DERBYANALYS: Han var den verklige härföraren

Säsongens sista Stockholmsderby är färdigspelat och det slutade (efter några om och men) 4-2 till Hammarby efter att man lyckades vända ett 0-2 underläge. Här en någorlunda kronologisk analys och några slutsatser av det som hände.

Såhär startade lagen:

HIF (4-4-2): Kristinsson-Saevarsson, Aidoo, Saetra, Solheim- Smarason, Persson, Bakircioglu, Romulo-Israelsson, Alex (på pappret)

DIF (4-4-2): Höie-Ceesay, Gunnarsson, Une-Larsson, Käck-Eriksson, Faltsetas, Walker, El Kabir-Olunga, Ranègie.

Det är faktiskt inte så ofta som två renodlade 4-4-2 lag möts numera i den allsvenska fotbollen, men nu var det så. Båda lagen har spelat en rätt likartad fotboll de senaste månaderna med lyckat utfall. Det stämmer i alla fall om man ser det från den stund när Hammarby begravde manualen (igen). Rakt, inga risker och inget kortpassningsspel (possession) att tala om.

Matchinledning blev minst sagt av den intensivare sorten med tidig ledning för Djurgården när lagkaptenen Kevin Walker tog emot ett skott(?) från Michael Olunga och blev helt ren mellan Hammarbys försvarare. Walker var distinkt i sitt avslut och ledningen ett faktum. Kanske var oredan i mittförsvaret hos Hammarby en frukt av att David Boo-Wiklander saknades (familjeskäl) i Hammarbys mittförsvar.

Det var länge sen Djurgården vann ett derby mot Hammarby men i den här matchens inledning kändes det verkligen som att samtliga spelare hade bestämt sig på riktigt. Det var full ös i allt man gjorde, precis allt. Man tog absolut inga risker i passningsspelet, löpte mycket och vann väldigt mycket dueller. Man pressade Hammarby till enkla misstag. I princip nästan alla “andrabollar” hamnade i hos en blårandig och man tryckte tillbaka Hammarby en hel del.

I den första halvleken var det framför allt Alexander Faltsetas kom rätt in i det mesta och han kom in hårt. Han ägde stora delar av mittfältet i den första halvleken.

Hammarby kom inte alls in i någon bra rytm, givetvis påverkade av det tidiga underläget men också på grund av Djurgårdarnas aggressivitet. Det egna offensiva spelet haltade betänkligt och Kenneth Höie i Djurårdens mål hade en av sina lugnare första halvlekar.

Djurgårdens högerkant med Kebba Ceesay och Magnus Eriksson ställde till stora, stora bekymmer för Hammarby.

Men så, när djurgårdarna var i sina drömmars land efter 2-0 målet (Mathias Ranègie) fick Bajen plötsligt en chans, och gjorde mål. Just det målet gav matchen ännu en dimension till derbyt, det blev ännu “spretigare”. Knappast helt välförtjänt men väldigt effektivt. 2-2 kom även det och var mer eller mindre en frukt av Djurgården tappade tron igen och inte klarade av att vara lika aggressiva som  i inledningen.

Summering av den första halvleken Hammarby 2 Djurgården 2:

Ett ytterst taggat och motiverat Djurgården tog ett bastant grepp om matchen från start och förtjänade sin 2-0 ledning. Hammarbys spel var knappast värt ett bättre öde men fotboll går ut på att göra mål. En intressant detalj är att det derby som betyder minst rent tabellmässigt är det som varit allra mest likt ett riktigt hett rakt igenom i den första halvleken. Kamp, känslor och lite “Hawaii-fotboll”. Det var ett tag sen va?

***

Andra halvlek var det en helt annat match. Eller ett helt annat Hammarby i alla fall inledningsvis. Nanne Bergstrand såg till att stänga sin vänsterkant lite och flyttade ner Erik Israelsson klart längre er i planen.Mats Solheim fick därmed bättre hjälp i defensiven, det behövde han idag.

Att Romulo rullade in 3-2 till hemmalaget blev ytterligare en vinst i det taktiska draget. Det målet var Hammarby mer förtjänta av då man agerade mycket mera resolut och konsekvent.

När Djurgården hittade organisationen igen efter ett tag så tog man sakta, sakta tillbaka ett visst initiativ utan att det blev något markant spelövertag.

Hammarby blev aningen passiva och sjönk djupare ner igen, det gav Djurgården tid och plats att samla kraft för attacker igen. Det kändes som att Djurgården verkligen var på väg att ta sig tillbaka in i matchen

Då fick Hammarbys forward Alex en boll på mittplanen och gav den till sin kompis från Brasilien och mannen för dagen: Romulo. Romulo dödade matchen och skickade hem Djurgården med den smärtsamma påminnelsen om att de får vänta ytterligare på att vinna ett derby. Det blev för mycket för några djurgårdare och tråkiga scener utbröt.

Den totala sammanfattning blir att Hammarby visade väldigt bra karaktär som tog sig samman och vände matchen. Ett intressant knstaterande är att den som ledde laget till den här segern heter Kennedy Bakircioglu. Han brukar vara den offensive regissören, idag var han härföraren. Kennedys defensiva insats i den här matchen måste ligga högt upp på skalan av vad han har presterat, någonsin. Det där kontraktet som ligger och lurar måste snart ligga på bordet tror jag.

Romulo har haft det väldigt tungt men den här matchen kommer han alltid att minnas, om det blir vändningen återstår att se men det bådar i alla fall gott för både honom och Hammarby i sådant fall. Hattrick i ett derby, det var ett tag sen vi såg det.

Djurgården hade greppet om den här matchen till den snabba 2-1 reduceringen och fram till dess presterade man väldigt bra. Det låter kanske hårt men det här derbyt handlade mer än någonsin om tillfälligheter och dessa har inte Djurgården haft till sin fördel på väldigt länge. Om det finns ett derbyspöke så lever det vidare på Djurgården bekostnad.

Förutom den tråkiga avslutningen med publikstrul på djurgårdsläktaren var det här ett riktigt bra derby som det slog gnistor om på planen, tifona var riktigt bra och stämningen högljudd och intensiv. Det här var ett derby man har längtat efter och man fick i alla fall vara glad i nästan 80 minuter. Nästa gång hoppas vi att det håller hela vägen.