FD:s krönikör tudelad inför Djurgården – ”Men superbra av Super-Bo”

Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om Djurgården i år.

Å ena sida: ett svagt lag utan spelare som sticker ut och där skador på Haris Radetinac och Kerim Mrabti varit ödestigna för den offensiva kreativiteten. Å andra sidan: spännande värvningar som lovar gott inför framtiden, samt flera spelare som alldeles säkert kommer att växa i sina roller då de redan nu får stort ansvar.

Vi börjar med ”ena sidan”.

Denna tweet, inför mötet med Norrköping, tycker jag sammanfattar Djurgårdens nuvarande slagstyrka ganska tydligt:

Att Bosse Andersson inte ville plocka tillbaka Jesper Arvidsson, som förra säsongen nominerades till årets järnkamin, kan tyckas märkligt. Jag har hört ”skyhöga lönekrav” som en anledning till att han lämnade förra säsongen. Men att Sirius nu skulle pynta ens i närheten av Norge-pengar ser jag som orimligt och Arvidsson ville verkligen hem till Stockholm med omnejd.

Så om de nu vill ge Elliot Käck fullt förtroende och inte betala åtminstone en bra allsvensk lön (vilket man får förmoda att Arvidsson ville ha) för en vänsterback när man redan har en habil vänsterback i truppen så ser ju Bosses beslut snarare logiskt än märkligt ut. Men återigen: det säger en del om Djurgårdens trupp just nu. Att till och med en spelare som Arvidsson hade känts ”spännande”.

Mange Eriksson värvades in till en, med tanke på hans allsvenska meriter, superbillig peng. Och efter att ha sett Djurgårdens spel den senaste tiden kan man väl utan vidare konstatera att ett ganska stort ansvar vilar på Manges axlar. Och det räcker inte alls med att han ultrakämpar som i MFF:s CL-matcher, han måste få ut nästan max av sitt offensiva kapital för att få fart på Djurgårdens anfallsspel. Den kreativa mätaren slår nämligen inte direkt i taket när man tittar på Djurgårdens trupp i dag. Walkers leverans vid fasta situationer känns som 90 procent av Djurgårdens anfallsvapen.

Allt detta ovan kände jag innan gårdagen. Då gjorde Bosse klart med ytterligare en spännande värvning. Othman El Kabir, som enligt de som följer superettan utan och innan är en riktigt bra spelare. Och, visst, det kanske krävs lite acklimatisering för att bli en sådan spelare med allsvenska mått mätt, men han är från minut ett ytterligare en kreativ kraft som kommer in i det här rätt släta laget.

Det för mig osökt in på ”andra sidan”.

Sättet Bosse har byggt det här laget sedan han tog över 2013 är imponerande. Han har sanerat ekonomin (som var nästintill konkurs-illa) och värvat oerhört klokt. Talangfulla och utvecklingsbara spelare som suttit på korta/inga kontrakt med mindre svenska klubbar. Visst, varenda värvningar har väl inte direkt slagit i utvecklingstaket, men Sam Johnson, Kerim Mrabti, Kevin Walker och Omar Colley räcker gott och väl. Sen har vi spelare som Jesper Karlström, Jacob Une-Larsson och ett par stycken egna talanger som Djurgården flyttat upp (när hände det sist?) som har alla förutsättningar att ta ytterligare steg.

Han har också lyckats vinna dragkampen om inte bara Oth – här vill man ju smyga in ett e – man El Kabir, utan också Magnus Eriksson och Mathias Ranégie (även om han inte direkt rosat marknaden direkt) vilket i konkurrensen förstås också vittnar om att Bosses planer för Djurgården lockar. Han förlängde också med Pelle Olsson i ett läge då fler och fler börjat gorma om att han skulle bort. Kontinuitet när det blåser, det tror jag kommer ge resultat i längden.

Jag tror Djurgården får det tufft i år och jag tror de måste rycka upp sig rejält om de ens ska komma på övre halvan, däremot så tror jag framtidsutsikterna med en hel Mrabti, en hel Radetinac, mer inkörda Eriksson och El Kabir samt ytterligare utveckling på ett par av de jag radade upp här, är goda. Kanske till och med mycket goda.