FD:s krönikör om allsvenskans bästa fotboll – men Bajen kritiseras
Vem spelar den “bästa” och den mest utvecklande fotbollen i allsvenskan? Det beror vem du frågar så klart men jag gör ett litet försök här att väcka frågan i alla fall. De som vinner mest är i alla fall de som utnyttjar sina resurser smartast och bäst, det kan vi konstatera.
Vi är nog många som längtar till allsvenskan trots att det pågår ett EM-slutspel i Frankrike, jag antar att de tongångarna hade varit lite annorlunda om Sverige tagit fler poäng eller om man själv hade varit på plats. Nu är det inte så och då kan vi lika gärna titta lite hur det ser ut i allsvenskan.
Vilka resurser man har påverkar givetvis hur man spelar. Vilka egenskaper har spelarna i truppen? Vilken tränare har man och vilken filosofi står denne för? I vissa fall står ju även klubbarna för “sin linje” även om det i slutändan alltid beror på tränare och spelare. Det debatteras alltid om gräs vs konstgräs och att spelet blir olika beroende på underlag. Det är till viss del sant.
***
Vad menar jag då med bästa och mest utvecklande fotbollen? Det är som sagt en smaksak men jag föredrar givetvis ett spel som bygger på att vara spelförande. För att kunna bemästra det krävs det att spelare i backlinjen har en teknik och ett tillräckligt bra passningsspel för att starta anfallen snabbt och med kvalitet. Det är ju ingen hemlighet att det krävs tekniskt och taktiskt skickliga centrala mittfältare som kan “styra matcher”. Oavsett hur man vill komma till avslut är jag väldigt förtjust i ytterspelare som har fart, teknik och förmågan att “slå ut sin motståndare” och som skapar målchanser. Vad som krävs av dagens forwards beror ju helt på hur man bygger laget runt omkring dessa, men att ha bra egenskaper i straffområdet är givetvis viktigt. Vissa tränare föredrar stora, starka forwards kanske med huvudspel och “targetspelet” som främsta egenskap, några vill fokusera på djupledsspelet och rätt många vill ha båda delarna.
***
Malmö FF vann två raka SM-guld och fick smaka på Champions League med allt vad det innebär. MFF under Åge Hareide var två helt olika lag i allsvenskan och i CL. När det vankades Europaspel parkerades alla tillgängliga bussar och man spelade, i synnerhet på bortaplan, en fotboll helt inriktad på kontringar/offensiva omställningar. Och givetvis fasta situationer.
Förra årets svenska mästare IFK Norrköping gjorde det många drömmer om, framför allt under hösten 2015. Man spelade “sin egen” offensiva och fartfyllda fotboll nästan oavsett motstånd. Hemmaplan eller bortaplan spelade knappt någon roll det heller, det är väldigt ovanligt. Janne Anderssons spelidé var så inrutad och självförtroendet var så stort att ingenting verkade omöjligt. Och vi vet ju hur det slutade. IFK Norrköping i kommande kval till Champions League lär inte vara lika offensiva i sin inställning, eller?
***
Malmö FF årgång 2016 inledde säsongen med nya tränaren Allan Kuhns filosofi. När vinsterna uteblev fick man skrota det för stunden och bli mer “raka” i sitt spel. Nu leder man serien med en klart modifierad variant, men en vinnande sådan. Ska man ändra tillbaka eller fortsätta på inslagen väg? Jag tror Malmö är lite för “sugna” på att vinna utvecklingen får komma i andra hand här. Å andra sidan är det en rätt bra utveckling att vinna också.
Gefle IF har försökt i många att “komma ur” sin stämpel som tråkiga Gefle. Det har gått så sakteliga framåt under två säsonger under Roger Sandbergs ledning. Den här säsongen hittills har dock varit allt annat än bra och Sandberg är entledigad från sitt uppdrag. Gefle lär falla tillbaka i sitt “gamla jag”, jag förstår helt och hållet att Roger Sandberg inte var så sugen på att vara en del av det.
Nykomlingarna Östersunds FK och Jönköpings Södra har båda visat kurage när de har fortsatt på sin inslagna väg sedan tiden i Superettan. Det är starkt gjort och hittills har poängskörden varit helt ok. Risken finns dock alltid att man som nykomling förr eller senare hamnar i poängnöd, då ställs frågan på sin yttersta spets. Det ska bli intressant att se hur tränarna, Graham Potter (ÖFK) och Jimmy Thelin (J-Södra) hanterar det läget om det uppstår.
AIK har sin nygamla tränare Rikard Norling tillbaka som chef. Förra sejouren i AIK präglades av ett spel med extremt possession, det vill säga bollinnehav och väldigt utpräglat kortpassningsspel. Tonerna från Solna nu vittnar om att Rikard har en något förfinad filosofi och att han försöker sträva efter en tydligare balans i lagets sätt att spela.
***
Jag väljer att fokusera på anfallsspelet men givetvis är spelet när motståndarna har bollen, försvarsspelet lika viktigt. En förändring i lagets sätt att försvara kan ju leda till ett annat sätt att anfalla, kanske framförallt var på planen man får starta sina anfall.
***
Hammarby med Nanne Bergstrand vid rodret har pratat sig varma för framtidens tempostarka fotboll, av det har man inte själva visat upp speciellt mycket hittills. Frågan är om inte den gode Nanne får göra om förra höstens drag och sikta in sig på att ta tillräckligt många poäng för att inte hamna i rejält trubbel i tabellen.
Djurgården har haft en skakig vår med skadade spelare och ett spel som hackat ganska rejält. En transfersommar kanske kan ställa truppen i bättre skick och det nya kontraktet med Pelle Olsson bör ge arbetsro, det ska man inte underskatta.
***
GIF Sundsvall är ett annat lag som har byggt ett offensivare och attraktivare sätt att spela, sakta men säkert. Roger Franzén och Joel Cedergren har gjort laget skickligare och dessutom vinner man fler matcher. Ett mycket gott betyg.
***
Malmö FF har ett fantastiskt spelarmaterial och borde kunna “slipa” lite på Allan Kuhns spelsätt, men så länge man vinner ska man väl inte ändra för mycket.
AIK med Rikard Norling kommer kanske att justera några saker och där finns det resurser att visa upp ett ännu effektivare anfallsspel.
***
IFK Norrköping har varit det lag som spelat den fotboll som tilltalat mig mest hittills. Ett tryggt och bra försvarsspel, ett fartfyllt anfallsspel med en fin balans i bollinnehav och djupledsspel. Det är faktiskt “roligt” att se Peking rulla boll.
Man har Johansson-Fjoluson som både kan sköta uppspel som mittbackar, man har Sjölund och Blomqvist/Tekie centralt på mittfältet som kan styra tempot. På kanterna har Traustasson och Tkalcic stått för farten men här blir det ju ändringar på grund av transfer (Traustasson) och skada (Tkalcic). Niklas Bärkroth har varit skadad men här hoppas nog alla att det ska bli en bättre höst, en mycket god “ersättare” till högerkanten. Längst fram har Kujovic-Nyman funnits och det är kanske en utopi att båda dessa blir kvar men dels finns Sebastian Andersson redan på plats och sedan lär det förstärkas ytterligare. I mina ögon har Norrköping perfekta spelartyper för en vinnande och utvecklande fotboll, i alla fall nationellt. Dessutom ytterbackar med bra kvaliteter offensivt för att ge bredd och understöd i anfallsspelet.
Nu väntar en ny tränare och sannolikt en hel del nytt i startelvan, en utmaning av stora mått. Kan laget fortsätta på detta spår och rent av utvecklas ännu mer kanske vi får se spår av detta även när det vankas spel i Champions League-kvalet. Det vore en rejäl framgång för svensk klubbfotboll.
FÖLJ FOTBOLLDIREKT FÖR DE SENASTE NYHETERNA OM SVENSK FOTBOLL!
– TWITTER
– FACEBOOK
– INSTAGRAM
ELITEFOOTBALL – Sveriges bästa statistik-databas för svensk fotboll
Den här artikeln handlar om: