HIF-veteranens gamla derbynerver ”spökar”

Detta blir en ren och skär kärleksförklaring till derbyna mellan HIF och MFF. Dessa betyder oerhört mycket för mig och det är alltid väldigt många känslor och minnen som kommer upp i samband med de matcherna.

Vi tar det från början.

Som liten påg såg jag derbyn med Mats Magnusson, Roger Ljung, Henke Larsson och Martin Dahlin. Jag stod på södra läktaren på Olympia. Det kröp i hela kroppen innan och under de matcherna. Färgerna, pulsen, folket och godiset som delades ut från publikvärdarna. Några år senare fick jag vara bollpojke på ett derby. Vilken lycka!

Jag stod bredvid målet och slängde bollar till en skrikande Sven Andersson. Så nervös har jag aldrig varit på en fotbollsplan, varken förr eller senare. Vi fick gratis glass och autografer av HIF-spelarna.
Lino Boriero och Anders “Swiss” Svensson var mina favoriter. Och såklart Mikael ”Ragge” Ragvald som hade en egen klack på östra – Raggeline (vi saknar er).

Jag var nio år när jag kom till HIF från Ödåkra. Åren rullade på och jag fick äran att spela i Sveriges bästa lag i årskullen födda 1980, där jag fortfarande har vänner kvar ifrån. Vi hade ett fantastiskt lag och jag är väldigt stolt över och blir alltid glad när jag tänker på de åren.

Det var också där mina derbyn började.

Vi och Malmö spelade alltid om segern i Skåne-serien (där även BoIS och Högaborg hade bra lag). Vilka matcher!
Jag och Jimmy Tamandi sprang sönder varandra. Det var tufft och härligt och en oerhörd vinnarmentalitet från båda lagen. Det är spelare i det Malmö-laget som jag fortsatt träffa utanför planen genom hela min karriär och fortfarande gör, trots att de är mina rivaler.

Lagkamrater tog andra vägar och val i livet.

Jag, ja jag fortsatte i HIF.

Pojklagen, juniorlagen (3 stycken), u-laget, a-laget. Helt plötsligt skulle jag få spela ett derby på Olympia. Ett derby mot Malmö på Olympia inför 16 000. Jag skulle få spela med Sven Andersson som jag tidigare varit bollkalle till.

Har fortfarande inte hittat ord att uttrycka det med.

Jag minns inte mycket från matchen, inte ens hur det gick. Vad jag minns däremot var stämningen och stoltheten jag kände under matchen. Som helsingborgare är det de bästa matcher du kan spelare. Inget snack.
Sedan dess har det blivit otaliga derbyn, vissa med lyckliga slut, andra med olyckliga.
Men alltid, alltid med samma känslor inför och under matcherna. Nuförtiden heter motståndarna Wilton, Larsson, Dahlin, Ricardinho och till och med Concha (välkommen tillbaka!).

Det gläder mig oerhört att jag får vara med. Det kommer bli en match vi alltid kommer minnas.