FD:s krönikör efter chocken – ”Nu väntar hårt jobb för Hammarby”

Första gången jag såg Petter Andersson spela fotboll på riktigt allvar var säsongen 2003, då spelade han för Skellefteå FF. Han var bra redan då, 18 år ung. Utan tvivel var han den klart bästa spelaren i matchen mot IFK Luleå. Nu är spelarkarriären över för en spelare som verkligen hade det allra mesta i sig. I dag bara stort vemod över en stor spelare.

Skador är en del av fotbollen, det har vi sagt, hört och läst många gånger. Jag lider med Hammarby och sörjer Petter Anderssons besked om att han nu slutar med fotbollen.

För vissa spelare är skadorna det som överskuggar det mesta.

Det är alltid en massa ”om och men” med spelare som nosar på att slå igenom riktigt stort. Det känns ibland som att man gör efterhandskonstruktioner för att lägga guldkant på någon man har verkligen hade unnat stor framgång.
Stor framgång.
Petter Andersson har en hel del ”om och med” när det gäller skadorna under sin karriär, men jag tror att det allra flesta håller med mig här: Det här var en spelare som hade något verkligt stort i sig, större än de allra flesta. Så är det. Det måste sägas för den del av publiken som kanske inte riktigt sett honom.

***

Rycket, kraften, skottet och den fina blicken för spelet.
Löpsteget. Djupledslöpningarna som ofta var perfekta. Att vara begåvad med så många fina egenskaper är få förunnat. Vissa spelare glänser nästan från den första dagen och allt ser ljust ut. Petter Andersson var utan tvivel en sådan spelare för Hammarby när han anlände till klubben. Han var en stjärna.

***

Ska de någon gång bygga en staty i västerbottniska Ljusvattnet lär Petter Andersson vara den enda som kommer på tal. Han är större än Thierry Henry där.

***

Men det går liksom inte att spekulera för mycket, kroppen höll ju inte för spel på den högsta nivån.
Trasiga knän och andra besvärliga skador har tvingat honom till rehabträning i en mängd som få andra skulle ha klarat av. Kanske inte någon annan alls. Till slut säger kroppen ifrån på allvar, den vill inte vara med längre.

***

Och så det kanske viktigaste av allt. Själva människan.
Få fotbollsspelare på elitnivå jag har haft äran att möta är ödmjukare än Petter Andersson.

En del av det ligger säkert i det norrländska blodet.
När Petter Andersson nu har avslutat sin karriär så kan man utgå ifrån att han verkligen har försökt komma tillbaka till fotbollen.
Han har försökt förut och lyckats så många gånger men nu fick det räcka. Kraven han ställer på sig själv är högre än vad kraven utifrån har varit. Det vittnar också om en stor ödmjukhet att kliva ur ett kontrakt på eget bevåg. Jag är övertygad om att andra personer inte skulle ha gjort samma sak.

***

Den där matchen jag såg 2003 gjorde mig säker att det var en framtida toppspelare jag bevakade. Det var inga fel i det men det kunde ha blivit så mycket mer. Om det inte hade varit för det här med ”om och men”.

***

Hammarby har tappat en potentiell toppspelare för säsongen 2017, om han hade blivit frisk alltså.
Nu blir det inte så och den sportsliga ledningen i Hammarby har därmed ett jobb att göra. Petter Andersson lämnar en stor lucka efter sig utan att ha sprungit en meter i Hammarbytröjan sedan kontraktet skrevs på.

Han ingav hopp och drömmar om att han skulle vara med och dirigera tränaren Jakob Michelsens nya bygge. Han gav nog nostalgikerna tillfälle att drömma sig tillbaka till Söderstadion och de matcher där han glänste som allra mest.

Hammarby gjorde klart med Andersson redan under sommarmånaderna och hoppet steg hos många.
Frågetecken över skadehistoriken, och inte minst den senast genomförda knäoperationen, satte dock frågetecken efter sig. Skeptikerna vågade inte hoppas medan optimisterna ville så innerligt. Realisterna vet nu svaret.

***

Med den ödmjuka inställningen och den norrländska tjurigheten blir jag inte förvånad om det snart är en ny spännande och lyckosam karriär som gäller för Ljusvattnets Henry. Och då blir det utan om och men.