Hamréns scouting på Grimsta: ”Thorwäldsson is swedish?”

Någon typ av fusion mellan duggregn och snö faller över parkleken Guldet, själva hjärtat av det slitna, härdade Grimsta i västra Stockholm. Här vittnar tomma gungor, frusna sandlådor och stängda fönsterluckor om att våren och sommaren fortfarande dröjer. Idag är det mer höst än vår och Brommapojkarna ska ta sig an serieledande IFK Norrköping hemma på Grimsta IP i allsvenskans tredje omgång.

Först när det återstår knappa hundra meter till arenan börjar eventet göra sig påmint. Skillnaden mot söndagens promenad från Dick Turpin till Friends Arena går knappt att beskriva.
Då: tusen och åter tusen svartklädda AIK:are som skrek sig hesa om SM-guld, sitt hat mot Djurgården och att de skulle inmundiga diverse alkoholhaltiga drycker.
Nu: småpojkar som ska ”hoppa för BP”, ungdomsledare i klubbens jackor och halvalkade äldre män som i stället för en tjock jacka värmt sig med några järn på den närliggande krogen Skål! (tidigare Oregano).

Väl uppe vid klubbhuset, precis bredvid insläppet, ska en biljett ligga och vänta på mig i ett kuvert på fällbordet utanför dörren. Den äldre mannen i BP-keps bläddrar febrilt för att hitta det förseglade kuvertet med ”Hans Karlsson” på. Min pappa gjorde över 200 matcher för klubben under 80-talet vilket har belönat honom med statusen ”stor grabb” och således tillgång till en friplåt varje hemmamatch. Nu är biljetten på vift och mindre kaos uppstår. Två axelryckningar och några veck i pannan senare får jag en biljett i handen av en herre som godtroget får ur sig att ”klart HK:s grabb ska ha en biljett”.

Erik Hamrén fladdrar förbi. Vad den svenske förbundskaptenen gör på Grimsta IP en fredagskväll känns oklart, men kanske är han här för att studera Gunnar Heidar Thorvaldsson. För han är väl svensk? Eller? Vare sig Hamrén eller någon i hans entourage tycks veta. Jag hör honom på knagglig engelska fråga en funktionär om ”Thorwäldsson is swedish?”. Axelryckning igen.

Lagen tågar ut till match strax innan 19.00. I högtalarsystemet hörs ledmotivet till Kill Bill. Den tillresta bortaklacken på uppskattningsvis 160 man överröstar ganska enkelt musiken och till spelarpresentationen förkunnas det att BP:s målvakt Niklas Westberg ”håller på Peking!”. Andreas Haddad har redan innan Jonas Eriksson blåser igång matchen hunnit skrika att han vill ha bollen. Ungtupparna i det rödsvarta tycks osäkra, vad menar han egentligen?

Den första halvan av första halvlek blir en orgie i misslyckade anfall från båda lagen. BP har packat sina spelare centralt och det blir mer kamp än skönspel. Vänsteryttern Pontus Åsbrink ser dock pigg ut och det är genom honom som hemmalagets farligheter skapas. Tyvärr är den fenomenale Ante Eriksson allt som oftast offside när bollen når bakom den Andreas V Johansson-ledda backlinjen.

I slutet av halvleken kommer så BP igenom med ett instick och en onside-stående Andreas Haddad petar in 1-0. Då man tror att glädjen ska vara total tar i stället den store forwarden tillfället i akt och frågar mittfältaren Joakim Lindner varför i helvete han inte fick passningen i anfallet innan. När applåderna tystnat på läktaren hörs Hamrén: är han svensk då?

I halvtid är det ”fika i tältet” som gäller. Kön till kaffetermosen ringlar sig lång, men det är uppsluppen stämning och glada miner över halvtidsresultatet. Jag byter några ord med den krassliga BP-anfallaren Anton Sandberg-Magnusson och vi konstaterar att Peking inte lär bli långvariga i toppen om anfallsspelet fortsätter att se ut såhär. Den legendariska BP-ikonen Janne Seipel håller hov lite längre in i tältet och i en knallröd mössa som för tankarna till Sällskapsresan Snowroller deklarerar han att detta kan sluta 5-0. Inte alltför många tycks hålla med.

Andra halvlek blir betydligt mer öppen och svängig än den första. Lagen byter chanser, men det verkar bara vara Janne Andersson (Norrköping tränare) som hade kunnat få bollen i mål. Andreas Haddad hinner skrikandes fråga högerbacken Tim Björkström ”vad i helvete är det där!?” när den unge försvararen misslyckas med en passning innan han byts ut mot kvicksilvret Nicklas Bärkroth, men hans kroppsspråk från bänken ger på något konstigt sätt känslan av att han fortfarande ser sig själv som spelbar.

IFK Norrköping trycker på, både i spelet och på läktaren. Nu är det inte Niklas Westberg som håller på Peking utan klacken vrålar ”Norrköping håller på Peking!”. Hela världsfotbollens kanske mest logiska ramsa ackompanjerar den avslutande kvarten där Peking bränner målchans på målchans. Bojan Djordjic kommer in och med sin rutin skänker han hemmalaget det lugn som allt mer försvunnit ju längre halvleken lidit och det är också han som samlar laget i en gruppkram när slutsignalen till slut ljuder.

Jag och de 1600 andra åskådarna börjar lomma hemåt. Jag tilldelas en goodiebag från Apoteket trots att jag missar skottet mot krysset i tävlingsskjutningen. ”Vi har flera hundra över ändå” förklarar tjejen som håller i det.

De två bussar som ska eskortera Norrköpingsfansen hemåt rullar upp och öppnar sina dörrar och på bara några minuter är folkmass… folket skingrat. Hundra meters promenad senare är den allsvenska matchen ett minne blott och det enda som hörs är Erik Hamrén som frågar ”Är du svensk då?” till en trafikledare. Men så hörs ett vrål från långt bort. I ekot efter skriket kan jag höra ordet klart och tydligt. ”Passa!!!!”. Jag tror det är Haddads stämma.