Därför satsar allsvenska klubbar på bättre begagnat istället för nytt

Bättre begagnat; allsvenskans mest eftertraktade marknad.

Hellre plocka in en favorit i repris än att testa något nytt.

Den trenden är tydligare än någonsin i allsvenskan.

Och även om det är en aning fantasilöst så kan jag ha full förståelse för det.

Isaac Kiese Thelin är det senaste exemplet.

När Malmö FF gick på jakt efter en – eller flera – ersättare till Markus Rosenberg så blev det inget nytt svenskt rekordköp.

Kiese Thelin in på lån först.

Och mycket tyder på att MFF också vill ha in Vidar Örn Kjartansson.

Bägge har en gång varit framgångsrika i samma klubb. Bägge har haft en utlandskarriär som kört fast.

Ingen verkar ha några som helst problem med att vända hem.

Och de är förstås inte de enda.

AIK:s Ebenezer Ofori och Helsingborgs Rasmus Jönsson är senast i raden och jag ser ganska många fler spelare på väg tillbaka från avdelningen med "bättre begagnat".

Här är några som sannolikt funderar på att köra allsvenskt igen: Marcus Rohdén (idag i Frosinone), Kerim Mrabti (Birmingham), Niclas Eliasson (Bristol C), Oscar Hiljemark (Dynamo Moskva), Pawel Cibicki (Ado den Haag), Jakob Johansson (Rennes), Simon Tibbling (Bröndby), Simon Hedlund (Bröndby), Pa Dibba (Adana Demirspor), Ola Toivonen (Melbourne), Daniel Larsson (Aris), Magnus Eriksson (San Jose) och David Moberg Karlsson (Sparta Prag) är alla spelare som jag tror att flera allsvenska klubbar har i åtanke när de får kapital till något nytt.

Och hur länge sitter Benjamin Nygren på en bänk/läktare i Belgien innan han känner att det kanske är lika bra att ta ett varv till i Sverige innan han tar steget ut igen? I sommar?

Vi kan tycka att det är tråkigt att svenska klubbar inte längre vill, kan eller vågar satsa lite på något nytt och "fräscht".

Det går att ifrågasätta var svensk fotboll står någonstans när FC Köpenhamn värvar spelare som kostar över 50 miljoner kronor, när dyraste inköpet i allsvenskan ligger runt 15 miljoner.

Krävs det inte en nivå till för att komma vidare till nästa trappsats?

Frågan går förstås att ställa.

Men det finns en trygghet i att gå efter bättre begagnat, som går att avläsa i den allra enklaste statistisk.

Som den allsvenska skytteligan.

12 spelare gjorde tio mål eller fler 2019.

Alla utom en var spelare som vänt tillbaka till allsvenskan efter utlandsäventyr.

Elva av tolv av allsvenskans bästa målskyttar.

De enda av spelarna på den listan var en spelare som aldrig tidigare spelat i Sverige och vänt hem igen var AIK:s Tarik Elyounoussi.

Då går det att förstå varför sportcheferna väljer det spåret, eller hur?

Och, ja, det finns förstås undantag.

Jag tycker att Djurgårdens Fredrik Ulvestad, (Djurgården) Giorgi Kharaishvili (IFK Göteborg), Rasmus Lauritsen (IFK Norrköping), Jeppe Andersen (Hammarby), Karol Mets (AIK) och ett par till är förstås inköpta spelare UTAN tidigare allsvensk erfarenhet som blivit lyckade, men de är förvånansvärt få.

Ser vi på våra etablerade allsvenska klubbar sticker IFK Göteborg ut, de har valt nyförvärv med lite större risk och gett unga spelare chanser som de tagit, till viss del på grund av att ekonomin inte gett Blåvitt många andra valt.

Alla andra tittar först och främst efter spelare som varit i allsvenskan förut; hellre bättre begagnat än något spännande nytt på hyllan.

Tråkig trend?

Kanske det.

Men det finns all anledning att ha förståelse för det.