Då SM-guld – Nu som ett bröd med ketchup och lök

Vid den här tiden ifjol placerade Helsingborgs IF en tegelsten på gaspedalen och hade med tre omgångar kvar kommit i mål långt före alla andra. Farhågorna efter försäljningar av Nilsson, Gerndt och Jönsson och utgående lån på Peter Larsson kom på skam. Med adderad spets var därför målsättningen inför den här säsongen om en topp 3-placering högst logisk.

I dag skriver vi den 3 september. Loppet är i princip kört och den där tredjeplatsen känns också rätt långt borta.

Varför?

Frågan har ställts av den här spalten till spelare, ledare och folk i kretsen kring HIF. Du får rätt många olika svar på varför HIF inte längre kan försvara guldet; Skador, spelaromsättning, slitsamt europaspel, tränarbyte…
Jag tror på en kombination av alltihop, men framför allt är det en parameter som stressar och spelar in: Konkurrenterna har rustat som aldrig förr och då har ändå den största investeraren, IFK Göteborg, floppat rejält.

Nu tror jag kanske inte att Åge Hareide ingår i HIF:s planer för 2013 och framåt, men han och Stefan Schwarz har fått vettig input i truppen och ruggiga anfallsvapen som Alejandro Bedoya och Nikola Djurdjic. Häromdagen kryddades backlinjen med allsvenskans kanske bäste mittback: Peter Larsson – en högst nödvändig åtgärd i ett skadeskjutet HIF inför europaspelet.

Det går förstås att rapa upp en massa statistik för att åskådliggöra och jämföra HIF i år mot det lag som tog SM-guld för mindre än ett år sedan. Jag nöjer mig med ett sifferfaktum: HIF gjorde flest mål i fjol – 55 stycken. I år har det blivit 32 på 21 matcher där Daniel Nordmark är bäste målskytt efter Finnbogasons flytt (han gjorde två mål mot Ajax i går).
Ambivalensen när det kommit till den sista tredjedelen är tydlig och May Mahlangu illustrerade väl det allra bäst med tokmissen hemma mot Celtic. Och där slarvade HIF bort både hundra miljoner och ett gruppspel i Champions League.
Jag vet att Pär Hansson tycker det är, vad ska vi säga, besvärande att laget släpper till så många chanser bakåt. Det kollektiva försvarsspelet – under Conny Karlssons och P-O Ljungs ledning – har inte varit lika vägvinnande.

Ganska typiskt är målkamera (med en småländsk dialekt) det kanske mest använda ordet i korridorerna på Olympia dagen efter förlusten på Råsunda. Oturen grinar svenska mästarna i trynet och marginalerna fortsätter vara någon helt annan stans än där de förväntas vara.
En halv trupp lunkar ut mot träningsplanen bakom Olympia, resten – och den skaran har växt – slickar sår. De såren är och har varit många hela säsongen och en faktor som naturligtvis är en bidragande orsak.

Det är gas och broms. En ekonomisk kollaps, som efter Champions League-året 2000, ska inte upprepas och därför ser vi också halvårskontrakten staplas på hög. Kan vara nog så klokt. Inom kort kan styrelsen få ett obehagligt faktum. Ett år utan Europaspel är inget vidare för en klubb som har ambitioner att bli en av Skandinaviens största klubbar.

Till sist: Det ni läst är ingen raketforskning, bara en reflektion av hur snabbt det svänger i branschen fotboll. Kan vara bra att ha i minnet då det trots allt återstår 27 poäng att spela om.

Torbjörn Dencker är expert på fotbollen i Skåne och mångåriga reporter på Helsingborgs Dagblad. Nu driver han Alltidfullsatt.se och krönikerar om Skåne-fotbollen en gång i veckan på FotbollDirekt.se.