Fotbollsverige.se möter: Emir Bajrami

Om hemlängtan, Jesper Blomqvist och att tro på sig själv

Alltid leende, alltid kaxig och alltid med glimten i ögat. Emir Bajrami kom från krigets Jugoslavien och med självförtroende utom denna värld har han siktet inställt på att erövra den samma.
– Alla klubbar i Europa vet vem Emir Bajrami är, säger han till Fotbollsverige.se

– Jag är här för att jag vill träna med de bästa. Jag vill träna med a-laget.
Stefan Andreasson och Magnus Haglund tittar på varandra och sen på den 17-årige killen som sitter framför dem.

De två har byggt ett kanonlag, ett lag som kommande säsong kommer spela hem föreningens första SM-guld på 45 år. Anders Svensson, Samuel Holmén, Johan Wiland, Mathias Svensson och Jon Jönsson är bara några av namnen i den stjärnspäckade truppen. Målet med sommaren är att spetsa truppen ytterligare. Det görs inte med 17-åringen mittemot som är en yttermittfältare från Köping.
– Du kommer från division 3, vi har en plats kvar i a-truppen och där vill vi ha en mittback som håller toppklass.

Den unge killen rycker på axlarna.
– Aja, okej. Ni frågade varför jag är här, jag svarade.

– Tja, läget? Välkommen till Borås!
Emir Bajrami trycker gasen i botten på sin svarta Golf när vi lämnar Borås tågstation bakom oss. Han berättar att han nyss varit på den läkarundersökning som är obligatorisk inför den allsvenska starten.
– Det såg bra ut. Mycket, mycket bra ut, säger han och ler nöjt.

Vi slår oss ner på ett fik mitt i stan och nog kollar folk allt lite extra på honom. Konstigt vore väl annars. Ska man tro förre spelaren Mathias Svensson, numera sportchefen Stefan Andreassons högra hand, kommer Emir bli ”allsvenskans största attraktion i år”.
– Jag är längre fram i år den här tiden mot vad jag var förra året vid samma tidpunkt, säger Emir med en vecka kvar till allsvensk start.
– Jag har ett självförtroende som nästan går att ta på, varje gång jag får bollen tänker jag ”jag gör honom, honom, honom och honom och sen passar jag eller gör mål”. Det var många gånger mot Häcken senast som jag tog bollen på egen planhalva och dribblade upp till straffområdet. Jag är i väldigt bra form.

Annat var det i höstas. Emir spelade de tolv sista allsvenska matcherna utan att näta en enda gång och Elfsborg försvann från guldstriden.
– Han var dålig i tre matcher, sedan bra i en och sen dålig i tre igen, säger Elfsborgs tränare Magnus Haglund.

Emir nickar.
– Absolut, jag håller med. Jag var fantastisk under våren, U21-EM gick också bra, likaså Lazio-matcherna men sen de sista sex-sju matcherna var det inte bra. Att vara bra i en match och sen sämre i tre, det är inte jag, jag vill vara bra i varje match och det är det jag ska vara också.

Emir i diskussion med tränaren sin, Magnus Haglund.

Förklaringen till formsvackan finns, paradoxalt nog, i den succéfyllda våren. När transferfönstret öppnade under sommaren ringde telefonen konstant.
– Det var mycket media då. Utlandsrykten och landslagssnack hela tiden. Ringer de min agent och frågar om rykten och Lagerbäck, som det var då, och frågar om landslaget så fine, då får jag vara i fred, men då var… Alltså, det var löjligt. Sportbladet ringde varje dag och bara ”tjena, Sportbladet här, något nytt? Inte det? Okej, hej då!”. Han blev min bästa kompis, säger Emir och skakar på huvudet.
– Det var för mycket. GT, Borås tidning, Fotbollskanalen och Sportbladet ringde varje dag, det blev bara löjligt tillslut och det störde mig väldigt mycket. Samtidigt kunde jag läsa i tidningen att ”Bajrami måste in i landslaget” och tillslut tyckte jag själv att ”fan, jag är bra alltså…”. Jag trodde att jag var bättre än jag egentligen var. Och det är jävligt farligt.

Efter säsongens slut åkte Bajrami hem till Köping över julen för en välbehövlig semester.
– Jag kunde åka hem, äta mammas mat, vara med mina kompisar och leva mitt liv som jag ville utan att journalister ringde varje dag. Jag gillar inte att sitta hemma utan vill vara ute på stan, fika, träffa kompisar. Jag har väldigt mycket energi i mig och när jag kom hem fick jag vara mig själv igen.

Han berättar att han tänkt en del för att slippa hamna i samma situation igen. Hans förhållningssätt till media har ändrats.
– Jag är verkligen inte i behov av uppmärksamhet men presterar man får man ju media efter sig så ska jag då sluta prestera eller? Nej, det tänker jag inte göra. Därför försöker jag att inte läsa lika mycket längre. Jag försöker undvika småsaker och läser endast de större rubrikerna.
– Jag bryr mig inte om vad folk sätter för betyg längre, gör jag en dålig match så, det är inte så konstigt. Kan Messi och Ronaldo göra dåliga matcher så måste Emir Bajrami också få göra det.

Han tycker inte att det är konstigt att han ibland får lägre betyg än vad jag själv tycker att han förtjänat.
– Jag har satt ribban, nu vet ni hur bra jag kan vara. Dribblar jag inte tre spelare och gör poäng varje match är jag inte på topp i era ögon, för ni är vana att se mig dribbla tre gubbar och göra mål eller assist.
– Och det är inget fel i det. Jag vill ha de kraven på mig. Jag är inte rädd för kraven från utsidan. Det är mina egna krav jag blir rädd för ibland. För jag vet vad jag kan och ibland dribblar jag någon gubbe för mycket för jag vet att ”fan jag kan dribbla fyra-fem gubbar” och därför vill jag vissa det för alla. Det var det som hände i höstas, jag ville så jävla mycket och försökte ofta dribbla på fel ställen, men jag och Magnus har snackat om det.

Fortsättning på sida 2 ->

Text: Mårthen Bergman