och en folkhälsomyndighet som under flera månader inte riktigt förstod skillnaden på att lattja med brännboll i parken och fotboll för yrkesarbetande spelare så var det tydligt att vi kanske inte skulle få igång någon elitfotboll överhuvudtaget i Sverige.
Vi får inte glömma hur sent beslutet togs långt in i maj, efter de flesta länder i Europa.
Hade det gått ytterligare några veckor så hade vi inte hunnit få ihop något avslutat ligaspel under det här året. Nu var det på gränsen och det är därför vi har en allsvensk avslutning under andra advent.

Jag måste credda Sef och alla elitklubbar för att de genomfört en hel ligasäsong under en extremt komprimerad tidsperiod, där intensiva landslagsuppehåll tryckts in. Dessutom har det (snart) genomförts 30 allsvenska omgångar där säkerheten visat sig vara exemplarisk.
Fotbollen har haft några enstaka fall, men protokollet och de enskilda klubbarnas coronahantering har fungerat föredömligt.
Få arbetsplatser - där det är svårt att jobba hemifrån - har varit så ansvarstagande som fotbollens under året.

Ser vi det ur ett strikt fotbollsmässigt perspektiv är det svårt.
Av den enkla och uppenbara anledningen att fotboll utan publik/kuliss är som att se dans utan musik.
Det spelar ingen roll hur bra det varit ibland, det upplevs som rätt torftigt när vi hör ekande bollstudsar och måljubel ackompanjerat av avbytare bakom en bänk.
Det finns inte en match jag sett i år som inte varit i avsaknad av publik.

Visst, det blev en aning enklare att ta det till sig när det gått några omgångar och du visste vad som väntade.
Men det går aldrig att vänja sig.
Det är den allsvenska publiken som lyfter ligan, om vi inte insett det tidigare så vet vi det nu.

Den sista omgången har en Europaplats i potten och ett bottendrama som skickar antingen Kalmar FF eller Falkenberg till superettan.
Jämför vi det med slutfasen förra året, där tre lag kunde vinna SM-guld och få brydde sig om vare sig "Europaplatser" eller nedflyttningskamp, så är det inte mycket till Hitchcock som erbjuds
Men det är bättre än ingenting.

Även en fruktansvärt tråkig allsvensk säsong är, trots allt, en allsvensk säsong.
Hur mager och primitiv den än har varit så har den funnits där i en tid då allting bara har varit jävligt.
Fotbollen har gett oss mer glädje och upprymdhet än någonting annat under detta mörkrets år.