FD LÅNGLÄSNING ”När folk frågar varför jag inte var såhär bra i Djurgården undrar jag om de tittar på fotboll”

Martin Broberg var tokbänkad i Djurgården och lämnade i somras för Örebro. Där blev han ”ÖreBroberg” med hela allsvenskan då han dundrade in tio mål och två assist på 13 starter. I ”FD Långläsning” berättar han om hur han aldrig passade in i Djurgården, att han gett upp tanken på spel i Bayern München och hur han tog sig förbi 20 stycken vakter i Dubai för att ta en selfie med Ronaldo Luís Nazário de Lima.

Martin Broberg är en snubbe som är lätt att tycka om, såväl på som av planen. På är han speedig, offensiv, gillar att utmana, gör snygga mål och utstrålar en kaxighet och ett självförtroende. Så även när han inte fått som allra mest speltid. Vi sidan av är han en otroligt trevlig och lättpratad värmlänning.

Vi hörs när han precis kommit hem från Stockholm och inom ett par dagar kör träningen igång igen efter några veckors ledighet.
– Vi har varit lediga i november men nu blir det nästan tre veckors träning innan jul och sen ny ledighet till 5-6 januari, säger han.

Hur spenderar Martin Broberg en november-semester tro?
– Jag har varit i Prag med några kompisar.

Jag hade ändå tippat på solsemester.
– Jo, jag har gjort det förut men jag tycker tiden går så snabbt då. Semestern känns längre i ett november:igt Prag.

Ett oväntat men ganska kreativt resonemang. Och med tanke på höstsäsongen han har bakom sig så hade Martin Broberg förmodligen haft en bra semester om han så hade rest till månen. Tio mål på 13 starter blev det för Örebro sedan han anlände från Djurgården i somras. Succén har gjort att semestern blivit sekundär, istället är det hårdträning som gäller.
– Jag har velat vara hemma och träna, jag vill bygga vidare på hösten. Det är klart som fan jag fått mersmak. Jag vill ha mer av alltihop och det gäller att hålla det uppe på den här nivån och ta nästa steg.

#7 Broberg hade ingen enkel tid i Djurgården. Efter en helt okej säsong 2014 fick han aldrig förtroendet tillbaka av Pelle Olsson.

Vi börjar ändå med ett lite tråkigare ämne: din vår i Djurgården. Kör.
– Det var tungt, tungt, tungt. Jag var utanför truppen vilket jag egentligen aldrig hade varit i min karriär innan. Jag har åtminstone suttit på bänken och gjort något inhopp. Jag kände mig inte alls dålig på något sätt, jag tycker jag presterade på träningarna och det gjorde väl att självförtroendet inte helt åkte i botten. Hade jag känt mig dålig så hade jag nog varit närmre ett sammanbrott…

Han skrattar till.
– Alltså, sammanbrott var väl ett lite väl dramatiskt ord kanske. Men kul var det ju inte.

Hur höll du dig flytande?
– Jag fick höra mycket positivt från mina lagkamrater, de tyckte också att det var konstigt att jag inte var med i truppen. Jag har dem att tacka för att det ändå gick helt okej att fortsätta kämpa på. Men visst fan var det surt och jag var fruktansvärt frustrerad emellanåt. Men helt ärligt har jag aldrig tvivlat på att jag är så bra som jag visat under hösten.

2014 gjorde du ändå 21 starter. Du hade samma tränare och ändå gick du från startelvan till läktaren, det är inte supervanligt?
– Jag vet. Och jag kände att jag var för bra för att vara utanför truppen. När jag kollade på hur andra allsvenska trupper eller startelvor såg ut så förstod jag att jag måste bort från Djurgården för att få spela och visa vad jag kan.

Varför tror du att du inte fick spela i Djurgården?
– Dels så var jag inte med riktigt från början när vi drog igång. Jag fick ljumskproblem och sen kom Kerim (Mrabti) in och var helt magisk från dag ett. När sådant händer vill man verkligen vara med från början men det gick ju inte på grund av min skada. Pelle (Olsson) satte sin prägel på vilka han ville satsa på där i början. Sen hade vi en diskussion när jag var tillbaka. Jag spelade genrepet mot ett finskt lag och spelade bra och gjorde en assist. Sen var jag utanför truppen i premiären. Och efter derbyt i den tredje matchen så hade jag och Pelle en diskussion. Jag kände att jag blev tvungen att lyfta frågan eftersom att vi inte hade varit bra som lag heller och jag tyckte jag borde få chansen. Jag kände mig i slag och definitivt inte sämre än någon annan.

Och Pelles svar?
– Att han inte ville ändra för mycket i laget trots att vi hade inlett dåligt. Sen vände vi på steken och började spela bättre och fick grejerna att stämma. Då hade mitt tåg gått. Jag förstod att om jag inte fick chansen efter de tre inledningsmatcherna så skulle jag inte få chansen alls. Redan då började jag tänka på att jag skulle fokusera på mig själv fram till sommaren, jag kände att jag var för bra för bänken i Djurgården. Det kanske låter kaxigt då poängskörden jag hade i Djurgården inte var fantastisk på något sätt. Men ser jag tillbaka är jag väldigt nöjd med många matcher och stunder under Djurgårdstiden. Jag tycker jag spelade bra fotboll även om jag inte öste in poäng.

Det måste blivit en ganska konstig vändning från året innan då du spelade mycket?
– Så kände jag också och även om jag inte räknade med att vara självskriven i en startelva så trodde jag inte att jag skulle vara så lågt prioriterad och långt ner på listan som jag var. Min förväntning var att jag skulle bygga vidare på säsongen innan och bli ännu bättre.

Det blir tyst under fem sekunder för första gången under samtalet.
– Jag ska ärligt säga att jag har aldrig känt att jag passat in 100 procent i så som Djurgården spelade under Pelle. Jag tror inte att man ska forma ett lag efter ett antal spelare men jag kände bara att jag inte kom till min rätt där. Visst, många matcher stämde det men jag kände mig ändå inte 110 procent tillfreds med rollen och hur vi spelade.

Martin Broberg på läktaren tillsammans med Soo Yong-Yoon.

Pelle spelade dig ändå mycket året innan, han kan väl inte helt plötsligt bara tyckt att du inte passar in?
– Klart han inte kom på helt plötsligt att jag inte passade in. Men det fanns väl andra spelare som han tyckte passade betydligt bättre. Vi fyra som konkurrerade om ytterplatserna är helt olika spelartyper. Jag gillar att komma rättvänd, skära in i banan, driva mycket med boll. Haris (Radetinac) är stor, stark och en bra duellspelare som också är bra felvänd. Kerim är bra på väldigt mycket, han är en oerhört begåvad spelare, sjukt bra. Berntsen var vår enda vänsterfotade ytter och gjorde en del poäng.
– Jag kände direkt när jag och Pelle snackade om huruvida jag skulle gå till höger eller vänster att varningsklockorna började ringa. Jag försökte se förbi det och visa att jag skulle spela men så blev det inte.

Du gillar Kerim va?
– Han är en jäkligt begåvad spelare. När han varit hos oss i några veckor sa jag till honom att ”låt mig komma och hälsa på dig sen när du är utomlands”. Jag tycker att han var en av de bästa i Djurgården i år… eller ja, jag tycker att han var överlägset bäst. En bra kille och en ännu bättre fotbollsspelare, höll jag på att säga.

Okej, dags för lite positiva bitar. Från tokbänkis till tio mål på en höst. Vad hände?
– Jag visste att jag inte var värvad för att sitta på någon bänk och redan från början hade jag ett helt annat lugn. Vissa säger väl kanske att jag hade tur och marginalerna med mig och så. Klacken mot Elfsborg, Cramer kastade in någon boll när vi mötte Kalmar, men ärligt talat så kollar du matcherna så hade jag minst fyra chanser till som bara ska vara mål, där jag missade. Så det där med marginaler jämnar ut sig.
– Det har stämt till 100 procent kan man säga, relation till tränarna och självförtroende från lagkamrater. Det har klickat.

Det måste vara en så jävla go känsla?
– Jag har levt min bästa tid här. Jag känner mig betydande och att jag bidrar. Det är jätteskönt och då mår jag bra både vid sidan av och på planen. De två hör alltid ihop för mig. Och även om det viktigaste är att vi har vunnit matcherna och att vi är hela gruppen som vinner, och förlorar, tillsammans så har det varit en underbar känsla att få peta in de där bollarna… eller ja, dunka upp dem i kryssen. Då har jag känt mig viktig och att jag ger något till laget.

”ÖreBroberg” har blivit en publikfavorit hos ÖSK-fansen. Tro fan det.

Att få känna sig behövd och få förtroende, var det allt som saknades?
– Jag har träffat massa djurgårdare både i Örebro och när jag varit i Stockholm. Alla är så frågande till varför jag inte var såhär bra i Djurgården.

Vad svarar du då?
– Jag brukar fråga om det tittar något på fotboll. Om de verkligen tror att jag blivit tre gånger så bra på två månader bara för att jag bytte klubb. ”Nä kanske inte”, säger de då. Då försöker jag korta ner storyn men det är inte så lätt. Jag brukar säga att jag inte fick det att stämma i min roll, så som vi spelade. Jag är betydligt mer central i spelet i Örebro, dels i banan men också att jag får mer boll. Man söker mig mycket mer här och även om många tycker att vi ibland spelar naivt så försöker vi hela tiden spela oss fram till chanserna. Jag brukar också säga att jag faktiskt ofta gjorde det bra när jag fick spela, även om det är poängen som räknas i slutändan och där hade jag det trögt.

Accepterar de ditt svar?
– Ja, det brukar sluta med att de säger ”ja, du var faktiskt bra”. 99,9 procent är jätteglada för min skull. Jag har fått massa positiv respons och lyckönskningar från djurgårdare sen jag gick till Örebro.

Okej att du gjort det svinbra i Örebro. Men vissa av målen, det är ju sånt som sker när man är ”i zonen” tänker jag. Allt går in liksom, oavsett vad man försöker sig på. Eller?
– Äsch. De målen jag gjorde i Djurgården var också ganska snygga. Jag har ett bra skott och jag försöker skjuta när jag får läge. Jag har helt enkelt fått fler lägen nu.
– Men det är väl lite sant. Jag tänker inte så mycket på planen, allt bara sker, som när man var liten typ. Man bara spelade utan att tänka alls. Det är nog därför jag fått det att lossna här. Det var mer uppstyrt i Djurgården, detaljerad taktik och ett visst sätt vi hela tiden skulle anfalla på istället för att som här ha fler olika lösningar. Eller jag vet inte, men det känns så.

Jag kan tänka mig att du var bra när du var liten. Du har en sådan spelstil.
– Jag tyckte jag var jäkligt bra, ja. Men jag var mycket mindre och klenare då, jag var väldigt kort ganska länge. Men jag har alltid haft det tekniska och jag gjorde massor av poäng trots att jag spelade med de som var ett par år äldre.

När fattade du att du skulle bli bra?
– Inget är ju självklart bara för att man är duktig när man är en liten pojk. Men när jag var med i Karlskogas juniorlag kände jag att ”det här kan bli bra”.

Martin Broberg, 16 vårar, i P90-landslaget.

Var din plan att ha kommit längre än en mittenklubb i allsvenskan vid 25 års ålder?
– Ja, det var det ju. Jag hade väl samma känsla som Magnus Pehrsson hade när jag värvades till Djurgården. När jag fick höra om deras intresse blev jag toksmickrad, jag trodde inte att någon storklubb av Djurgårdens kaliber skulle vilja ha mig då. Men väl där så var målet, både för mig och Djurgården, att jag skulle utvecklas där och vara redo att ta nästa kliv i karriären inom två år.
– Så blev det som bekant inte. Det gick inte så bra sportsligt och… ja, allt det där vet du säkert mer om än jag. Men allt som allt har väl vägen varit lite krokigare än vad den var i min plan. Men det är inte försent, det visade jag nu under hösten. Det var väl först nu jag ”slog igenom” eller vad man ska kalla det. Jag var rätt het i alla fall.

Med 10 mål på 15 matcher kanske du käkat in lite av den ”förlorade tiden”?
– Absolut. Skulle det här hänt när jag är 28-29 år så hade det kanske varit försent. Nu har jag fortfarande tid på mig att ta nästa steg och kunna prova på andra saker.

Så vem hälsar på vem först utomlands: du eller Kerim?
– Hehe, jag vet faktiskt inte. Det beror på eeeh… haha. Det kanske blir han som kommer och hälsar på mig. Jag har ingen aning faktiskt. Att ta sig utanför Skandinavien lockar såklart och det har alltid varit en dröm och är fortfarande ett mål jag har. Men det där får du ta med min agent (John Tornberg). Som det är nu trivs jag väldigt bra i Örebro.

Men din agent svarar ju aldrig i telefon.
– Inte? Jag träffade honom i går.

Jo, väldigt sällan, och då är han supertrevlig. Men man får jaga som fan.
– Det kanske inte är ömsesidigt då?

Vadå? Att han inte tycker att jag är trevlig?
– Ja, precis, hehe.

Fair point. Vad sa han när du träffade honom?
– Vi snackade allmänt om läget och ja… vi pratade väl om saker och ting, framtid och sånt.

”Saker och ting, framtid och sånt”. Bättre kan du.
– Jag trivs väldigt bra i Örebro och är jag iskall i januari så är jag det och då spelar jag vidare i Örebro. Men det finns klubbar som är intresserade, men sen vet man aldrig vad som blir konkret av det. Vi får se vad som händer i januari.

Firar i omklädningsrummet efter en av många segrar under hösten.

Om jag hade varit en gammal, rutinerad, allsvensk tränare så hade jag sagt åt dig att du kanske borde ”skynda långsamt” och göra mer än en succéhöst innan du lämnar för större uppdrag.
– Jo precis så hade du nog sagt. Men jag har ändå gjort 60 allsvenska matcher med Djurgården innan jag gjorde den här hösten i Örebro. Sammantaget blir det ändå ganska många.

Å andra sidan gäller det kanske att ta chansen om den dyker upp: du kan ju halka på en kon och dra korsbandet i morgon.
– Det är lite det jag är inne på. När Djurgården hörde av sig när jag var i Degerfors kände jag att jag måste hoppa på tåget, jag ville inte vänta och riskera något. Kommer en chans dyka upp nu så kommer jag vara jävligt sugen på att ta den, det vet jag. Men samtidigt, om det inte blir så är jag väldigt tillfreds med situationen i Örebro. Laget, spelarna, tränarna… allt i ÖSK är guld värt för mig.

Vad är viktigast när du väljer nästa klubb?
– Helhetspaketet. Jag vill inte bli värvad av någon president och så vet inte tränaren vem man är.

Lex Erik Friberg.
– Ja, det vill man ju inte vara med om. Jag har alltid mått bra av en spelfilosfi som passar mig. Även om jag hade fått 200 000 kr mer i skotska ligan kanske jag hade hoppat den. Jag tror inte riktigt det är min stil.

Så vart vill du då?
– Jag är öppen för ganska mycket. Jag gillar tysk fotboll som fan. Mycket löpning, mycket djupled, mycket fart och fläkt. Holland är också intressant för oss offensiva spelare. Får man det att stämma där kan man på Simon Gustafson-manér göra väldigt mycket poäng. Premier League hade jag ju tackat ja till men där är jag ju inte fotbollsmässigt. Grekland eller något annat varmt hade varit fint på sitt sätt.

Hur känner du kring din potential, var är din ”högsta ribba” för vart du kan nå?
– Jag vill alltid bli bättre och utvecklas men jag är inte dum och tror att jag kommer gå in och spela Premier League om två år. Jag mår inte bra av att aldrig drömma om att bli så bra, men jag vet väl ungefär vad som är rimligt.

Och det är…?
– Jag har väl förstått att Bayern München aldrig kommer ha ögonen på mig men jag drömmer fortfarande om att lira på en så hög nivå som möjligt. Det kommer jag göra tills den dagen jag blir gammal, känner mig tyngre och långsammare. Då kommer jag haja att ”nu är det stopp”.

Ett av tio måljubel i Örebro-tröjan.

Du har tre år kvar på kontraktet. Vad tror du Örebro vill ha för dig?
– Ingen aning, det är svårt sånt där.

Spelar du Football Manager?
– Japp.

Vad hade du satt för pris på dig själv?
– Ovärdelig för Örebro, med sån inställning att de tackar nej till alla bud.

Martin garvar.
– Det är svinsvårt att spekulera i sånt där. Det var väl bara Rieks bland mittfältare som gjorde lika många mål som jag. Och då spelade han typ alla matcher.

Men om Rieks hade lirat en höst med Örebro så…
– Haha, ja ÖSK är bra på hösten. Den här klubben är bra på att ta till vara på spelare som hamnar i frysboxen på andra håll. Tro det eller ej men jag tycker ofta att det är individuellt bra spelare som ligger i de där frysboxarna. Sen har Alexander Axén fått till en riktigt bra rollfördelning.

Ett gäng kreativa, glassiga lirare och sen Robert Åhman-Persson som städar efter er?
– Exakt! Men han gjorde faktiskt en tittfints-klackassist till mig mot Kalmar. Då sa jag åt honom att han borde köra med sådana oftare eftersom att hans vanliga passningar aldrig går fram dit de ska.

Samtalet tar en oväntad vändning och jag vet inte riktigt hur det gick till men vips så har vi på någon minuts kallprat gått hela vägen från Robert Åhman-Persson till Ronaldo. Från ”RÅP” till ”R9”.
– Gamle Ronaldo är min stora, stora idol. Jag har följt honom genom hela karriären. Jag bytte favoritlag när Ronaldo bytte lag. Och med tanke på vilka lag han spelade i så var det en och annan känslig övergång. Jag tycker att han är världens bästa forward genom alla tider. Han var magisk. Jag hade ett nästan sjukt förhållande till honom när jag var liten.

Har du sett honom lira live?
– En gång, i Barcelona. Sen träffade jag honom i Dubai en gång, vi var på samma restaurang. Jag trodde mina polare drev med mig när de sa att Ronaldo stod utanför. ”Skit i att gå ut då, men du kommer ångra dig”. Så jag gick ut och så stod han där, omringad av typ 20 vakter och det var säkert minst lika många meter bort till honom. Jag frågade en av vakterna om jag fick ta en bild med Ronaldo men de bara ”no pictures”. Då skrek jag hans födelsenamn över axeln på en av vakterna och han tittade upp på mig och vinkade in mig. Det var fett. Jag tog en bild med honom, sa att han varit min idol hela livet och berättade att jag är fotbollsproffs. Han bara smajlade och sa ”good luck”.

Hur längesen var det här?
– Det sjuka är att det inte var så längesen. 2011 kanske? Jag var så jävla starstruck. Han stod där, halvfet med lite utsparat, krulligt hår som han hade när han lirade i Milan. Och så en pikétröja. Han är sån jävla kung.

Och bilden är en fondtapet nu eller?
– Inte än. Jag har den sparad i mobilen och på mejlen, så att den aldrig kan försvinna.

20 vakter runt sig. Det är en liten annan del av fotbollsvärlden än Örebro du.
– Det kan man ju lugnt säga. Ska jag nå dit får jag hoppas på ett kontrakt i Kina där jag tjänar så bra så jag kan anställa vakter. Frågar de varför de ska vakta mig får jag säga till dem att de inte ska fråga, bara vakta.

Bra story att avsluta med. Är det någonting du vill tillägga?
– Nej, jag tror inte jag sagt något dumt. Men jag kanske hyllade Kerim lite väl mycket?