ANALYS: “AIK får inte vara AIK, än i alla fall”

Det här är fortsättningen på genomgången av 08-lagens insatser så här långt och en liten sammanfattning av läget, sett från bloggens synvinkel. Denna del är ämnad för AIK.

Bakgrund: Andreas Alm har styrt AIK till placeringar i toppen i år efter år men väntar ännu på den där riktiga fullträffen, ett SM-guld. Inför varje säsong utropar AIK sig till guldkandidater och ganska ofta är man med där uppe och nosar. Det var samma visa igen innan 2015 och visst finns det förutsättningar, igen. Klubben har gjort många bra saker de senaste åren, främst när det gäller att sälja spelare dyrt till andra ligor. Till exempel Eero Markkanens transfer till Real Madrid (dock inte A-laget) såg i alla fall inte jag komma? Inför året justerades truppen igen, in kom Etuhu (Nigera), Brustad (Norge), Hauksson (Island), Blomberg (Halmstad) samt den återvändande och aningen skadeskjutna Mohamed Bangura. Samtliga måste ses som spännande värvningar. AIK har en ganska stor omsättning på spelare men man gör man en sak som jag gillar: man ger utrymme till egna talanger att blomstra. I årets trupp är det Sam Lundholm, Noah Sonko Sundberg och Anton Salteros som lär få mest speltid av de och bra utvecklingsmöjligheter. Att AIK gör det ”trots” den press som laget ändå alltid spelar under är ett gott betyg till deras talangverksamhet och hur man ser på detta i klubben.

Faktiskt: Vi har inte fått se det ”riktiga” AIK än i mina ögon och med det menar jag att det varit skadeproblem på flera av de ”tilltänkta” nyckelspelarna. Per Karlsson, Dickson Etuhu och Nabil Bahoui har samtliga dragits, eller dras nu, med skadebekymmer som gjort det omöjligt för Alm att mönstra det starkaste laget man har, i alla fall på pappret. Ovanstående är en känsla jag har, en gissning, men nog skulle väl dessa spelare vid full fysisk kapacitet vara centrala i lagbygget? Och nog skulle väl det göra AIK klart slagkraftigare? Med tanke på skadeläget är poängskörden så här långt godkänd, men Malmö, Göteborg och Elfsborg har ändå tagit fler. Och det är dit AIK siktar så marginalen är inte så stor.

Taktiskt: Under försäsongen så växte det fram att man på allvar ville kunna skifta lite mellan att spela med två centrala forwards (4-4-2) och en mer 4-3-3 liknande organisation med en central forward. Att Goitom är viktig och en bärande spelare offensivt vet vi, att en frisk Bahoui ett starkt vapen likaså, sedan är det inte lika givet vem utiöver dessa som ska bidra allra mest. Bangura till viss del (har hamnat en del på kanten nu), Blomberg en frisk fläkt han med liksom Lundholm och även den fysiske men aningen kantige Brustad finns att tillgå.Det centrala mittfältet där Dimitriadis och Ofori är de som lyst mest och bäst snart att ha konkurrens i form utav en frisk Etuhu. Det kommer en dag (troligen i sommar väl?) när Bahoui inte längre är AIKs spelare frågan är om man då plockar in nytt eller tänker att ersättare redan finns i truppen även permanent? Den typ av affär som Bahoui blir när han flyttar kommer att ge AIK finanser att själva kunna välja hur man ska investera pengarna. Känslan är att Alm och sportchef Wesström har bra koll på vad man vill ha och offensivt känns det ganska tryggt. Mina frågetecken kring laget finns lite längre bak på planen. I backlinjen framför allt.

1. Noah Sonko Sundberg är en väldigt lovande mittback och att man redan gett honom så mycket speltid visar att man tror mycket på honom. Men hur bra skulle inte han (och AIK) må av en frisk Per Karlsson bredvid sig? Troligen jättebra. Sauli Väisänen är inte någon dålig spelare men han har fullt upp med sitt eget känns det som.
2. Högerback Hauksson har blandat och gett, kanske ska man ge honom lite mer tid att anpassa sig men litet frågetecken är det på om islänningen är tillräckligt bra om AIK verkligen ska utmana? Jag själv är tveksam.
3. Centralt är Panos Dimitriadis tillbaka efter skada, en nyttig och viktig spelare defensivt.När Etuhu blir helt frisk lär han aspirera på en starttröja han med och vad händer med Ofori då? Ofori har i de matcher jag sett kanske varit den kanske genomgående bästa spelaren som AIK absolut bör ha på planen. Konkurrens är bra, men lagom är bäst i vissa fall.

Framtiden: Då man varje år slår på den stora trumman och säger att ”AIK ska alltid vara med i toppen och slåss” så har man mycket att leva upp till. Derbysegern senast mot Hammarby kom nog lägligt och 15 poäng på de inledande åtta omgångarna är inte att förakta, men…

Nu väntar det två matcher av verklig dignitet för solnagänget. IFK Göteborg på bortaplan i nästa omgång följs av bortaderby mot Djurgården fyra dagar senare. Även om det är tidigt på säsongen så känns dessa två matcher avgörande för vilken typ av säsong AIK kommer att få, bra utdelning lär ge självförtroendet en rejäl skjuts uppåt vilket säkert är mer värt än poängen i tabellen. Eller i all fall ungefär lika mycket. Dålig utdelning gör att man riskerar att halka efter lite, och det vill man med säkerhet inte. Det finns givetvis tecken som tyder på att Björn Wesström i sommarens transferfönster får påringningar av klubbar med plånböcker större än Friends Arena och där jag förväntar mig att Bahoui försvinner till en större liga. Kanske finns svaret på min ovan ställda mittfältsfråga också här och då syftar jag på att Ebenezer Ofori som om han fortsätter sin fina form lär dra till sig intressenter. Om den närmaste tiden blir lyckosam kan AIK skaffa sig ett bra utgångsläge inför fortsättningen och därmed närma sig sin egen bild av hur den här säsongen ska sluta.

Det är inte så dramatiskt som det låter och det är säkerligen full kontroll hos de sportsligt ansvariga men visst lär omgång nio och tio avgöra mycket av AIKs säsong?