Eriksson hyllades på Gamla Ullevi: “Kommer vara ett minne för livet”

GÖTEBORG. I vintras la Sebastian Eriksson skorna på hyllan. 
I samband med matchen mot Elfsborg hyllades 35-åringen för sina insatser i IFK Göteborg.
– Det var en fin dag, säger Eriksson.

I vintras stod det klart att Sebastian Eriksson hade gjort sitt sista framträdande i IFK Göteborg. Mittfältsveteranen provtränade med Utsiktens BK, men det blev inte mer än så. Med 29 matcher i Serie A och 250 i allsvenskan på meritlistan la Eriksson skorna på hyllan i februari. 

När Blåvitt tog emot IF Elfsborg under lördagen hyllades 35-åringen för sina insatser i den blåvita tröjan. 

– Det blev som jag ville, för en gångs skull. Det har varit ett tufft halvår för mig och det kändes knappt som att jag ville göra det här. Jag tycker inte riktigt om det, men nu är det gjort och nu är det över. Det var skönt att det blev bra, säger Eriksson. 

Trivs du inte med sådan typ av uppmärksamhet?
– Jag är uppvuxen i Jämtland, i jantens Mecka, där man inte fick vara bra på något. Det där hänger väl i från barndomen, så när man gjorde ett mål blev man utbytt. Det var farligt att vara bra.

Bra blev det hur som helst för IFK Göteborg, som tog en nödvändig seger med 1–0 inför sommaruppehållet. 

– Jag är jätteglad för killarnas skull, att de fick avsluta våren så här fint. Det känns skönt för mig.

De vågade inte annat när du var här?
– Nej, det kanske var så! (skratt) Jag är jättenöjd för deras skull och för hela föreningens skull. De behövde det här och få ett break med lite vind i seglet och en vinst på hemmaplan. En jättefin match och de slet i värmen där ute. Det var hemskt att sitta vid sidan, så jag kan bara tänka mig hur det var att spela. 

Inför inmarschen och avsparken kablades flera videosnuttar ut på Gamla Ullevis storbildsskärmar – och en längre hälsning från Sebastian Eriksson till de blåvita supportrarna spelades upp. 

Den blåvita publiken svarade med att skandera Erikssons namn om och om igen.

– Jag skriver ibland när jag känner att det behöver komma något ur mig. Det har inte kommit något, men för någon vecka sedan kom det och jag satt och skrev en natt. Jag blev nöjd med det och jag fick säga det jag ville. På mitt sätt, en sista gång. Jag tyckte att jag kunde förmedla det också, säger han. 

Tog du in något när hela arenan sjöng ditt namn?
– Jag hoppas det. Det är svårt nu direkt. Jag är ganska van att springa in här, men det kommer absolut vara ett minne för livet för mig och hela min släkt. De var här allihopa i dag, så det var härligt att få avsluta så. Det har inte sjunkit in än, men jag kan redan nu känna glädje och att jag blev nöjd. Det var en fin dag och precis som jag ville ha den. 

Han berättar att den nya karriären utan fotbollen har varit både utmanande och välbehövlig. 

– Till en liten del har det varit skönt. Jag har fått slita hårt och de sista åren har varit tuffa. På ett sätt skönt att kunna vara på sidan, men det (fotbollen, reds. anm) har verkligen varit mitt liv och jag har varit stolt varje gång jag fått dra på mig den här tröjan. När man inte får göra det längre så blir det tomt. 

– Men nu har det gått ett halvår och det börjar sjunka in. Jag har klippt mig och skaffat ett jobb, så nu får det vara färdigt med det här. Nu ska jag göra något annat, avslutar Sebastian Eriksson.